I mitt arbete med att analysera positionering i KP-texter visade det sig att noveller och andra texter med narrativ struktur gav mig en utmaning. Snart insåg jag att det berodde på att textens ’du’, alltså läsaren, inte var direkt synlig i berättelsen, inte heller textens ’jag’ (KP).
Vad kunde då de här texttyperna säga om läsarens positionering med tillhörande handlingsutrymme – fokuset i mitt projekt?
Eftersom rent narrativa texter (med tillhörande bilder), som noveller, utgör en relativt stor del av materialet, mellan 10 och 15%, ansåg jag det viktigt att finna en metod som fångade upp den typ av positionering som sker där, eftersom det kan ge mig ett fylligare svar på min frågeställning. Positioneringen som försiggår i en novelltext sker i huvudsak mellan figurerna/
personerna och tema inom textens ’det’. Medan positioneringen av läsaren och KP istället sker indirekt se illustration i 3.4.5.
I en artikel av Luke Moissinac fann jag ett narrativt tillvägagångssätt som visade sig vara en bra utgångspunkt (2007, s 235). Där beskriver han att han tar utgångspunkt i ett
positioneringsanalyssystem som Michael Bamberg introducerade 1997, och vidareutvecklat efter det. Det är en vidareföring av den positioneringsteori som Davies och Harré (1990), och Harré och Luk van Langenhove (1992) utvecklat. De samma teorierna har också varit min utgångspunkt, vilket förstås var en stor fördel.
Bambergs modell tar utgångspunkt i narrativer i snack, och den fångar upp hur
kommunikationsdeltagarna använder positioneringsstrategier genom ett samtal. Modifierade
35
delar av Moissinacs vidareutveckling av modellen fungerar som verktyg i mitt projekt för att - via analys av positioneringen mellan en berättelses aktörer - komma åt storylines i narrativer i KP. Samtidigt som jag gör en kortfattad beskrivning av analysmodellen (2007, ss 235–236), lägger jag till modifikationer för att anpassa den till mitt material och min frågeställning. Det är min översättning och tolkning.
Moissinacs modell med modifikationer
i. Positionering nivå 1: Här handlar det om hur en berättare positionerar berättelsens personer/figurer gentemot varandra inom berättelsens landskap. I min analys kommer jag i tillägg att se på hur viktiga tema positioneras eftersom det också säger något om positioneringen av läsaren. En viktig poäng är att Moissinacs berättare motsvaras av texten i min undersökning, eftersom jag ser på texten som den aktive som då är den som positionerar berättelsens personer/figurer och tema (Andenæs 2011)19.
ii. Positionering nivå 2: Här positionerar en talare sig själv gentemot de andra som är delaktiga i samtalet. Överfört till mitt material, och med inspiration från Talbot (1992, s 177) handlar det om interaktion mellan direktkommunikationens tre aktörer:
KP/novellförfattaren – läsaren – överordnat tema, och med texten som positionerar dem gentemot varandra.
iii. Positionering nivå 3: Den sista nivån, i Moissinacs modell, tar för sig hur talaren vill bli förstådd gentemot de mest framträdande diskurserna eller ”master narratives” som kan tänkas rama in interaktionen där och då. För mitt vidkommande handlar det om hur texten positionerar berättelsens figurer gentemot de dominerande och/eller underliggande diskurserna i kulturen. Min undersökning har fokus på läsaren, och eftersom en position alltid står i relation till de övriga aktörerna i kommunikationen kommer även positioneringen av läsaren att framträda.
Moissinac fortsätter beskrivningen av nivå 3: Det är genom att talaren sammanställer sig själv med en uppsättning av tävlande diskurser (”master narratives”) i kulturen som han på samma gång framvisar positioner vad beträffar de olika möjliga identiteter
19 Andenæs, E., 2011. Personlig kommunikation
36
som tidigare har använts, kan testas ut i det aktuella samtalet, och kan tänkas bli aktuellt för framtida ändamål. På så sätt framkallar och utvecklar talaren en uppsättning av identiteter som blir tillgängliga och som han kan ta med som interaktiva resurser till andra samtal i andra sammanhang20. Tillämpat i min undersökning handlar det om att sammanställa positioneringen av novellfigurerna med kulturens dominerande diskurser, för att se vilka positioner som görs tillgängliga för läsaren.
Vidare skriver Moissinac (fortfarande för att förklara nivå 3) att när man med en egen berättelse positionerar sig själv gentemot en kulturs dominerande diskurser
uppgraderas berättelsen och blir värd att berätta (a tell-worthy event)21. På det här sättet ges kulturen ständigt ny energi, blir omvandlad, och förmedlad på en social mikro-nivå, samtidigt som större sociala ordningar omarbetas. Det är en process som ligger nära etnometodologins grundsatser22. Denna tredje analysnivån sammanfattar Moissinac med ett citat som visar en klar parallell mellan hans beskrivning av positionering gentemot dominerande diskurser och det Søndergaard skriver om kulturella storylines (2002, s 192), som jag skrev om i teorikapitlet: ”it is through narrating ourselves, through constructing the self through narrative, that we construct our culture” (Brockmeier & Carbaugh, 2001:1623 återgivet i Moissinac (2007, s 236).
Moissinac (2007, s 237) poängterar att den här uppdelningen av positioneringsnivåer är ett arbetsredskap, och att de olika nivåerna kan gå in i varandra, speciellt hur nivå 1 och 2 relaterar till den dominerande diskursen på nivå 3.
20 Här refererar Moissinac till Antaki, C (1994) Explaining and arguing: The social organization of accounts.
London:Sage.
21 Moissinac refererar här till Thornborrow, J. & Coates, J. (2005) The sociolinguistics of narrative:Identity, performance, culture. Amsterdam: John Benjamins.
22 Moissinac refererar till Button, G. (ed.) (1991) Ethnomethodology and the human sciences. Gambridge, England: Cambridge University Press, och Garfinkel, H. (1967) Studies in ethnomethodology. Englewood Cliffs, NJ: Prentice-Hall.
23 Brockmeier, J. & Carbaugh, D. (eds.) (2001) Narrative and identity: Studies in autobiography, self and culture. Amsterdam: John Benjamins.
37
Sammanfattning och lite om arbetssätt med storylines
Det är positioneringsnivå 3 av Moissinacs modell, som är mitt främsta redskap för att
analysera fram storylines i narrativa texter i KP. Moissinac använder inte begreppet storyline, men jag tolkar beskrivningen på nivå 3 som likvärdigt med Søndergaards beskrivning av storylines (2002, s 192) som jag skrev om i 3.4.8. Man kan likna en storyline med berättelsens skellett. Då blir ”köttet” berättelsens personer, figurer, händelser och handlingar.
Positioneringsnivå 1 använder jag för att komma in i texten, medan nivå 2 inte är relevant för mig att använda här, när jag har fokus på storylines.
För att lättare få syn på det som kan kallas en vändpunkt för olika typer av positioneringar för en berättelses huvudaktör ser jag, i vissa noveller, analyserar jag först i slutet, sen i början av texten. Det gör det ibland lättare att finna vändpunkten för berättelsens huvudperson.