107 Perry Johansson: Sinofilerna. Kinakunskap,
samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal. Stockholm: Carlsson Bokförlag 2008.
212 s. ISBN 978 91 7331 150 2.
Perry Johanssons bok Sinofilernapublicerades redan 2008 och borde kanske ha passerat bäst- före-datum som föremål för en recension.
Men så är det inte i det här fallet. Jag läste bo- ken redan när den var ny och slogs då av hur ovanlig den var i sin genre i Sverige. Bara nå- gra enstaka försök hade då gjorts att använda den internationellt etablerade postkoloniala teorin som inspiration till svensk forskning om museer och ämneshistoria. Jag upplevde därför att bokens teoretiska anslag, även om jag själv tyckte att det var viktigt och inspire- rande, hade svårt att få fäste i en större akade- misk diskussion i den svenska museivärlden.
På bara några år har dock läget förändrats. Så när jag nu läser den igen är det tydligt hur Si- nofilerna slår an en ton som tycks bli allt mer aktuell, och den landar nu mjukt i dagsfärska diskussioner inom svensk museiforskning.
Sinofilerna, som har undertiteln Kinakun- skap, samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal, är en kritisk granskning av fem svenska kinakännare under 1900-talet. I fokus står deras förhållanden till Kina, hur de på oli- ka sätt gjorde Kina till sin egen karriär och hur de genom sina offentligt belysta yrkesliv på- verkade den svenska samtidens och eftervärl- dens uppfattning om Kina. Efter ett kort för- ord följer sex kapitel, ett för var och en av ki- nakännarna samt ett tillägnat de svenska mao- isterna. De sex kapitlen knyts sedan ihop i en kort sammanfattande diskussion som också avslutar boken.
I de inledande två kapitlen möter vi Bern- hard Karlgren och Johan Gunnar Andersson,
de tidiga förgrundsfigurerna och grundarna av Östasiatiska samlingarna (sedermera Östasia- tiska museet). Bernhard Karlgren var sinolo- gen och språkforskaren som hade en intellek- tuell kärleksrelation till Kina med utsikt från sin fåtölj i Stockholm. Han var en forskare av internationell rang och anses vara den svenska sinologins grundare, men Johansson fokuserar mer på Karlgren som person och hans person- liga drivkraft som sinofil än på hans akademis- ka forskningsmeriter. Genom att följa Karl- grens kinakarriär visar Johansson hur även svenska forskare och intellektuella i början av 1900-talet var en del av den europeiska impe- rialistiska rörelse som vi ofta tänker på i ter- mer av konkreta brittiska eller franska koloni- er. Redan här sätts tonen för resten av boken och dess huvudteman presenteras. Hur kan vi förstå Kina som en svensk karriär? Kan vi idag betrakta de svenska kinakännarna som etiska föredömen? Kan deras sinofila relation till Kina likställas med den orientalism som Ed- ward Said behandlade i sin numera klassiska postkolonialteoretiska studie? Djupdykningar i detaljer kring Karlgrens person vävs samman med teoretiska referenser och diskursoriente- rade analyser av kultur och politik. Resultatet blir en läsvänlig och intressant skildring av den svenska sinofilin som en del av sin inter- nationella samtid.
Samma anslag och teman följer med in i nästa kapitel som behandlar Johan Gunnar Andersson, geologen som började bygga järn- vägar i Kina och genom sitt privata intresse för förhistoriska lämningar och antikviteter gjor- de sig ett stort namn i kinesisk arkeologi. I internationell litteratur omnämns han ofta som den som upptäckte den kinesiska stenål- dern och han var en av männen bakom det viktiga fyndet av Pekingmänniskan. I Sverige hade han en så tydlig populär profil att han
108 gick under namnet Kina-Gunnar, och Östasia- tiska museets världsberömda samlingar finns än idag kvar som en materiell manifestation av hans målmedvetna arbete. Johansson väljer här att fokusera på drivkrafterna bakom An- derssons samlande av kinesiska artefakter. Jo- hansson följer tätt i Kina-Gunnars spår, och med stöd av arkivhandlingar och litteratur ar- gumenterar han för att Anderssons verksam- het borde betraktas som allt annat än före- dömlig. Även Kina-Gunnar, ”en hygglig man, kristen och med samvete” (s. 61), var tämligen hänsynslös i sin kärleksrelation till Kina, me- nar Johansson. Hans främsta drivkraft var den egna karriären, han behandlade de flesta män- niskor han mötte med överlägsen arrogans, och det bekymrade honom föga att hans arte- faktsamlande skapade en veritabel industri av okontrollerat grävande i stenåldersgravar. Ka- pitlets huvudpoäng är att sinofili à la Kina- Gunnar passade väl in i det tidiga 1900-talets diskurs och framstod där som positiv och opro- blematisk, men att hans verksamhet är ytterst tvivelaktig utifrån dagens definitioner av arke- ologisk etik.
