«En viterko togs av ett folk genom att kasta stål över henne. Viterkäringen kom och gav folket förhållningsregler om kons skötande. Första kalven skulle kastas ut genom vindögat. Mjölkningen skulle ske i en stäva, som ej fick användas till annat. Den kunde vara hur stor som helst, så fingo de mjölk i den full.
Men togo de flera stävar efter varandra komme kon att dö.»
(Löfgren, 1918, s. 16)
Det synest visa at det her var tale om leigebudeier, teneste-kvinner, som i alderdomen ikkje hadde anna perspektiv enn å koma på legd når arbeidskreftene minka, og som difor etter eit strevsamt liv vart beiske i hugen mot dei som sat trygt på tuva.
( Solheim, 1952, s. 289) Vi finner historier knytta til trollkatten fra flere steder i Midt-Norge:
I Stjørdal heter det om trollkatten at det var et levende vesen, som man kunne ta i sin tjeneste for å gjøre skade på andres kreaturer. Den var skapt som et nøste, trillet avsted og sprutet gnister omkring seg.
(Solheim 1952, s. 328) I Jämtland i Sverige trodde man at trollkatten (sv. trollharen) hadde en medhjelper. Derfra finnes det beskrivelser om hvordan rugda (Scolopax rusticola, sv. morkulla) med sitt lange nebb hakket hull i Trollkatt, også kalt ganstein eller
gankule, som er lagd av nauthår (hårball som danner seg i magen til enkelte drøvtyggere). Foto: Siri Velle Segelstad, Maihaugen.
125 Seterlandskapet – historia, naturen og kulturen
Lokalkunnskap og folketradisjoner spenene til kyrne og geitene slik at trollkatten lettere fikk til å
tyv-melke buskapen.
Folk hadde råd mot trollkatten, slik vi finner det fortalt fra Namdalen:
Fekk nokon tak i denne trollkatten, kunne dei få greie på kven som hadde sendt han ut. Dei kunne laga eit bål av 9 sor-tar ved om jensmisnatta (jonsok). Kasta dei då trollkatten på varmen, skulle han som hadde sendt ut trollkatten koma dit.
(Solheim 1952, s. 339) Den svenske folkloristen Ebbe Schön konstaterade at:
Sägner och rykten, som till innehållet gärna befinner sig i gränsområdet mellan mytvärld och verklighet, har en genomslagskraft och en förmåga att engagera som få andra kulturyttringar. Hand i hand gick skräck och skratt, ofta på ett makabert vis. Berättelser var stundtals hemska och från-stötande, ibland bullrande humoristiska.
(Ebbe Schön 2004, s. 31)
Fra Snåsa blir det opplyst: Dem trudd det va nokke dei kalla troillkatt som drog mjelka tå kjynnom og fløtta mjelka te dem som ått’n. Dem såg’n trilla som eit nøsst uti frå husom. Dem hadd gjerne ill tru te grainna eller ondskabsfulle menneskj at de va dem som sendt’n iveig.
I Frol, Skogn og Verdal hadde folk den oppfatninga at trollkatta skulle lagast av 9 sorti garn, og såg ut som ei garnnøste.
Direkte vitnemål om trollkatten meinte folk dei hadde i eit stoff han la frå seg under ferdane sine, og som i tradisjonen har namn som trollkjerringsmør, trollkattsmør, trollkattspy, tusse- lort osv.
(Solheim 1952, s. 328)
Trollkatten (sv. trollharen) var et vanlig vesen innenfor den Skandina-viske folketroa. Her er den illustrert i Söderby-Karls kyrka i Uppland. På det øverste bildet melker trollkatten kua under oppsyn av djevelen. Og på det nederste bildet spyr trollkatten opp den stjålne melka mens djeve-len og trollkjerringa kjerner smør.
Stedsnavn
Stedsnavn er også en immateriell kulturarv som kan fortelle mye om seterdrifta og utmarksbruken i gamle dager. De er en slags kjennemerke på ulike lokaliteter eller arealer på samme måte som personnavn er det på mennesker. De forteller ofte om noe som særmerker lokaliteten geografisk eller økologisk, eller om hva den ble brukt til, om eierforholdene eller om spesielle hendelser. Det var viktig å ha navn på utslåtter, slåttemyrer, beitemarker og alle andre plasser man brukte i seterlandskapet, slik at man kunne være sikker på at man snakket om de samme stedene. Steds-navnene fungerte som adresser hvis man for eksempel skulle for-klare om hvor i terrenget kyrne holdt til. Navnene var også viktige når man om vinteren skulle avtale å hente hjem høyet fra stak-ker og løer utmarka. Et kart over seterlandskapet ville i tidligere tider blitt fullt av slike lokale stedsnavn liggende tett i tett. I dag har de fleste stedsnavnene gått i glemmeboka fordi man ikke lenger bruker landskapet på samme måten. Til og med navnene på selve
Steds- og veinavn kan fortelle om tidligere tiders bruk av utmarka.
