140
En museihistoria
Peter Johansson, Christian Aarsrud, Ann-Charlott Öberg (red), Det underbara huset – Vänersborgs museum. (Vänersborgs museums skriftserie nr 1) Tr. Uddevalla 2003. Distr. Regionmuseum Västra Götaland, Box 38, 462 21 Vänersborg. ISBN 91- 974672-0-0.
Vänersborgs museum återinvigdes 1994 som ett museihistoriskt museum. Det är inrymt i en byggnad från slutet av 1880-talet, ovanligt nog uppförd för att tjäna som museum. Den enda motsvarigheten i landsorten var Smålands museum i Växjö – båda invigdes samma år 1891. Båda kan sägas ha enskilda personer som initiativtagare: Gunnar Olof Hyltén-Cavalli- us, den förste svenska ”etnologen”, i Växjö, handelsmannen, mecenaten och samlaren Jo- han Adolf Andersohn i Vänersborg. Båda museerna var från början mycket olikartade i fråga om de samlingar som utställdes, det ena huvudsakligen kulturhistoriskt, det andra na- turhistoriskt. Men museigrundarna hade en likartad syn på museets samhällsroll.
Efter 1900-talets stora museireformer ut- vecklades de två museerna på skilda sätt. I Väx- jö kan man visserligen ännu se den av Scho- lander ritade museibyggnadens exteriör, men knappast något av de tidiga utställningarna. I Vänersborg – som kanske missgynnades av det geografiska läget – har både byggnad och en stor del av ursprungliga utställningarna över- levt. Det har alltmer kommit att bli en sevärd- het, en märklig gengångare från en tidigare epok, sedan de flesta museer under senaste se- kel genomgått ansiktslyftningar. Till återinvig- ningen har de ursprungliga utställningarna kunnat rekonstrueras och museet hävda sin museihistoriska egenart.
När Vänersborgs museum i år börjar ge ut
en skriftserie ägnas första volymen, Det under- bara huset, åt museets egen historia. Titeln as- socierar till Det underbara skåpet, den av Inge- mar Tunander 1969 producerade utställning- en för Riksutställningar. Där hade Hainhofers konstskåp, Augsburgs hedersgåva till Gustaf II Adolf 1632, valts som utgångspunkt för mu- seiberättelsen om människans nyfikenhet in- för världen. Konstskåpet var museets urform, i den fanns fröet till en utveckling i alla de riktningar, tänkbara och otänkbara, som före- träds av nuets museer. Vänersborgs museum hade onekligen vid sin tillkomst klar släktskap med de kuriositetskammare som skåpet sam- manfattade i form och innehåll. De återfödda utställningarna – som i princip stått orörda fram till 1946 – ger en fin vetenskapshistorisk lektion. Bokens syfte är tvådelat: dels att ge en bild av museets märkvärdiga samlingar och deras tillkomst, dels att ge dem en idéhisto- risk förankring. Av bokens 13 kapitel har åtta skrivits av Peter Johansson, verksamhets- och samlingsansvarig i museet, som numera ingår i den större organisationen Regionmuseum Västra Götaland. Fyra har skrivits av Christi- an Aarsrud, ansvarig för regionmuseets utställ- ningar; ett av konserveringsansvariga Ann- Charlott Öberg.
Den första, idéhistoriska, delen ger en am- bitiös översikt av de tidsströmningar som for- mat det svenska museilandskapet, från stor- maktstidens nationella övermod och göticis- men, via den linnéanska upplysningen till 1800-talsromantiken och den nygötiska rörel- sen. Särskilt betydelsefull för Vänersborgs museum blev den period då svenska resenärer och upptäcktsresande vidgade kunskapen om världen och – liksom tidigare Linnés lärjung- ar – till hemlandet förde naturhistoriska sam- lingar, men också artefakter från utomeuro- peiska folk. Med det slutande 1800-talet kom N ot i s
141 darwinismen och under 1900-talet den allt
starkare vetenskapliga specialisering som radi- kalt förändrade förutsättningarna för synen på museisamlingar.
