Att vara (nyskapande) konstnär innebär att pröva sig fram, att testa och experimentera, och i viss mån också att ta risker. I Mårten Medbos avhandling fångar uttrycket workmanship of risk mitt intresse. Det är ett begrepp som möbeldesignern David Pyes myntade i slutet av 1960-talet och Medbo förklarar det såhär:
Workmanship of risk är ett sätt att definiera en typ av hantverk där hantverkaren mer eller mindre kontinuerligt, under arbetets gång, riskerar arbetets resultat.
Workmanship of risk öppnar upp för ett konstnärligt förhållningssätt. Processen är dialogisk och för den vakne konstnärlige hantverkaren kan misstagen och
misslyckandena stundtals vändas till sin motsats. Detta till skillnad mot workmanship of certainty där arbetets resultat redan innan arbetet påbörjas är förutbestämt och garanterat. (Medbo, 2016, s.100)
Medbo poängterar också att de två begreppen om risk och säkerhet inte ska ses som ett motsatspar. Det går inte att bara arbeta med risker, det mer säkra behövs också. Jag tycker att beskrivningen av balansgången mellan att göra det man kan och vet (som är ’rätt’ sätt att göra eller som brukar fungera) och att testa nytt, tänja på gränser och ta risker är en bra beskrivning av vad konstnärligt skapande handlar om.
Därför blir jag till en början förvånad när jag läser Temptes beskrivning av teoretisk och praktisk kunskap. Han anser den praktiska kunskapen vara mycket fast, och ser istället den teoretiska kunskapen som mer flytande och föränderlig. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt i och med att den praktiska kunskap och det hantverk jag utgår ifrån är bildkonsten, där uttrycket oftast är underordnat hantverket medan Tempte utgår från konsthantverket och där kunskap om verktyg, material, funktionalitet och hållfasthet är centrala begrepp.
En skillnad mellan teoretisk och praktisk kunskap är mycket tydlig: Den teoretiska är hela tiden förändringsbar och osäker, den är inte definitiv och kan aldrig vara slutgiltigt rätt eller fel. Praktikens kunskap är definitiv och påtaglig. Alla som brottas med ett tillverkningsproblem vet hur all tveksamhet blåser bort då den kunnige hantverkaren anvisar hur man ska tänka och handla för [att] lösa problem och utföra ett arbete. (Tempte, 1982, s.77)
* * *
Den praktiska kunskapens fält är tvärvetenskapligt på så sätt att det inte hör ihop med ett specifikt ämne. Det som är den praktiska kunskapen är en beståndsdel i allt handlande som på något vis är praktiskt utövande. Kanske är det för att det så ofta kommer att handla om filosofi, om rätt och fel och om etik? Etiska frågor är som bekant något som de allra flesta har en åsikt om och därför är intresserade av. Det är ju en del av att vara människa. Jag hittar John Landquist bok Människokunskap på biblioteket och som trots, eller möjligtvis tack vare, sina nu hundra år på nacken fångar min uppmärksamhet. Jag har tidigare läst filosofen Hans Larssons tankar om intuition och hittar i Landquists kapitel om intuition följande rader, om Hans Larsson:
En konstnärlig skildrare av ett landskap är enligt Hans Larsson den, som kan hålla samman de skilda delarna däri till en bild, medan en okonstnärlig reseskildrare, när han tar den ena i handen måste släppa det andra, och därför inte kan ge någon stämning. (Landquist, 1971, s.143)
Jag minns inte samma rader men tycker mycket om Landquists tolkning och börjar leta efter hur Hans Larsson egentligen uttryckte sig. Här är Larssons beskrivning av hemligheten bakom poetens skicklighet:
Diktaren kan – och detta är från teknisk synpunkt hemligheten af hans konst – i ett ord, en utförd bild, en lycklig sammanställning gripa tillsamman en mängd föreställningar, hvilka vi annars nog kan taga en för en, men så, att när vi fatta den ena, den andra glider undan, och det är därför ett sammanhang mellan föreställningarna som vi märker sväfvar för oss och liksom i en sekund håller på att gå upp för oss, men som vi förgäfves bemöda oss att fasthålla. Det är detta sammanhang, denna idé kunna vi säga, som konstnären griper i flykten och håller kvar. Tanken är hos honom finare och snabbare än hos andra. (Larsson, [1892], 2012, s.21)
Poesin är på så vis, enligt Larsson, den högsta uttrycksformen för den mänskliga intuitionen.