Bokens tredje kapitel behandlar Sven He- din, upptäcktsresanden som för de flesta svenskar är känd för sina populära skildringar av Fjärran Östern, men även för sina öppna nazistsympatier. Här fokuserar Johansson på Hedins beundrande relation till den kinesiska makteliten, i synnerhet Chiang Kai-shek, och hur den speglar hans allmänna världsuppfatt- ning där världen kan delas in i ”å ena sidan ci- viliserade högkulturer som Tyskland och Kina och å den andra de historiskt efterblivna fol- ken, de utan framtid” (s. 68). Johansson me- nar att Hedins relation till Kina är underord- nad en mer övergripande islamofobi, där de kinesiska nationalisterna med Chiang-Kai- shek och hans kristna fru Song Mei-ling i
spetsen bildar den goda antitesen till den mus- limske upprorsledaren Ma Chung-yin. Lik- som i avsnitten om Karlgren och Andersson får vi följa människan Sven Hedin tätt i hälar- na, och analysen av hans kinarelationer utgår från hans personliga drivkrafter i termer av be- gär, karriärlusta och förälskelse.
I bokens fjärde kapitel är vi tillbaka i de Öst- asiatiska samlingarna, nu i ett möte med Or- var Karlbeck. Karlbeck var järnvägsbyggaren som i början av 1900-talet blev expert och samlare av kinesiska antikviteter och därmed fick en nära relation till den kinesiska och svenska överklassen och det svenska kungahu- set. Karlbeck har, liksom Kina-Gunnar, en tämligen bekymmerslös inställning till sitt samlande som stundtals mest liknar skattjakt med Indiana Jones. Johansson fokuserar dock mest på hur Karlbecks antikvitetskarriär leder honom på en klassresa till de exklusivare sa- longerna, i Kina liksom i Sverige, och hur den personliga klassresan blir en viktig drivkraft för hans samlande. Här finns paralleller till de europeiska kolonierna där kolonisatörerna fick en helt annan position och levnadsstan- dard än de hade i sina hemländer. Vi ser än en gång tydliga likheter mellan de svenska sinofi- lerna, deras samlande och det europeiska kolonialprojektet.
I kapitel 5 och 6 gör Johansson ett hopp framåt i tiden och landar hos de svenska mao- isterna och Jan Myrdal på 1970-talet. Han vi- sar hur maoisterna med Jan Myrdal som chefs- ideolog och språkrör och med Svensk-kine- siska vänskapsförbundet som bas på många sätt fortsätter den sinofilitradition som Karl- gren, Karlbeck och de andra startade utifrån de Östasiatiska samlingarna. En av avsnittens viktigaste poänger är att den bild av Kina som förmedlades av Myrdal och de svenska maois- terna hela tiden var kontrollerad av den kine-
siska makteliten, på samma sätt som de tidiga sinofilerna hade ett nära samröre med den ki- nesiska makten. Johansson finner därmed ”en beständighet i tematik under hela 1900-talets kinaintresse, även om man får titta på djupet för att få syn på detta under den stormande samtidspolitiska ytan. I sinologisk litteratur från Bernhard Karlgren till Jan Myrdal be- skrivs en kinesisk essens, en livsstil, en kultur och en mentalitet, som påstås ha funnits i tu- sentals år” (s. 139).
Perry Johansson, som själv är sinolog, säger sig ha fått inspiration till boken i sina egna studier som doktorand och postdoktor i Stockholm och skrev den under ett år som gästforskare på Columbia University i New York. Påverkan från både Stockholmsmiljön och Columbia syns tydligt i bokens centrala frågor och resonemang.
Redan i förordet skriver Johansson att en viktig inspirationskälla till boken är den dis- kussion kring Östasiatiska museet i Stock- holm som drevs av den dåvarande museiche- fen Magnus Fiskesjö i början av 2000-talet.