Den andra delen porträtterar de viktigaste personligheterna i museets historia – som på sitt sätt är en modellhistoria. Som på många andra håll var det samlingarnas pedagogiska uppgift i åskådningsundervisningen som fö- resvävade grundargenerationen. Det handlar först om rektor Carl Samuel Hultström (1806–
91) som var drivande kraft i utvecklingen av stadens skolväsen från trivialskola till 1857 då läroverket tillkom. På grund av den kritik som vid den tiden riktades mot den bristfälliga undervisningen i naturhistoria delade Veten- skapsakademin ut dubbletter ur sina (dvs. se- nare Riksmuseets) samlingar till läroverken.
Hultström fick 1860 en samling naturalier, vilket gav anledning till ett upprop om inrät- tandet av ett naturhistoriskt museum vid sko- lan. Bland objekten fanns en knaggrocka och abborre från slutet av 1700-talet som ingått i den berömda Paykullska donationen till Ve- tenskapsakademin och som nu finns bevarade i Vänersborg. När en ny skolbyggnad uppför- des, kunde det planerade museet faktiskt för- verkligas som Wenersborgs Elementarläroverks Museum i det gamla läroverket. Samlingarna hade vuxit genom gåvor men också genom en samling inköpt från konservator Gustaf Kolt- hoff. Museet öppnade 1872.
Därefter biograferas Johan Adolf Andersohn (1820–87), museihistoriens centralperson.
Han kom till Vänersborg 1831 som elvaåring när han fått tjänst som bodgosse hos en han- delsman. Hsn avancerade till bokhållare, och etablerade sig 1843 som egen handelsman. An- dersohn insåg möjligheterna i den västsven- ska havreboom som det engelska frihandels- beslutet 1846 utlöst och blev som spannmåls-
handlare ekonomiskt och socialt framgångs- rik. På grund av vacklande hälsa drog han sig under 1860-talet alltmer tillbaka från sin han- delsverksamhet och företog årligen resor till kurorter på kontinenten. Åren 1867–68 gjor- de han en resa runt hela Medelhavet och be- skrev sina intryck i resebrev till länstidningen.
Inspirerad av sin mor hade han 1857 inlett sin bana som mecenat i staden. Han meddela- de då att han testamenterat 22 000 riksdaler till ett nytt orgelverk och en altarprydnad till stadens kyrka. Kyrkan skulle kunna lyfta med- len som lån mot sex procents ränta, men alltså få summan vid Andersohns död. Av räntemed- len skulle en procent tillfalla Fabriks- och Hantverksföreningen för upprättandet av en fond för söndagsskoleverksamhet. Han gav sedan skolan fortlöpande stöd och den utveck- lades till Slöjd- och Tekniska skolan 1882. Så kunde en mecenat arbeta.
I samband med läroverksmuseets tillkomst hade Adolf Andersohn 1871 överlämnat en gåva med över 5 000 föremål, huvudsakligen naturalier. Som donator kom han att gynna många ideella ändamål i staden. Men mot slu- tet av sitt liv ägnade han hela sin kraft åt mu- seifrågan. Den hade aktualiserats under sena- re hälften av 1870-talet, då läroverket erbju- dits Axel W. Erikssons samling av 1 256 skinn- lagda sydvästafrikanska fåglar. Men intresset för museiprojektet var svalt bland stadens bor- gare. Först när landshövdingen Eric Sparre ställt upp på idén, gick det att komma vidare.
I länsresidenset fanns inrymt Vestra Sveriges Landtbruks-museum, efter den nordiska frö- kongress som hållits i Borås 1880. Här fanns nu tillfälle att få samlingen överförd till det kommande museet.
År 1882 gjordes ett upprop om medel till ett Naturvetenskapligt och Konsthistoriskt museum, kostnadsberäknat till 50 000 kronor.
