Marja-Liisa Ronldci:i. Louvren ja Louisianan perilliset - Suomalainen taidemuseo. Dimensio 2.
Vammala 1999. ISBN 951-53-1971-4 ISSN 1239-6427
Fore andra varldskriget fanns det endast ett halvt dussin rena konstmuseer i Finland, men efter kriget borjade konstmuseerna snabbt vaxa i anral och det ena nybygget efter det andra forverkligades. Denna foreteelse jamte hembygdsmuseerna ger Finlands museihistoria dess sarpragel.
Vad ligger bakom konstmuseernas uppblomst- ring? Detra var den centrala fraga som fick i:iverdi- rektoren vid Statens konstmuseum i Finland, Marja-Liisa Ronkko, att bi:irja srn forskning omkring der finska konstmuseet. Resultaret blev en doktorsavhandling i konsthistoria - vars rite! pa svenska blir Lo11vre11s och Lo11isianas iittlingar - de finska komtmuseerna - som hon forsvarade vid Helsingfors universiter i april i :'Ir. Den 336-sidiga avhandlingen trycktes som andra nummer i Statens konsrmuseums nya vetenskapliga serie Dimensio.
Ronkki:i begransar inte sitt amne till bildkonst- museer utan behandlar ocksa privata hemmuseer, kanda sommargallerier och museer vars dokumenra- tionsansvar beri:ir arkitektur eller formgivning.
Som utgangspunkr tar forfattaren for det forsta konstmuseets arkitektur och publikaktiviterer, som vanligen ocksa uppfattas som sjalva museet. Den andra utgangspunkten ar forestallningen om muse- ets uppgift och roll, de skilda uppfattningar som formedlas i den offenrliga debatten. Ronkki:i si:iker analysera hur dessa uppfattningar utvecklats och valjer som central indikator sjalva museibyggnaden.
I dess forverkligande kan man hitta svar pa varfor man har velat bygga ett museum, vilka delfaktorer och funktioner man ansett sig behi:iva, vilka forebil- der eller forestallningar man har foljt och vilken barande tanke som varir arkirekrurens urgangs- punkt. Avhandlingen formar sig ocksa rill Finlands konstmuseers historia (vilken hon ridsmassigt inde- lar i den k/assiska gn111d11ingsperioden fran 1840-talet
till 1920-raler, den egentliga etableri11gsperiode11 fran 1930-ralet rill 1980-raler och n11tide11 eller 1990- raler).
Med den innebi:ird hon ger begrepper publikakri- viterer, har forfattaren emellertid eliminerar manga verksamheter som bildar museiarbeters grund.
Dessa hi:ir till historien, men ar inte sarskilr allmant kanda, t. ex. personal- och ekonomiurvecklingen.
Mera i:iverraskande ar atr aven remporara utsrall- ningar, som ar vasenrliga i nuridens museiverksam- het, har ureslurirs.
Museiarkirekturen, sjalva museibyggnaderna, har allrsa huvudrollen. Men der ar problemariskr att arkirekturen och museets verksamherer (samla, bevara, forska och informera) inre allrid harmonie- rar, vilker Ri:inkki:i konstaterar nar hon behandlar konflikren mellan arkirekren och museidirekti:iren.
Dessutom ar de under planeringstidens gangbara konstnarliga idealen ofta srarkr narvarande vid konstmuseernas rillkomst. Ronkko granskar nar- mare sex konstmuseer, som klargi:ir iden bakom de for Finland under efterkrigstiden fran borjan som konsrmuseer planerade byggnaderna, «de sma vita regelhusen»: Waini:i Aaltonens museum i Abo (1967), Alvar Aalto museer i Jyvaskyla (1973), Helsingfors srads konsrmuseum (1976), Sara Hildens konsrmuseum i Tammerfors (1979), Aines museum i Tornea och Saarijarvi museum (1989).
Ytterligare har hon valt fem museer bland de 85 finska museer som hon presenterar i bokens bilaga.
Hon behandlar dem enbart pa idemassig niva: Emil Cedercreutz museum i Harjavalra (1956 - 1997), Mellersta Finlands museum i Jyvaskyla (1961), Nelimarkka-museum i Alajarvi (1964-1974), Lapin- lahti konstmuseum (1977) och Bji:irneborgs konst- museum (1981).
I Finland kan man annu inre studera museologi pa hogsra akademiska niva eller dispurera i amnet.
