Kerstin Arcadius: Museum pa svenska.
Lansmuseerna och kulturhistorien. Nordiska Museets Handlin gar 123. Stockholm 1997. ISBN 91 7108 4126.
Under varen 1997 lade Kerstin Arcadius fram sin avhandling «Museum p!i svenska» vid etnologiska institutionen i Lund. Lansmuseerna scar i centrum. Avhandlingen behandlar hundraarsperioden fran 1800-talets mitt till 1940, det skede da ett brett intresse for fornminnen vaxte fram och hembygds- rorelsen etablerade sig i svenska bygder.
Varje fornminnes- eller hembygdsforening som firar jubileum i nagon form blickar tillbaka pa pionjartiden och presenterar de personer som star- tade foreningen. I sammanhang dar hembygdsvard och museer behandlas far vi ocksa ofta bakgrunds- teckningar till rorelsen. Genom aren har en ganska stereotyp skildring av handelseforloppen vuxit fram och som regel vacker historiebeskrivningarna !amt intresse. Nagra undantag finns - som Nils-Arvid Bringeus presentation av Hylten-Cavallius och de historiska, folkloristiska och etnologiska stromning- arna under 1800-talets forra halft. Det ar dock ytterst fa inom museisektorn som kanner till eller agnar lansmuseernas tidiga historia nagot narmare intresse.
Jag erkanner att det lat overraskande nar jag for Aera ar sedan horde talas om att att Kerstin Arcadius holl pa att skriva avhandling om lansmu- seernas framvaxt. Det ar val tillrackligt genomtros- kat, var min forsta tanke. Det vet val alla att Sigurd Curman i slutet av 1920-talet fide regeringen att styra lotterimedel till endast ett museum per Ian och att statsbidragen till landsantikvariernas loner kom pa 1940-talet. Vad nytt skulle hon kunna hitta?
Det skall darfor med en gang sagas att Museum p!i svemka ar en lasupplevelse av hogst ovanligt slag.
Der ar en djupanalys som tillfor en mangd ny kun- skap och gor berattelsen om de hundra aren da museerna vaxte fram till en mycket intressant stu- die. Med sin imponerande belasenhet och kun-
NOTIS ER
skapsbredd har hon skrivit en avhandling som kas- tar nytt ljus over detta museihistoriska skede. Den saknar helt den stereotypa disposition som karakte- riserat manga akademiska skrifter genom aren.
Fornminnesforeningarnas framvaxt vid 1800-talets mitt ar en sedan gammalt kand historia. Kerstin Arcadius anlagger nya synsatt genom att kartlagga den mangfald av relationer som existerade nar de nya foreningarna bildades. Bade geografiska, administra- tiva och mellanmanskliga relationer paverkade.
Foreningarnas mal var insamling av folkminnen och dialekter och inventering av det vi idag kallar forn- lamningar. Varaktighet och delaktighet ar tva be- grepp som hon anvander i diskussionen av fornmin- nesforeningarna ute i landet. Varaktighet handlar om att radda ting och foreteelser undan forgangelse och om urval, alltsa vad som skall bevaras. Delaktighet avser diskussionen om hur manniskor ska!! tillvaxa i kunskap sa att de engagerar sig i det som maste rad- das undan glomska och forganglighet. Delaktigheten handlar ocksa om var sadana minnen och historiska foremal ska samlas och goras tillgangliga.
Att lasa Kerstins avhandling ar en njucning inte minst darfor att hennes sprakkansla och formule- ringsformaga ar sa fornamlig. Redan innehallsfor- teckningens rubriker gor en glad. De ar snillrika, for skildringen framac och slutar i det mystifierande
«Melian tv!i krig». Der ar tiden mellan Krimkriget och 1939 hon avser. Kapitlet visar sig vara en bril- jant sammanfattning av den kamp som kanneteck- nade lansmuseernas tidiga historia och som hon belyser pa ett sa intressant och annorlunda satt.
Spraket ar helt i hennes hand. Ett resonemang slu- tar ofta i en fyndig formulering som bade overras- kar och skarper lasarens forstaelse.
Med ett ovanligt och elegant grepp knyter Kerstin Arcadius upp skildringen kring fem vasent- liga moten; Orebro 1857. Vaxjo 1870, Goteborg 1906, Vasteras 1924 och Stockholm 1933. Den borjar med Gabriel Djurklous betydelsefulla roll och tillkomsten av Foreningen till samlande och ord- nande a/ Nerilw folkspr!ik och fornminnen.