Diskussionen hade sitt ursprung i en rad mer eller mindre märkliga uttalanden av tidigare museichefer och andra (såsom: ”dessa höga kulturer hör inte hemma på ett etnografiskt museum”) i samband med att museet klippte samarbetet med Statens konstmuseer för att ingå under myndigheten Statens museer för världskultur. Magnus Fiskesjö, som är antropo- log och arkeolog, valde som nytillträdd musei- chef att lyfta fram Johan Gunnar Anderssons livsverk och samling i rampljuset för att beto- na museets arkeologiska grund. I en rad artik- lar hävdade Fiskesjö att Anderssons artefakt- samlande och hans relationer med Kina var att betrakta som etiskt föredömliga, till skillnad mot mer sentida artefaktsmuggling och rov- grävning av kinesiska antikviteter. Perry Jo-
109 hansson lägger stor vikt vid att göra ett inlägg
i den här debatten. Genom hela boken ägnas stort utrymme åt frågan om huruvida Anders- sons kinaintresse och artefaktsamlande kan betraktas som etiskt föredömligt eller ej. Som läsare kan jag tycka att även om poängen – att Andersson knappast bör framhållas som ett etiskt föredöme – är värd att göras, så håller analysmaterialet för mycket större och viktiga- re frågeställningar, som nu får stå tillbaka för den mer perifera frågan om huruvida Anders- son var ett föredöme eller ej utifrån vår tids definitioner av etik. Ett tuffare redaktörsarbe- te borde ha kunnat hjälpa författaren att se sin egen darling och ge den rimligare proportio- ner i relation till andra frågeställningar.
Året på Columbia University syns tydligt i bokens postkolonialteoretiska anslag. Både Edward Said och Anne McClintock, som framstår som de främsta inspiratörerna, har haft sin akademiska hemvist där. Liksom frå- gan om Anderssons vara eller icke vara som etiskt föredöme, upprepas frågan om huruvi- da sinofilin kan jämföras med Edward Saids orientalism genom bokens alla kapitel. Ed- ward Saids bok Orientalism publicerades för mer än 30 år sedan och bildade skola för det som idag kallas postkolonial teori. Men myc- ket vatten har flutit under broarna sedan 1978 och Orientalismhar kritiserats högt och lågt, inte minst av Said själv, för att vara alltför grovhuggen i sin analys.
Jag tycker att Johanssons grepp på de sven- ska sinofilerna och deras gärningar håller för mycket bredare postkolonialteoretiska fråge- ställningar än om det är en form av orientalism eller inte. Vi ser hur sinofilerna låter Kina spe- la rollen av en överlägsen civilisation och kul- tur som polariseras mot olika former av kul- turellt barbari och förfall. En av bokens tydli- gaste poänger är att sinofilin, i alla de olika
skepnader den har från Hedin till Myrdal, står för en grundläggande imperialistisk världsbild där det starka Kina hyllas för sin överlägsenhet över ”den Andre”. Karlgren, Andersson, He- din och Karlbeck var alla stora beundrare av den kinesiska eliten och bildningsaristokratin och såg sig själva som allierade med den över- lägsenhet som dessa representerade. Myrdal och de svenska maoisterna står för en lite an- norlunda men närliggande syn. Sven Hedins nazistsympatier och Bernhard Karlgrens för- kärlek för växtförädlingsmetaforer när han ta- lar om folk och nationer är mer obehagliga än oväntade antydningar om likheterna i det tidi- ga 1900-talets svenska sinofili och den moder- na europeiska rationalitetsdiskurs som fick brutala praktiska konsekvenser i koloniala övergrepp och i den tyska nazismen.
Det här mer grundläggande resonemanget om koloniala och imperialistiska strukturer i oväntade sammanhang hos svenska sinofiler, liksom Johanssons passionerade driv i språket och argumentationen som syns i passager som: ”där fascismen och kommunismen gli- der ihop i ett gemensamt förtryckarprojekt, en pervers sadistisk begärsetik...” (s. 176), samt diskursanalysens oupphörliga glidning mellan det detaljerade personliga och det storskaligt världspolitiska – allt detta utgör en intressant postkolonialteoretisk ansats. Här skulle argu- mentationen och analysen ha vunnit mycket på en bredare användning av postkolonial teo- ri, bortom Said och McClintock. Jag kan se hur internationella namn som James Clifford, Susan Stewart, Homi Bhabha och Marie- Louise Pratt, eller svenska som Michael Azar och Stefan Jonsson, skulle ha kunnat bidra med begrepp och tanketrådar för att stötta och göra analysen av diskursen kring de sven- ska sinofilerna ännu skarpare.