Darfor gi:irs mer eller mindre museologiska lar- domsprov inom andra vetenskaper, i detta fall i konsrhistoria. I sin engelssprakiga abstract, men inre lika direkt som i sjalva texten, konstaterar
131
132
NOTIS ER
Ronkko att hennes forskning hor till museologins omrade: «Museology, within which this research chiefly falls ... «.
Hennes forskningsgrepp iir snarast narrative och intuitive. Som kallor anvands sjalva museerna, deras planeringsdokument, samtida tryckta skrifrer och intervjuer med aktorerna. Ronkko presenterar ett rikt utlandskt jamforelsematerial i sin avhandling.
Ritningar och bilder av byggnaderna iir en vasentlig del av avhandlingsarbetet och en mangd av dem finns ocksa publicerade i sjalva boken. Fastiin undertiteln ar 'Louvrens och Louisianas attlingar' och fastiin dessa viktiga museers betydelse presente- ras, visar Ronkko sjalv pa tva andra viktiga forebil- der till den andra periodens nybyggnader. Dessa iir Alvar Aaltos ej forverkligade konstmuseiprojekt i Tallinn 1937, och -med detta som utgangspunkt - den fortsatta planeringen av Alborgs konstmuseum 1957 (fi:irverkligat 1972).
Ronkko utesluter som namnts temporara utstall- ningar. Detta ar egendomligt eftersom det planera- des sarskilda lokaler for temporara utstallningar i nybyggnaderna och den nya verksamheten anvan- des som argument nar man avlonade ny fast anstalld personal. Temporara utstallningar ar en viktig de! i museernas historia och man kan ocksa i deras urveckling finna olika stadier. Der finns ju aven konstmuseer, vars publika verksamhet heir grundas pa temporara utstallningar. En analys av dem skulle ha varit viktig ocksa darfor att det under de senaste aren har och dar funnits en striivan bort fran den renodlade objekt- och konstverksorientera- de uppvisningen, nar man pa ett fenomeninriktat satt velat visa konstens kontexter och darigenom forandrat konstmuseets gangse utstallningsbudskap.
Kulturhistoriska objekt och scenografiska anord- ningar har forts in i u tstallningsspraket och man har malat de dittills nastan heliga vita vaggarna («den vita kuben») med brokiga farger for att ge tidsat- mosfar.
Betoningen av den museipedagogiska verksamhe- ten som intraffade vid overgangen mellan den andra
och tredje perioden skulle ha fortjanat en djupare behandling. Dena galler aven dagsljusets och den artificiella belysningens betydelse i museiarkitektu- ren. Man skulle bl. a. vilja veta varfor manga av de losningar som valdes for att maximera dagsljuset har levt anda till vara dagar; det nya museet for nutidskonst i Helsingfors, Kiasma (Steven Holl 1998), ar t. ex. i detta hansende en mycket tradi- tionell museibyggnad! ICOM har utfardat rekom- mendationer om relationer mellan publik-, arbets- och forvaringsytor. Ronkko redovisar de valda museernas ytor i kvadratmeter, men en kubikmeter- analys skulle ocksa vara viktig nar det galler utstall- ningslokaler.
Hon beskriver det finska konstmuseivasendets utveckling fran grundningsperioden via etablerings- perioden till nutid, men hon stannar inte har, utan det sista kapitlet «Mot det nya konstmuseet» inne- hatler forskarens framtidssynta ord, dar hon bl. a.
diskuterar tillviixtens granser, virtualverklighetens betydelse och museets samhalleliga funktion. Om arkitekturen spar hon att niista fas blir en «klassi- cism» som anknyter till «ren modernism».
Alic som allt presenterar Ronkkos forskning bade en rik deskription av vissa vasentliga funktioners utveckling i finska konstmuseer och ny kunskap om konstmuseets egenart. Man kan ana att detta arbete utgor det forsta steget i en holistisk historia om det finska konstmuseet. janne Vilkrma
Peter Davis: Ecomuseums - A sense of place.