113
114
NOTISER
lntressant och nytt ar att Kerstin frilagger motiven och ideerna bakom foreningens bildande. Man kan- de sig leva i en tid praglad av forandringar och het- sigt tempo. Materialismen och den nya tiden hota- de att utplana dialekterna. Det gallde att radda och bevara folkmalet innan de gamla manniskorna dog bort. Foreningen utvidgade sin malsattning till att innesluta ocksa fornminnena i sina uppgifter. Detta blev den forsta fornminnesforeningen och den skul- le fa efterfoljd i manga landskap.
1860-talets fornminnesforeningar gjorde upp- teckningar, ritade av, beskrev och kopierade.
Kerstin Arcadius sammanfattar deras situation pa foljande satt: «de verkade i en lasande varld, dar inte det materiella arvet utan kunskapen stod i cent- rum. Der var kunskapen som inte fide ga forlorad utan skulle bevaras». Museitankarna tar ordentlig form forst under pafoljande decennium. lntressant och betydelsefullt ar att hon letat sig fram i dagstid- ningar och darigenom formedlar samtidskommen- tarerna. Det ar markligt att finna att Dagens Nyheter och Aftonbladet var sa grundliga i sina redogorelser for dessa foreningsmoten.
Kerstin Arcadius tecknar en fyllig bild av forn- minnesforeningarnas mal och verksamhet som ger mig ny foresraelse for denna period. Hon aterkom- mer till och penetrerar den tidsanda i vilken fore- ningarna och de ledande gestalterna verkade. Froet till stridigheter, som skulle fortsatta mer an ett sekel framover, mellan riksanrikvarien och de regionala foreningarna finner man redan vid denna tid.
Riksantikvariens centrala ansvar for fornminnena kolliderade med foreningarnas praktiska arbete att skydda, vaka over, radda och bevara dem. For- eningarna reagerade dessutom mot betoningen pa huvudstaden och det faktum att det nybildade Statens historiska museum prioriterades.
Yid motet i Yaxjo 1870 blev foremalen kampob- jekt som Kerstin Arcadius formulerar det. Striden gallde bronsforemal, som 1867 ars forordning stad- gade, skulle vara hembudspliktiga. Svenska forn- minnesforeningen, bildad samma
ar,
agerade sa attbronsforemalen blev «fria». Arerigen gav mig las- ningen nil.got nytt.
Vaxjomotet riktade sarskild uppmarksamhet mot den materiella kulturen. Kerstin ger oss en intres- sant inblick i Svenska fornminnesforeningens mal och verksamhet. Hon framhaver tydligare an nagon tidigare gjort foreningens breda kulturhistoriska malsattning. Foremalsintresset flyttades fran fornsa- ker till «Snipskalar, olbollar, kannor, grotabyttor. .. » det viii saga husgerad och bohagsting vilka dittills betraktats som heir vardelosa ting. Hylten-Cavallius smalandska samling av allmogens husgerad vackte darfor sarskilt intresse.
Den materiella kulruren kom alltmer i blick- punkten nar museisamlingarna skapades och stall- des u t. Ett viktigt papekande ar att de vid denna tid
«Stora utstallningarna» var manifestationer for ogat.
Denna synens dominans over andra sinnen brukar tillskrivas var moderna kultur, men forlrnippades da i hog grad med samtidens nya borgerliga kultur.
Kerstin ger oss en ocksa klar bild av hur fornmin- nesforeningarna Ute i landet maste forandra sitt arbete. Orsaken var en pagaende specialisering. Nar en professur i nordiska sprak inrattades vid Uppsala universitet overtogs uppgiften att radda dialekter av srudenter i vita mossor och benlindor. Narke- foreningen, som haft som sitt forsta mal an samla in folksprak, blev franragen sitt eget arbetsomrade.
Foreningarna fick inrikta sig pa andra, mer materi- ella uppgifter.
Olika bygder och landsandar tog for sin sjalv- kanslas skull strid emot centraliseringsforsok av oli- ka slag. Svenska fornminnesforeningen blev aldrig overordnad de regionala landskapsforeningarna.
!nte heller ansatser till att organisera storre geogra- fiska arbetsfalt tolererades. Ett av exemplen som Kerstin anfor ar Vasterbottens fornminnesforening som borjade i Skelleftea och inte i residensstaden Umea. Den resulterande inre konkurrensen slutade med att foreningen klovs i tva, en i norr och en i soder; insamlade foremal utvaxlades dessutom dem emellan.