En poet är inte heller mindre bunden av logik än en vetenskapsman är, det är bara en annan slags logik: poesins logik. Eftersom en poet och konstnär måste balansera både förnuftet och känslan simultant kan dikten/konstverket ge en mer sammansatt och levande verklighetsbild än andra framställningsformer.
Jag tycker mig ha upplevt det här många gånger genom livet, inte minst i teatersammanhang.
Nästan undantagslöst kan teatern ge mig en egendomlig verklighetskänsla, på ett sätt som ingen annan konstform lika starkt kan. En teaterföreställning kan ge mig en så sammansatt estetisk och intellektuell upplevelse. Ett slags uppvaknande, en aha-upplevelse. En känsla av att vara människa. Att se en teaterföreställning och sedan samtala om temat och livet efteråt är alltid givande: teaterupplevelsen gör att samtalet startar på en hög nivå och blir oftast mycket nyanserat.
Under vårt sista samtal berättar en av eleverna om en studieresa till en konsthögskola i Göteborg och att en av studenterna där hade erfarenheten att de som kom från estetiska program kunde mer än elever från andra program, och då inte bara rent konstnärligt. Han menade att estetelever kunde så mycket om omvärlden, om politik och samhällsfrågor, ofta mer än de som gått ett samhällsvetenskapligt program. Det kan såklart bero på att studenten i fråga hade fördomar om esteter som motbevisades och att han blev förvånad och alltså lade märke till det.
Det kan också möjligtvis bero på att estetelever har uppmuntrats att begå misstag, åtminstone under sina tre år på gymnasiet, och på så sätt har ett försprång gentemot andra, de är inte rädda för att fråga och har förmågan att koppla samman delar till en helhet. Det kanske helt enkelt är så att education through arts leder till mer kunskap? När man mäter något enligt en matris blir det ofta att man bockar av delarna, kontrollerar att de alla finns med och ju fler avbockade
delar, desto högre betyg. Men i mitt ämne och säkert i många andras, är det inte delarna för sig som visar kunskapen, utan hur eleven lyckas hålla samman de skilda delarna till en helhet, just som Landquist och Larsson beskriver.
* * *
Våren 2018 gick jag på en veckas målerikurs i klassiskt italienskt porträttmåleri i Mölndal. En kväll besökte vi Göteborgs konstmuseum och studerade porträtt och landskapsmåleri under främst den impressionistiska perioden. Måleriläraren ville visa oss skillnaden mellan att måla som en poet och som en journalist. Som jämförande exempel använde måleriläraren två porträtt målade av Ernst Josephson och Anders Zorn som hänger sida vid sida på museet. De båda målningarna föreställer samme man, konstsamlaren Pontus Fürstenberg, och är gjorda med ett tiotal års mellanrum. Enligt måleriläraren målar Josephson som en journalist, beskriver varje finger på handen och gör det tydligt var alla delar är och missar på så vis det mer konstnärligt levande porträttet där helhetsintrycket är viktigare än att alla fingrar vid närmare titt sitter där de ska. Zorns porträtt är poetiskt målat, med enklare penselföring, färre färger och större sammanhängande färgfält men trots det med större upplevd detaljrikedom och exakthet.79
Ernst Josephson, Pontus Fürstenberg (1883) Anders Zorn, Pontus Fürstenberg (1898)
79 För den som vill se konstverken hänger de i skrivande stund intill varandra på Göteborgs konstmuseum i sal 19 (Fürstenbergska galleriet IV). Det går också att hitta dem på goteborgskonstmuseum.se och söka i samlingen för att kunna zooma in och att se alla detaljer i måleriet. Konstskolan jag undervisades i porträttmåleri på heter Florence Art of Academy (FAA)och är en italiensk skola, men med filial i bland annat Mölndal, utanför Göteborg.
Jag har hittills inte stött på ett fält som inte inbegriper praktisk kunskap i mer eller mindre stor utsträckning. Det gör därför, enligt min mening, praktisk kunskap så intressant. Jag kan se paralleller mellan en kirurgs ingrepp och en överbefälhavares omdöme och kan också dra paralleller till mitt eget yrke även om mina beslut aldrig riskerar att få samma direkta och ibland livsavgörande konsekvenser.80