NORDISK MUSEOLOGI 1996•1, S. 61-66
LOKALMUSEET SOM PROCESS
Hugues de Vttrine
Foljande reflexioner dr ett uttryck for den respekt jag hyser for de svenska museer som under de senaste drtiondena utvecklat nya sdtt att pa ett ejfektivare sdtt tjdna samhdl- let och dess medborgare. Det jinns ocksa anledning att nu Jira 30-drsminnet av utred- ningen MUS 65 som under dren 1969-72 inspirerade mycket av det internationella arbetet inom museernas vdrldsorganisation, !COM.
Ett traditionellt museum har som officiell uppgift att tjana kunskapsspridning och kulturell utveckling.
Under de senaste trettio aren har pa tva hall i varlden ett sarskilt djupgaende arbe- te pagatt med att studera och utveckla relationerna mellan museet och samhallet - i norra Amerika (Mexiko inraknat) och i de nordiska landerna. Personligen har jag, fran borjan och i olika egenskaper, deltagit i tillkomsten och utvecklingen av ekomu- seet Le Creusot-Montceau i Frankrike, som under 1970-talet atnjot rykte som en helt ny typ av museum. Senare har jag haft formanen att utifran fa studera eko- museirorelsen i Quebec i Kanada och till- komsten av en rad lokalmuseer i Portugal.
De sista aren ocksa de lokala utvecklings- programmen i Rio Grande do Sul i Brasi- lien, vilka medvetet tar hansyn till regio- nens omfattande kulturarv och aven tar upp grundandet av lokalmuseer i sina pro- jekt.
Samtidigt har jag yrkesmassigt och teo- retiskt sokt utveckla metoder och strategi- er for lokalsamhallens utveckling. Dessa innebar primart att ett omrade maste
inventera och utnyttja alla tillgangliga resurser - manskliga, naturliga och kultu- rella - genom mobilisering av sina aktiva krafter - de valda politiska foretradarna och tjanstemannen, befintlig arbetskraft, foretagare, olika yrkesgrupper etc. En sadan process inkluderar teknisk plane- ring, tillskott fran externa resurser, anslut- ning till regionala, nationella och interna- tionella ekonomier och strukturer; det avgorande ar att de maste kunna kontrolle- ras lokalt.
SAMHALLSUTVECKLING OCHMUSEER
Varje lokalsamhalles utveckling maste, for att bli framgangsrik, i sin karna ha en mycket framtradande kulturell dimension.
for varje positiv forandring overhuvud galler, att den maste vara knuten till sam- hallets kulturella och psykologiska rotter.
Den maste rora sig underifran, aven om somliga paverkansfaktorer uppifran kan Vara betydelsefulla. Vanligtvis ar det sam- halle som skall forandras inte moget, bero- ende pa att de existerande systemen for
62 folkbildning, valfard och politiska beslut inte givit alla manniskor som berors nod- vandiga kunskaper eller gynnat medbor- gerlig delaktighet. Dartill ar moderna utvecklingsproblem saval pa det ekono- miska och finansiella som sociala omradet sa komplexa att det forefaller enklare att pa medborgarnas vagnar delegera besluts- ratten till kompetenta tekniker.
Min erfarenhet ar entydig - lokal
· utveckling i orders sanna bemarkelse ar mojlig endast om samhallets invanare ar nara knutna till beslutsprocessen, med att inventera och forvalta lokala resurser, med art mobilisera platsens tillgangar. Dessa maste ju forst oc.h framst sokas bland invanarna sjalva.
Der ar har museet kommer in. I utveck- lingsprojektet behovs sarskilda kulturella verktyg, for att identifiera resurser, for att formulera malsattningar, for att visa pa strategier och tillvagagangssatt - kort sagt for samhallets mobilisering. Detra kan inte alltid goras genom sprakliga medier, skrivelser och tal, de maste kommuniceras med de patagliga tingens sprak, genom direkta, konkreta erfarenheter.
Men detta ar ingen uppgift for ett van- ligt museum som arbetar traditionellt med forskning, utstallningar och formedling som ICOMs museidefinition anger. Vi maste skapa ett nytt slags museer, eller, rattare sagt, anvanda oss av arbetssattet i museer som utvecklats i lander med starka lokalsamhallen. Nar jag 1971 ombads att delta i inrattartdet av ett museum som i Le Creusot skulle kunna medverka i kommu- nens utveckling och senare i hela «Com- munaute Urbaine», anvande jag mig dar- f0r av museimodeller jag lart kanna under mina ICOM-uppdrag under senare delen av 1960-talet, namligen de skandinaviska
friluftsmuseerna, grannskapsmuseerna i USA och skolmuseerna i Mexiko. Min tanke att dessa modeller var tillampliga ocksa pa andra hall, bekraftades under det s.k. Santiago-seminariet 1972 vilket blev - och fortfarande ar - en aktuell referens nar det galler museet som redskap for samhallsforandring.
Jag har senare nara studerat ett antal lik- nande projekt, varvid det mest betydelse- fulla varit ekomuseet i Seixal i Portugal.