”Stakkstøvegen” vitner om ei tid der det var vanlig å lagre vinterfôret i høystakker.
127 Seterlandskapet – historia, naturen og kulturen
Lokalkunnskap og folketradisjoner setrene kan bli glemt når seterdrifta legges ned og seterhusene
etter hvert raser sammen og råtner opp.
Noen stedsnavn er lette å tyde som for eksempel Vierslåtten og de svenske stedsnavnene Siksjön og Uvberget. Gammelsetra respektive Nysetra, eller Nyvallen på svensk, kan tyde på at man har flytta setra til en ny plass. Men språket forandres og navn kan endres slik at det ikke lenger er lett å skjønne hva det opprinnelige navnet/navneformen var. Hvis man skal kunne tolke navnet og lese lokalhistorie ut av det, må man derfor søke seg tilbake til den opp-rinnelige navneformen.
Litteratur
Boëthius, J. 1905. I Öfre Dalarnas fäbodar, S. 181–202. I: Svenska turistföreningens årsskrift för år 1905, Wahlström & Wid-strand, Stockholm
Borgedal, P. 1968. Norges jordbruk i nyere tid. Bind III Ökonomi og omsetning. Bøndenes forlag, Oslo.
Børresen, B. 2006. Menneskenes verden sett med dyreøyne – folk og dyr i 20 000 år. Tun forlag, Oslo.
Eriksson, W. 1943. ULMA 34715. Gästrikland, Torsåker. Institutet för språk och folkminnen.
Fremstad, E. & Solem, T. 2002. Gamle hageplanter i Midt-Norge.
NTNU, Vitenskapsmuseet, Rapport botanisk serie 2005-2.
Gudheim, H. 2013. Kinning, bresting og YSTING I VALDRES sett i norsk og internasjonal samanheng. Mat & Kultur AS, Ulnes.
Høeg, O.A. 1974. Planter og tradisjon. Floraen i levende tale og tra-disjon i Norge 1925–1972. Universitetsforlaget, Oslo.
Johnson, A. 1986. Sången i skogen: studier kring den svenska fäbodmusiken. [Doktorsavhandling]. Uppsala universitet, Insti-tutionen för musikvetenskap, Uppsala.
af Klintberg, B. 1998. Svenska folksägner. Norstedts förlag, Stockholm.
Kättström Höök, L. 2013. Skydd och lyckobringare för hus och hem, S. 290–315 I: Bygga och bo. Nordiska museets och Skan-sens årsbok 2013.
Lindberg, E.J. 1985. Om skrömt, magi och gammal klokskap.
Prisma, Stockholm.
Löfgren, E. 1918. Folktro, sed och sägen från Njurunda socken i Medelpad. Förlag Maiander, Malmö.
Oterholm, B. 2005. Gamle norske melkeprodukter. Jord og Gjer-ning 2005, Norsk Landbruksmuseum.
Ouren, T. 1952. Floraen i Budal herred i Sør-Trøndelag. Det Kgl.
Videnskabers Selskabs Skrifter 1952 Nr 1. I kommisjon hos F.
Bruns Bokhandel.
Reinton, L. 1955. Sæterbruket i Noreg I. Sætertypar og driftsformer.
Instituttet for sammenlignende kulturforskning. H. Aschehoug
& Co, Oslo.
Reinton, L. 1957. Sæterbruket i Noreg II. Anna arbeid på sætra, sætra i haustingsbruket og matnøytsla elles. Instituttet for sam-menlignende kulturforskning. H. Aschehoug & Co, Oslo.
Reinton, L. 1961. Sæterbruket i Noreg III. Instituttet for sammenlig-nende kulturforskning. H. Aschehoug & Co, Oslo.Rosenberg, S.
2013. Kurbits-ReBoot – svensk folksång i ny scenisk gestaltning.
Konstnärlig doktorsavhandling. Sibelius-Akademin, Helsingfors
& Kungl. Musikhögskolan, Stockholm.
Schön, E. 2004. Folktrons ABC. Carlsson bokförlag Stockholm.
Schön, E. 2007. Övernaturliga väsen, S. 24–29 i Människan och faunan: etnobiologi i Sverige 3. Wahlström & Widstrand, Stockholm.
Sickel, H. 2014. Effects of vegetation and grazing preferences on the quality of alpine dairy products. Thesis 2014: 15, NMBU, Ås.
Solheim, S. 1952. Norsk sætertradisjon. Institutt for sammenlig-nende kulturforskning. H. Aschehoug & Co, Oslo.
Styffe, T. 2006. Seder, skrock och sägner – folklore från norra Värm-land. Kulturkoppra, Ransby.