Leicester University Press, London, New York 1999. Leicester Museum Studies. General Editor:
Susan M. Pearce. Inb, 271 s. ISBN 0 7185 0208 6
Museologen Peter Davis, knuten till universitetet i Newcastle, har gett sig i kast med en gigantisk upp- gifr, namligen att forsoka kartlagga, beskriva och analysera framvaxten av ekomuseer i varlden. Boken bygger pa en omfattande enkat, som han skickat ut till alla de ekomuseer som han personligen kant till
eller flier information om genom sina internationel- la kontakter varlden over. M:'inga har aven svarat ,pa enkatens fragor om inneha.11, malsattning, svarighe- ter, definitioner och forhallningssatt saval till sin egen verksamhet, som rill det omgivande samhallet och till museivarlden i i:ivrigt.
Dock blir varje forsi:ik till oversikt over denna vaxande och standigr foranderliga museifamilj ovill- korligen ofullstandig. Bokens varde ligger darfor mycket mer i de resonerande kapitel, som inleder och avslutar. Peter Davis har omsorgsfullt tecknat historien om hur ekomuseerna foddes. Han grans- kar dee museologiska perspektivet och nagelfar defi- nitionerna. Speciellt intressant ar den forhistoria som han hanvisar till, en forhistoria som inneburit framvaxten av ett allt tydligare samband mellan m:'inga mindre och lokalt forankrade museer och deras omgivning. Han pekar ocksa pa hur dessa museer alltmer dras in i studier av hur manniskors identitet och samhallsbyggen formats.
For manga framsdr ekomuseerna som bararna av den nya museologin. Peter Davis viii med sin fram- stallning forsoka sarskilja dessa tva begrepp och i sin framsrallning narma sig ekomuseets sjal.
Boken har tre huvudavsnitt. Den forsta delen tar upp de filosofiska och teoretiska fragorna och ana- lyserar i synnerhet ekomuseernas forhallande till den geografiska platsen. I de! cva tar forfattaren oss med pa en guidad sightseeing i err store urval av varldens ekomuseer och visar pa olikheterna i inriktning, arbetssatt, genomfi:irande och samhalls- roll. Sarskild uppmarksamhet agnas ocksa at den s.k. «skandinaviska modellen» som han avgransar och pekar pa de specifika fi:irutsattningarna for.
Den credje delen slutligen, agnar han at att diskute- ra ekomuseernas saran, deras framtid och deras mojligheter att fungera som instrument for lokal och regional ekonomisk tillvaxt. Davis ser en tydlig koppling mellan ekomuseerna och den alltmer okande kulturturismen. M:'inga museologer har ifra- gasatt ekomuseibegreppets anvandbarhet pa den brokiga och foranderliga mangd museer, som anses
hora till ekomuseerna, oavsett om dessa anvander sig av beteckningen eller ej. Peter Davis ger dock begreppet bade barighet och definitionsmassig tyngd med sin bok. Jag rekommenderar den varmt!
Ewa Bergdahl
Ingrid Bergman, Artur Hazelius. Nordiska Museets och Skansens skapare. Nordiska Museets forlag 1999. ISBN 91 7108 451 7.
Nordiska museets grundare gar igen. Han framma- nas familjart som Artur i namnet pa vanforeningens medlemsblad. Han flir en valformulerad om an kortfattad levnadsteckning av veteranen Ingrid Bergman i ett litet ytterst elegant kvadratiskt hafte.
Det ar en lange phaglig lucka efter en latthanterlig popular biografi over denne, den sannolikt betydel- sefullaste av svenska museiskapare, som darmed nodtorftigt tapps. Det har visserligen skrivits om Hazelius ocksa efter de klassiska monografierna av Book (1923) och Berg (1933), i de stora historiska oversikterna av Skansen och Nordiska museet fr:'in 1990-talet same i diverse uppsatser i Fataburen, men ingenting av decta ar sarskilt latt att hitta i bokhandeln. Ingrid Bergman har skickligt valt fak- ta, citat och illustrationer for att pa mindre an fem- tio sidor formedla ett val konturerat portratt av
'den lille Doktorn'. (PUA)
Upptackargladje! Om museipedagogik. Statens kulturrad 1999. ISBN 91-85603-15-5.
Sjalvaste kulturradet har bevardigat de stravsamma, men centralt knappast i:iverdrivet uppmarksamma- de, museipedagogerna en enkat hosten 1998.