Detra lilla samhalle med 60.000 invanare, belaget mitt emot storstaden Lissabon pa andra sidan Tejo-floden, dominerades lan- ge av storskaliga ekonomiska verksamhe- ter, somliga av dem med en historia som strackte sig bakat rill medelriden - skepps- byggeri, sjofart, fiskindustri, tidvatten- kvarnar for spannmal och olja, senare aven en sralindustri. Sedan dessa industrier i vara dagar avvecklats, sag Seixal ut art bli en sovstad till Lissabon, om inget gjordes for att ge samhallet ett nytt eget liv genom verksamheter grundade pa platsens natur- och kulturarv. Seixals borgmastare bad en ung historielarare att grunda ett lokalt museum som kulturellt och bildningsmas- sigt stod for en utvecklingsstrategi. Der blev sa framgangsrikt art Seixal-museet har blivit en modell for andra portugisiska samhallen. Der naraliggande. Alcochete, exempelvis, anvander sitt museum for att halla salttillverkningen levande; Cartaxo har gjort sitt 'vinmuseum' till huvudkvar- ter for vinodlarnas forbund, som arbetar med art modernisera och marknadsfora den traditionella vinproduktionen.
I alla dessa fall, liksom i Le Creusot, ar museets verksamhet, sarskilt dess forsk- ning och formedling, nara kopplade till den lokala utvecklingen och samverkar med andra ekonomiska, sociala, folkbil-
dande och kulturella initiativ. Vi befinner oss har fjarran fr:in di;: traditionella muse- erna, dar institutionen och museifolket uppfattar som sin centrala uppgift att samla, forska och formedla pa ett veten- skapligt satt for att framja skonhet, veten- skap och finkultur. Lokalmuseets uppgift ar i stallet att aktivt medverka i utveck- lingsprogrammet genom att erbjuda en arena for dialogen mellan de programan- svariga och samhallets medborgare.
MUSEET SOM PROCESS
Liksom sjalva samhallsutvecklingen. kan det lokala museet bast beskrivas som en process. Det ar varken en institution eller en given fast struktur. Det ar som samhal- let sjalv levande, i standig forandring, for att anpassa sig till dynamiken i sitt sam- halle och dess omvarld - den regionala, nationella och globala.
Darfor kan museet inte stangas in i en byggnad, med den begransade uppgiften att rymma samlingar och utstallningar, eller ledas av professionella anstallda utan kontakt och kommunikation med lokal- samhallet. Darfor kan det inte heller upp- fattas som en turistfalla, eller ett monu- ment att invigas av en lokal politiker dagen fore ett politiskt val.
Ett 'process-museum' maste utvecklas manad efter manad, ar efter ar. Arbetet maste goras av inv:inarna sjalva, sjalvklart med stod av yrkesman: det ar inneborden av det som Maud Cere i Montreal kallar museologie populaire, folklig museologi, ett arbetssatt som hon lar ut till lokalsamhal- lens ledare och aktivister. Det ar inte ens nodvandigt att kalla det hela 'museum' om samhallets hela kulturarv integreras i processen, om utstallningen bara ar en av
LOKALMUSEET SOM PROCESS
de tekniker som anvands i formedlings- uppgiften (det finns ju manga andra metoder - kulturstigar, informations- och dokumentationscentra, audivisuella pro- duktioner och multimediaprogram, skol- undervisning, tematiska seminarier och workshops etc.).
Det ar nar en sadan process avstannar som museet blir en institution. Da loper det ocksa risken att isolera sig fran nar- . samhallet och upphor att tjana som ett verktyg for utveckling. Det blir snart foraldrat, overspelat.
Den museala processen behaver inte nodvandigtvis vara dyr eller sarskilt sofisti- kerad. Den ar latt att anpassa ocksa till fattiga samhallen, darfor att den bygger pa lokala resurser och vasendigen pa manni- skors eget engagemang. Just nu foljer jag flera fangslande projekt i sodra Brasilien (i Rio Grande do Sul-regionen). Ett av dem pagar i ett landsbygdsomrade 400 km fran den regionala huvudstaden Porto Alegre.
Det siktar till att mobilisera befolkningen i hta samhallen som tillsammans bildar Quarta Colonia, den fjarde italienska . bosattning som i slutet av 1800-talet initi- erades av den brasilianske kejsaren Dom Pedro II. Projektet inleddes for fyra ar sedan av en ung tjansteman i Silveii-a Martins, som foreslog att ett forsok skulle goras att lokalisera de forsta bosattarnas gravplats. Det blev startpunkten for ett 'kulturarvsprogram' som framfor allt togs upp av skolan och senare i en overgripan- de utvecklingsplan med en inventering och utvardering av alla tillgangliga resur- ser for att utveckla ekonomiskt och socialt meningsfulla verksamheter: restaurering av gamla byggnader, heruppvackandet och bruket av invandrargenerationens tradi- tionella venetianska dialekt, olika uppslag
63
64 for att locka turister, forsok att utnyttja den 'atlantiska skog' som omger odlingsy- torna och slutligen en studie av hur den traditionella grodan - potatis - skulle kunna bilda basen for en chips-industri.
