3.2.1 En mötesplats för kulturens röster
Den här undersökningen har en diskursanalytisk tillnärmning, vilket jag ser på som en naturlig följd av dialogismens relationella syn på språkande, beskrivet i 3.1.1. ’Diskurs’
använder jag i betydningen ”samhällets långa samtal” om ett ämne (Andenæs, 2005, s 24).
Text blir då en yttring, eller hellre yttringar i samhällets långa och många pågående samtal om olika ämnen, eftersom en text ofta handlar om flera teman. När allt detta föregår i den kultur vi lever och verkar i kan detta perspektiv också kallas kulturanalytiskt.
En annan metafor som jag ser som relevant för denna undersökning är att se på text som en väv av många röster som möts, varav två av de rösterna är skribentens respektive läsarens (Talbot, 1995, ss 143–144) 11. Med detta synsätt blir texten en mötesplats för kulturens röster.
11 Talbot referar till Julia Kristeva 1986a, b. Kristeva var i sin tur mycket inspirerad av Bakhtin.
18
Rösterna kan vara dominanta eller perifera, och komma till tals i olika delar av en text. Den här metaforen gör det lättare för mig att få en analytisk distans till det som sker i en text.
3.2.2 Förhandling om mening
I samsvar med att jag ser på text som en väv där många röster möts, och som en yttring i samhällets samtal, ser jag på mening som något som skapas i samspel mellan skribent och läsare. Skribenten väljer ord och uttryckssätt utifrån sitt perspektiv och med sin
bakgrundskunskap och andra kontextuella resurser. Läsaren på sin sida tolkar texten utifrån sitt perspektiv och med sina kontextuella resurser.
Betydelsen av en text är alltså enligt de dialogiska tankegångarna aldrig något fast och bestämt. Samma läsare uppfattar innebörden i en text lite annorlunda om han läser texten vid ett senare tillfälle på grund av att han till exempel fått höra ett inslag på radio om samma tema som omhandlas i texten. Och en annan läsare har andra kontextresurser som aktualiseras av texten och på så sätt påverkar dennes uppfattning av textens innebörd.
Man kan se det som en slags förhandling om mening mellan skrivare och läsare som försiggår i texten. Detta eftersom ”resultatet”, det vill säga, vad läsaren sitter igen med för uppfattning av textens innebörd, inte är givet i förväg. Vad en skribent egentligen menar eller inte menar är inte så intressant i sig självt, hon måste ändå förhandla med läsaren om hur hennes utsagor ska tolkas, och ingen av dem kan diktera den andres tolkning (Svennevig, 2001, s 75). Enligt Ragnar Rommetveit (1974) tar skrivaren intitiativ till att skapa ett tillfälligt gemensamt, socialt förståelsesrum (Temporary shared social reality, TSSR), som hon bjuder in läsaren till (Vatn, 1998, ss 73–74).
I ett samtal blir meningsförhandlingen mer uppenbar, eftersom parternas yttringar följer direkt på varandra. Ser man noggrannare på dem kan man se att de är riktade både bakåt som ett svar på föregående yttring, och framåt, genom att de samtidigt bär med sig en förväntan om ett svar. En liknande typ av meningsförhandling som sker i samtal ser vi även i mitt material, till exempel där texten är utformad som en intervju.
19
3.2.3 Texter som inlägg i samhällets förhandlingar
Förhandling om mening sker även på överordnade nivåer. När till exempel KP skriver ett reportage om Emma och Kristina, 13 år som är på älgjakt, utan att göra något nummer av att det är en aktivitet som är ovanlig för tjejer, kan man se det som ett inlägg i en pågående förhandling i samhällets långa och många samtal om vad som kan ingå i den sociala
kategorin ’tjej’. Det är en form av det Søndergaard kallar inkluderande diskursiva processer (2002, ss 189–190). Såna processer föregår vanligen implicit (ibid, s 190), som i reportaget om de älgjagande tjejerna. Men vi kommer också se mer öppna förhandlingar om vad som kan ingå i kategorierna ’tjej’ respektive ’kille’ i insändare och i det jag kallar redaktörtexter som vänder sig direkt till läsaren.
3.2.4 Sammanvävda sociala kategorier
Den för arbetet mest centrala sociala kategorin, kön, skriver jag om i inledningen. Här tar jag upp ytterligare tre som har förekommit i några av texterna i mitt material. Detta för att vidga perspektivet lite. Sociala kategorier förhåller vi oss alla till, både när vi uttolkar oss själva och andra, och när andra uttolkar oss (Bromseth, 2006, s 43). Vi tillhör alla mer än en, och det går inte att rangera betydelsen av dem, eftersom olika sammanhang avgör om det är kön, etnisk bakgrund, social bakgrund, ålder, sexualitet eller nåt annat som är mest avgörande för hur man blir positionerad i en bestämd situation. Om jag tar mig själv, är den sociala kategorin
’dotter’ relevant när min mamma presenterar mig för hennes vänner; när jag hälsar på mina barns kompisars föräldrar är de mest interessant vems ’mamma’ jag är; och att jag är ’svensk’
görs mer eller mindre relevant nästan dagligen när jag är i Norge. Däremot är min ålder sällan relevant här i Norge, medan den i Sverige relevandgörs på ett indirekt sätt genom att
personnummer efterfrågas i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Som illustrerat ovan är de sociala kategoriererna sammanvävda i vårt dagliga liv. För att ge en liten inblick i det väljer jag att visa hur sexualitet, etnicitet och ålder spelar tillsammans med
’kön’ och ’ungdom’ i några texter i mitt material (i 5.3.4).
Ålder (vid sidan av kön) är en kategori som ständigt aktualiseras på ett självklart sätt. Till exempel står det väldigt ofta ålder i parentes när någon omtalas i dagspressen. Det är också en
20
given uppgift, vid sidan av kön och lokalisering som frågas efter när man går med i diskussionsgrupper på nätet (Bromseth, 2006, s 136)12.
Av de här tre (i min undersökning) extra kategorierna är det främst ’etnicitet’ som kräver en precisering. Enligt svenska nationalencyklopedin på nätet är en etnisk grupp namngiven, gruppens medlemmar känner tillhörighet och solidaritet, och de identifieras också av andra som tillhöriga den namngivna gruppen. En gemensam historia och gemensamma
kulturuttryck, till exempel språk, är andra kriterier för en etnisk grupp (”etnisk grupp”, 2011) Exempel på etniska grupper är svenskar, judar och samer.
Dennis Day skildrar hur en etnisk grupp kan ”göras speciellt relevant” i interaktion på ett diskret sätt och utan att nämna den vid namn (Day, 1998, s 155). Det sker genom ett slags indirekt arbete som beskriver någon annan person eller sak, och som gör att beskrivningen ”är i luften” och blir relevant för de interagerande. Trots att mitt material skiljer sig mycket från Days (samtal under fikaraster) ser jag hans skildring - av hur ”diskret relevantgöring av etninsk grupp” kan gå till - som användbart för att visa fram hur etnicitet skrivs fram i en av mina texter.