Samma morsdind resres mor arr foremal skulle samlas rill srora museer i huvudsraden. Artur Hazelius var err undanrag papekar Kersrin. Han undslapp rill viss del kririken genom en skicklig srraregi for sirr museum; varje landskaps saran skul- le rydligr framhavas och markeras i ursrallningarna.
Hon sammanfarrar derra: «En region kunde spegla sig i hans samlingar och finna bade sin idenrirer och err forlorar arv.» Manga ville darfor vara med i Hazelius museum och sande sjalvmanr in foremal.
Samma srraregi rillampade han vid foremalsinsam- lingen i ovriga Norden, i Balrikum och Nord- ryskland. Kersrin gar yrrerligare err inrressanr pape- kande, namligen arr Hazelius saknade rjansrerirel - han var faktiskr privarperson - rill skillnad fran riks- anrikvarien. Han blev riksbekanr i sirr eger namn och med ovanlig nasa for publicitet gjorde han sig allrid omtalad i rikspress och lokalridningar.
Nasra mote som Kersrin Arcadius valr utspelar sig i Goteborg 1906 da Svenska museimannaforening- en bildades. Foreningen Imm snarast arr forsrarka den hierarkiska relarionen mellan centralt och regi- onalt. Aren dessforinnan hade en hard kamp forts i Nordiska museet om hur urstallningarna i der jarte- lika huser skulle arrangeras. Srriden stod mellan
«Yetenskapligt och populart». Bernhard Salin vann striden i egenskap av ny sryresman for museet.
Synsarret art samlingarna skulle visas «verenskap- ligr» ordnade i serier vann over «popularireren» som Arrur Hazelius sa medverer skapar och drivir. Pa Skansen kunde «popularireten» fa forrleva, ej i mu seer.
Har rar Kersrin upp err vikrigr skede i museernas hisroria. Der hanger ocksa samman med framvaxren av err sarskilr museiyrke. Nu fiirpassas de som ridi- gare skorr museiuppgifrerna till art kallas dilerranter och amarorer och stalls i motsarsforhallande till de professionella. lntendenterna vid provinsmuseerna hade dirrills arbetar ideellt vid museet och hafr err annar «riktigt» yrke for sin forsiirjning. Hur idealis- rerna ersattes av akademiskt utbildade museiman belyser Kerstin ingaende, liksom den roll musei-
NOTISER
mannaforeningen spelade for yrkeskarens srallning.
Museimannaforeningen borjade direkt arr arbera fram err forslag om srarsbidrag rill landsortsmuseer, en fraga som Georg Karlin i Lund inirierade.
Fiirslager ledde varken rill framgang 1909 eller 1911, men arberer resulrerade i krirerier for vilka museer som skulle komma arr erkannas som erable- rade. Krirerierna gallde ekonomi, samlingarnas accession och rillgangligher och komperensen hos museers foresrandare. Denne skulle vara skyldig arr urfiira fornminnesvardande uppdrag i rrakren. Har lades grunden rill den uniformering som snarr skul- le pragla de blivande lansmuseerna.
Med urgangspunkr i Vasreriismorer 1924 behand- lar Kersrin Arcadius den svenska hembygdsrorelsens srarka rillvaxr pa 1920-ralet. Samridigr som pro- vinsmuseerna skapades i residenssraderna pagick en vikrig urveckling ure i socknarna - manga nya hem- bygdsgardar kom rill. Kersrin gor en vasenrlig dis- rinkrion mellan museernas publika verksamher och hembygdsgardarnas eller frilufrsmuseernas, som hon foredrar arr saga. «Nasran samridigr som museimannens uppgifrer formulerats som museis- kotsel och fornminnesvard, tog en heir ny uppgifr form utanfor museet. Den var ett nytt raddningsfo- retag, som omladdade den regionala idenrireren, engagerade frivilliga medarbetare och kanaliserade forkarleken for det materiella i den speciella formen av byggnader.» Hon pekar pa arr hembygdsgardarna bade hjalpre till arr hysa foreningarnas samlingar och liiste problemer med foreningslokaler. Med efrerrryck framhaller hon hembygdsgardarnas bety- delse som samlingsplats for manniskor, dar de del- tog i fesrerna och akrivt vidmaktholl sina lokala tra- dirioner. Ortsbefolkningen deltog med engagemang i verksamheren vid hembygdsgarden, medan beso- ker i provinsmuseers utstallningshallar endast inne- bar passivt betraktande.