«Kulturradet», heter det, «ville veta mer om den museipedagogiska vardagen och valde darfor att ate fokusera i forsta rummer pa den aktuella och regul- jara verksamheten». Ur svaren pa rundfragan har Johanna Berg sammanstallt ett drygt tiotal goda
133
134
NOTIS ER
exempel. Darmed «hoppas Kulrurrader kunna sri- mulera rill fortsatt urvecklingsarbete och samridigr belysa hur museerna kan fungera som en pedago- gisk resurs». Fuisms stora berydelse for den musei- pedagogiska urvecklingen i Sverige under 25 ar papekas respekrfullr, men samridigr ocksa arr «fore- ningen saknar mojligher arr langsikrigr driva fragor om sadanr som komperensurveckling, forskning och urvardering». Och der urlovas nu arr Kulrurrader ska delta akrivr i uppbyggnaden av err kvalificerat narionellr museipedagogiskt forum for sadana fra- gor.
Den merodik som «de goda exemplen» represen- terar kanner mangen aldre museipedagog igen fran ridigare publikarioner som just Fuism scar bakom - dar finns fakriskr en 'hisrorisk' resurs i form av museipedagogisk litteratur som i sammanhanget fortjanat en presentation arminsrone i form av en lirrerarurlisra. Den klassiska Kllijnk, Bagarbam och japansk sviirdfaktning 1982, Museet - angeliiget eller likgiltigt? fran en konferens i Arbetets museum 1988, Pedagogiska mojligheter i nya utstiillningar fran der av ICOM/CECA och Fuism arrangerade motet 1992. Dar finns ocksa FRN-rapporren Oppet museum, nligra forsok med populiirvetenskap for bam 1986 och Eva Klang Erikssons val genomarberade rapport 1994 om pedagogiska utstallningar som fart srod fran forskningsradsnamnden. Och fran Danmark finns den urhalliga Dansk Tidsskrift for M11seumsfor111idli11gsom - om an med ojamna inrer- vall - fakriskr urkommir med sexton valmatade
volymer. (PUA)
Eva Silven & Maths Isacson (red.) Industriarvet i samtiden. Nordiska museer, serien
Forskarrapporter. 1999. ISBN 91 7108 458 4.
Den arliga svenska Museiveckan halls derra ar Norrkoping och hade remar Industrisamhiillets kul- turarv val passande rill der Cenrrum for studier av der industriella kulrurarver som nu byggs upp vid Linkopings universirer, forlagr rill campus
Norrkoping. Under veckan hade Samdok arrangerat err program med de forelasningar som har publice- rats.
I sarklass scar den avslurande rexren med Maths Isacsons analys av Det foriinderliga kulturarvet. Den knyter samridigr elegant ihop de ovriga bidragens teman. Vilka egenskaper hos industriprodukrer gor dem rill err svenskr kulrurarv, fragar han som Helene Sjunnesson i Hur «svensk» iir Kalles kaviar?
Hon belyser dar med en rad exempel fragans kom- plexirer (fragan har ocksa gjorts rill en vandringsur- srallning producerad av Tekniska Museer och Riksursrallningar). I anslurning rill Lars Kaijsers Det goda klassamhiillet stalls fragan hur lange varumar- ker Beatles ska forsvara sin kulrurarvssrarus i Liverpool och med Ewa Bergdahls Att leva i indus- triarvet akrualiseras fragan om plarsens berydelse nar kulrurella gemenskaper inre langre byggs upp geografiskr utan virruellr. Medredaktoren Eva Silven knyter i Sa111tide11 och det industriel/a kultur- arvet an rill museologisk reori och prakrik. Hon sar- skiljer err beskrivande, bevarande och berartande perspekriv i det samtida inrresset for den indusrriel- la epokens slurfas. Der ar nu vikrigr arr ta upp alla dem som delrar i arr definiera, kommunicera och konsumera indusrriarver som err eget forsknings- omrade. Men beronar arr dessa akrorer, sarskilr inom museer och kulrurmiljovard, masre sjalva urveckla en reflexivitet i den prakrik som innebar arr skapa err kulrurarv. En rik och rankvard bok for ass alla!
(PUA)
Helka Ketonen (ed.), Nykytaiteen
Keraamisesta/Collecting Contemporary Art.
Museologia 1. Finnish National Gallery Se~ies.
Helsinki 1999. ISBN 951-53-2031-3.