N ot i s
142 För Andersohn var det viktigt att museet inte bara skulle tjäna vetenskapen utan även fos- terlandet. Han skriver: ”Museet vänder månget slumrande frö till anlag, lif och utveckling. Det odlar smaken och förädlar själen, renar och mildrar sederna, jemte det på samma gång höjer sinnet öfver det materiella och låga. Det manar oss äfven till eftertanke och reflektion:
och ännu mer: Ett museum med sina mång- faldiga och mångsidiga samlingar, ur såväl kon- stens som naturens riken gifva oss så många ovedersägliga bevis på den stora allmaktens vis- het och godhet och sålunda utgör ett museum äfven en verksam moral- och sedespredikant.”
Men det var svårt att få ihop tillräckliga medel med tiggarbrev, teckningslistor, fester.
Till sist kunde dock kontrakt 1885 skrivas med arkitekten och byggmästaren August Krüger i Göteborg. Byggnaden blev klar under 1886 och inflyttningen av samlingarna började.
Adolf Andersohn avled emellertid i maj 1887 och färdigställandet gick därefter långsamt.
Först 1891 öppnades det färdiga museet.
Härefter porträtteras Axel W. Eriksson, men först berättas om Llewellyn Lloyd (1792–
1876) den excentriske engelske jägaren och resenären som kom till Sverige i början av 1820-talet. Han var en tid bosatt i Väners- borgstrakten och tände ett sorts naturintresse omkring sig. Hans son, Charles John Anders- son, avbröt studier i Lund för att gå i lära hos den ryktbare intendenten August Malm vid Göteborgs museum. Senare, på besök i Lon- don, träffade han läkaren och upptäcktsresan- den Francis Galton och följde denne till södra Afrika, där han blev kvar och levde som jäga- re, zoolog och författare.
Lloyd inspirerade även slaktarsonen Axel Wilhelm Erikssons ornitologiska intresse och förmedlade kontakten med sin son i Afrika.
Under två år reste de båda tillsammans, men sedan Andersson dött 1867 kom Eriksson att försörja sig i huvudsak som jägare och han- delsman. Han samlade och preparerade fåglar och ställde i utsikt att skänka en samling till hemstaden. Tillsammans med bryggeriägaren Anders Ohlsson och sjökaptenen Thure Een bildade han bolag och utvecklade en handels- station, som fick en viktig roll för handel och kolonisation i nuvarande Namibia. Han be- sökte Vänersborg 1875 och hans gåva kom att bli ett viktigt argument för det nya museets tillkomst. Eriksson återkom ett par gånger och berikade museets samlingar även med insek- ter och etnografica. Den Erikssonska fågelsam- lingen omfattar till sist 999 fåglar och 399 ar- ter, samtliga monterade av Gustaf Kolthoff.
Detta västafrikanska projekt satte inte bara spår i Vänersborg. I Etnografiska Museets magni- fika presentation av sina samlingar och deras historia, ”Med världen i kappsäcken”(2002), berättas om en samling som kommit till mu- seet från Thure Een.
Även Eric Sparre (1816–86) med sitt Vestra Sveriges Landtbruksmuseum och arkitekt Au- gust Krüger (1822–96) får egna kapitel som ger ytterligare bidrag till museibesvärens ihug- kommelse. Boken avslutas med en samman- fattning av museets 1900-talshistoria.
Det underbara huset är ett värdefullt museo- logiskt bidrag till kartläggningen av svenska museisamlingars historia, samtidigt som bo- ken ger en livlig, spännande och färgstark skild- ring av de märkvärdiga människor som för- verkligade en museidröm i den lilla staden vid Vänern. Staden, som tvekade och tvivlade in- för museiprojektet för drygt 130 år sedan, har idag anledning att känna stolthet över sitt museihistoriska museum.
(PUÅ) N ot i s