Hon visar ocksa pa der tidiga 1900-ralets natio- nella provinsialism som lyfre fram der landskapsspe- cifika. Skansen var den srora forebilden. Samtidigt skrevs landskapssanger, landskapen fick sina egna
115
116
NOTISER
vapen och landskapsblommor valdes ut. Nils Holgerssons underbara resa speglar landskapens oli- ka karaktar. Dena och mycket mera malar Kerstin upp for forstaelsen av friluftsmuseernas/hembygds- gardarnas attraktionskraft och visar att den lag i det vi nu kallar upplevelser.
Det femte mote som Kerstin Arcadius lyfter fram gick av stapeln i Stockholm 1933. Da ateruppvack- tes den slumrande Svenska museimannaforeningen och blev en facklig organisation. Fragorna gallde kompetens och utbildning, loner och anstallnings- villkor, tak over huvudet for de vaxande samlingar- na och kontor for kulturminnesvarden. Nar lotteri- medel, genom Sigurd Curmans forsorg, av regering- en styrdes till ett museum per Ian kunde det stora uppbyggnadsarbetet av lansmuseerna bli verklighet.
Medlen bildade lone-och byggnadsfonder. Kompe- tenskraven fortydligades och innebar akademisk examen i arkeologi, folklivsforskning och konsthis- toria. Provtjanstgoring vid riksantikvarieambetet och de centrala museerna blev fran 1930-talet nas- tan en forutsattning for tjansten som landsantikva- rie. Sa skapades den dubble tjanstemannen, anstalld av en forening som chef over lansmuseet och tillika landsantikvarie med riksantikvarieambetet som uppdragsgivare och inspektionsmyndighet. Person- liga minnena fran denna viktiga uppbyggnadstid har Kerstin fangat genom intervjuer med nagra gamla, sedan manga ar pensionerade, landsantikvarier.
Det ar en rik bild av de forsta landsantikvariernas roll som Kerstin malar upp. Forskande, skrivande, forelasande, standigt pa resande fot var dessa de for- sta landsantikvarierna sina regioners stora kultur- personligheter. lnte nog med museiuppgifterna, manga av dem var dessutom ansvariga for Radiotjansts lokala sandningar och gjorde reportage fran lanet. Sa var det till exempel i Vasteras med Sven Drakenberg och Vaxjo med Jerker Anderbjork. Det blir nastan ett axiom nar hon sam- manfattar «En landsantikvarietjanst var ingen sprangbrada till nagon annan hogre befattning, den var snarare karriarens mal.»
Dec ar sa mycket i Kerscins avhandling som visar pa tradarna tillbaka till foregangarnas arbete och deras stravan att utveckla museerna ace dee inte gar att kommentera dem alla. For mig och mina kolle- gor som verkat ett helt liv i museernas varld ar Kerstins behandling av lansmuseernas cidiga histo- ria etc imponerande arbete. Varje skede har hon satt in i sitt cidssammanhang och skapar darigenom helc ny forscaelse. Med inspiration fran forskare inom andra discipliner vrider hon sin spegel och far ljuset ate falla pa foreteelser som blir till ny insikt om scegvisa forandringar i var museihistoria. Dec ar inte bara en utan flera ganger som hon vrider spegeln och far ut nya effekcer med overraskande slutsatser.
Jag maste citera nagra sadana epigrammatiska for- muleringar som stannat i minnet. «Lasande ogon blev betrakcande blick» som syftar pa «exposition», det viii saga det ord som forst anvandes om de stora utscallningarna som den i Stockholm 1866, dar just betraktandet var h uvudsyfcet. Standiga omorganisa- tioner for att moca nya uppgifter beskriver Kerstin sa har, «Organisacionen var verksamhecens lackmus- papper, nar den tappade fargen var dee dags act forandra», en formulering som lika garna kunde anvandas om dagens forhallanden.
Dec ar nastan sorgligt att Kerstin Arcadius slutar avhandlingen 1939. Ytterligare femtio ar av Stora och genomgripande forandringar vantar pa att bli lika skickligt behandlade. Hon vore den ratta att ta hand om aven den forskningen for att se det som lag under dee som syntes ske. Amnet ar i sanning en stor uppgift for den nya disciplinen museologi.
Sune Zachrisson