Utöver en vassare användning av den post-
110 koloniala teorins verktyg saknar jag även en
djupare analys av sinofilernas påverkan på po- pulära föreställningar om Kina i Sverige under tidigt 1900-tal och idag. Johansson konstate- rar i tur och ordning att Karlgrens, Anders- sons, Hedins och Myrdals gärningar har varit helt avgörande för skapandet och upprätthål- landet av en svensk populärdiskurs kring Kina, men någon mer djupgående analys av konsekvenserna av den diskursen erbjuder han inte. Här lämnas jag som läsare lite otillfreds- ställd, och jag tycker att det är synd på ett så starkt och prydligt presenterat material att inte pressa analysen längre.
Johanssons bakgrund i den textorienterade sinologin gör också att betydelsen av det ma- teriella, framför allt samlingarna som de tidiga sinofilerna förde till Sverige, hamnar i skym- undan i analysen (se dock s. 18-182 och 186).
Samlingarnas specifika betydelse skulle framgå tydligare om analysen beaktade att materiella ting har andra förutsättningar än text när de representerar diskurser. Här behövs en skärpa i de teoretiska verktygen i studiet av materiali- tet som författaren saknar. Denna svaghet, om man kan kalla den det, tycker jag egentligen inte innebär någon försvagning av resone- manget eller de poänger Johansson vill få fram i boken. Snarare öppnar hans postkolonialteo- retiska och ämneshistoriska anslag för fler frå- gor och framtida forskningsmöjligheter röran- de de samlingar med internationellt ursprung som förvaltas och visas på svenska museer idag.
Att jag som läsare av Sinofilernakänner att en djupare läsning av postkolonial teori skulle ha hjälpt argumentationen, att jag längtar ef- ter en mer grundlig populärdiskursanalys och ett tydligare materialitetsteoretiskt anslag ska naturligtvis inte ses som tecken på svagheter hos Johansson eller hans bok. Tvärtom ska
min längtan efter mer ses som ett tecken på den inspiration och det engagemang boken lyckades väcka hos mig. Sinofilernaär en mo- dig, högst läsvärd och på många sätt annor- lunda text om svensk kulturdiskurs och sven- ska museer, som visar vägen för en hel rad nya viktiga frågor om våra museiinstitutioner och samlingar.
Anna Källén, fil. dr i arkeologi Adress:Institutionen för arkeologi och antikens kultur
Stockholms universitet, 106 91 Stockholm E-mail:anna.kallen@ark.su.se
111 Tine Damsholt, Dorthe Gert Simonsen &
Camilla Mordhorst, red.: Materialiseringer.
Nye perspektiver på materialitet og kulturana- lyse. Århus/Köpenhamn: Aarhus Universi- tetsforlag 2009. 204 s. ISBN 978 87 7934 493 8.
Boken Materialiseringer är en antologi med sex kapitel förutom inledningen. Alla handlar om materialisering av såväl tid som rum, där tonvikten i de tre första ligger på rummet och i de tre senare på tiden. Syftet är att presentera aktuella materialitetsteorier och genom några konkreta studier ta dem i bruk, analytiskt och metodiskt. Författarna representerar olika kun- skapsområden inom etnologi, kulturhistoria och museologi, och de flesta är forskare och lärare vid danska högskolor, universitet och museer.
I bokens inledning presenteras och diskute- ras den teoretiska grunden för vår tids förnya- de intresse för det materiella. Redaktörerna menar att luften har gått ur socialkonstrukti- vismen, ”den språkliga vändningen” (the lin- guistic turn), med dess fokus på diskurs, text och tillskriven mening, och att den trots sin emancipatoriska potential tappat sin produk- tivitet. I stället har blicken vänts mot det ma- teriella i en sådan omfattning att det går att tala om ”den materiella vändningen” (the ma- terial turn), där assemblaget ersatt dekon- struktionen, med studier av hur sköra före- ställningar hålls samman – genom det materi- ella. Utan att överge socialkonstruktivismens poänger sägs bokens uppgift vara att undersöka både vad det materiella gör i världen och hur det materiella görsi olika tidsliga och rumsliga kontexter.
Denna process, att göra,är navet som håller samman boken, och hur den involverar många