Nar KJASMA nu oppnar i Helsingfors inleder den narionella konstmuseikoncernen urgivningen av en skrifrserie, Museologia, vars forsta nummer presente- ras med de ingaende rexrerna pa bade finska och
engelska, en praxis som forhoppningsvis kommer arr besra ocksa i seriens forcsacming. Har diskuceras nu den brannheca fragan om insamlingsverksamhe- ten i museer for samcida konsc och berors manga av de fragor som skymtar i Chris Dercons uppsars i decra nummer av Nordisk Museologi. Susanna Pettersson skriver om The Work of Art in the Museum Collection och urvecklar der amne som hon behandlade i Nordisk Museologi 1998/1. Av pro- fessorn i esrerik i Helsingfors Arco Haapala presen- reras The Work in Its Contexts: History, the Artist and the Collection, en undersokning av err konsr- verks skilda konrexrer med urgangspunkr i fragan 'pa vilker satt blir nagor konst? Konsrhisrorikern, professor Yrjana Levanto, bidrar med Art: the Consumer and the Consumed, err forsok arr analysera fragan om koparen eller ticraren ar konsrverkers konsument. Sociologen Kati Ranrala skriver i Art and the Eve1yday beside the Milkstone - Encounters in the Museum of Contempormy Art om forsoket med 'conversation guides' i Kiasma. Guider som blandar sig med och inleder samtal med besokarna om utstallda verk. Av medicinaren, konsthandlaren och specialisten pa japansk konst Frederik Brekeland aterges en uppsars fran 1981 Psychological Aspects of Art Collecting. Volymen avrundas med en svir inrervjuer med konsrsamlare, privatpersoner och samlingsansvariga i museer, de fiesta gjorda av Susanna Pettersson. Hon samralar bl.a. med Kiasmas
chefTuula Arkio. (PUA)
Mal og mening i museumshverdagen.
Sj0levalueringsopplegg for plan og urviklingsarbeid i museene. Norsk museumsurvikling 4: 1999.
ISBN 82-90935-68-4
0nsker museumsfolk :'i avdekke de svake sidene ved site arbeid og sin insrirusjon? NMU (Norsk museum- survikling) 0nsker a urfordre museumsfolkene ril a srarte urviklingsprosesser. Derfor presenrerer NMU opplegget M/il og mening i museumshverdagen som et
evalueringsopplegg som ska! scarce en mulig omsril- ling. Samridig sier direkr0r i NMU Jon Birger 0srby i site forord ar ingen b0r srarte en slik prosess uten eksrern veiledning.
Der er der amerikanske sj0levalueringsopplegget Museum Assessment Program (MAP) som Jigger ti!
grunn. Magne Velure har gjennom ucresting rilpasser dette ril norske forhold. Gjennom et skjema p:'i 50 sider ska! en sa avdekke de sterke og svake sider ved der enkelre museum. Aile delsvar og informasjoner ska! sammenfatres i en egen balk, som igjen ska! vrere srartpunkr for konkrer planleggingsarbeid. Mye er retter mot a dokumenrere museets drifrsressurser, - personale, 0konomi og samlingsforvalming. Alt dette er bra.
Opplegger blir svakere nar der gjelder a analysere selve innholder - den faglig remaorienrering - i museumssamlingene, - forsraelsen av hvordan de er blirr ril - hva de urrykker - air der vi gjerne vii formu- lere som museologiske tema i forsraelsen av en museumsinsritusjon. Hvordan museet har definerr og forsratt sirr oppdrag over rid vii vrere er vikrig per- spekriv nar en ska! rerre blikker framover og planlegge for framridige oppgaver. Tidsperspektiver bakover i evalueringsopplegget gar sa langt som 3 iir. I museumssammenheng er detee kart. En kunne kan- skje heller i en slik regisrrering 0nsker seg data for hvert 4. eller 5. ar, og kanskje sa langr bakover som 20-25 ar. De mer langsikrige urviklingsrrekk kan da muligens si noe om hva slags meningsdannelser og endringsprosesser museer har inngatt i - og som en na kanskje 111/i endre retningen pa?
Pa rross av slike innvendinger, er der likevel viktig a sla fast ar Jon Birger 0srby og Magne Velure med detee initiariver setter et nyrrig press pa mange museumsfagfolk, som kanskje vegrer seg for a se i 0ynene hva som er sitt museums fakriske siruasjon og kanskje mange! pa framtidsretning. S:'i sp0rs det om der finnes ambisjoner nok i den norske museumsver- den ti! ar museumsfolkene r0r a gi seg i kast med en
slik sj0levaluering. OAG)