Varje ar sammanfattas vad som astadkom- mits i seminarier och utstallningar i sam- band med en lokal festlighet. Meningen ar att planer och program da ska granskas och utvarderas, farska initiativ tas upp och nya projekt sjosattas. Resultatet ar natur- ligtvis inte ett museum i ordets vanliga bemarkelse, men ovedersagligen ett museo- logiskt foretag som integreras i en gemen- sam kraftsamling for lokal utveckling.
Helt patagligt ar att malsattningen natts utan stora ekonomiska insatser och vasentligen tack vare medborgarnas gemensamma anstrangningar om man far doma efter det framgangsrika festprogram, som jag kunnat delta i och vari faktiskt alla kommuninvanare fanns med.
FARANMED
GENERATIONSSKIFTEN
I Silveira Martins ar projektet bara fyra ar gammalt. Vad kommer att handa under de kommande 20 aren? Da har kanske den lokale initiativtagaren lamnat omr:idet, manga politiska val har hunnit aga rum som har fort borgmastare med skilda ideo- logiska utgangspunkter till makten, da har den ekonomiska situationen for hela omr:idet forandrats - till det battre eller samre. Detta ar ett aterkommande pro- blem for alla som tar de! i ett utvecklings- projekt: hur ska projektet kunna fortsatta och hallas vid liv med nya aktorer?
Av projektet i Le Creusot kan en viktig lardom dras. Lokalmuseet som levande organ maste genomleva samma cykel av
aldrande som den befolkning som bar upp det. Det skapas av en bestamd generation, i vart fall under 1970-talet, i aldersgrup- pen 35 till 55 :ir, mestadels manniskor i produktion och i social verksamhet (arbe- tare, ingenjorer, larare, foraldrar osv.). De formade ett museum enligt sina ideer, sina behov, sina syften, men ocksa med sina minnen, sina fordomar och tidens smak som grund. De anvande sitt sprak och de bilder som var gangbara vid den tiden.
Under 1970-talet blomstrade Commun- aute Urbaine, tillgangen pa arbetstillfallen var god, framtiden tycktes lovande.
Familjen Schneiders paternalistiska styre fanns i allas minne och klasskampens reali- tet var dagligen narvarande. Man mindes exempelvis den stora strejken 1899-1900, vid vars slut nastan hela arbetsstyrkan (8.000 man) avskedades som bestraffning.
Tjugu ar senare kom en dubbel kris - de lokala gruvforetagens och industriernas kollaps och den forsta museichefens beklagliga avgang. Museigrundarna hade lamnat scenen, eller var i alla handelser inte langre politiskt aktiva. Lokala utveck- lingsbehov hade radikalt forandrats: i stal- let for att utnyttja traditionella verksam- heter och formagor, var problemet nu att :iteruppbygga en ekonomi som var kord i botten, att slass mot arbetsloshet, de ungas moraliska kris, resignationen och fatalis- men hos de aldre. Den aktiva generatio- nen var inte langre sa intresserad av att ateruppliva minnen fran ett forflutet som hade misslyckats med att tillgodose man- niskors behov. Till och med den paterna- listiska epoken framstod i forsonande dager, som en 'guldalder'.
lnte langt darifran, i Blanzy, hade ett gruvmuseum oppnats pa 1970-talet som en avlaggare till Le Creusot. De som ska-
pat det var gruvarbetare och tjansteman i femtioarsaldern och det
ar
i dag svart att finna ersattare for dem som nu sedan lange ar pensionerade. Gruvan ar stangd, ungdomarna saker andra jobb, kommu- nalmannen gor vad de kan for att locka andra foretag och de startar yrkesutbild- ningar, sa langt som mojligt av annat slag an de traditionella verksamheterna. Det blir allt svarare att hitta gamla gruvarbeta- re, som kan visa museet for skolklasser och turistgrupper.Darfor utvecklas museerna i Commun- aute Urbaine till att bli sevardheter och attraktioner for turister pa vag fran det romanska Autun till det beromda Cluny- klostret, eller som fardas i husbat efter Canal du Centre. Vi maste soka en ny strategi for ekomuseets verksamhet, som tar till vara turismen som ekonomisk till- gang i regionen, men som samtidigt opp- nar sig i nya riktningar. Det ar ingen latt uppgift, eftersom museets styrelse till stor de! bestir av foretradare for en aldre gene- ration, ideologiskt bunden av vad de sjalva skapade for mer an tjugu ar sedan.
Jag berattar detta, darfor att jag tror att det har betydelse i sammanhanget. Det forefaller foreligga bara tva mojligheter for oss: antingen kan ett lokalmuseum av den har typen inte overleva grundlaggargene- rationen for att sedan forsvinna (kanske bli ett institutionaliserat museum) eller sa maste det fornyas med 20-30 ars mellan- rum for att behaJla sin levande funktion.
Vi ar har langt fran de stora regionala och nationella museernas varld! Langt ocksa fran akademikers och lardes sakra overty- gelser!
MOT EN BEFRIELSENS
LOKALMUSEET SOM PROCESS
MUSEOLOGI
Enligt min erfarenhet galler de sma och lokala institutionernas museologi mannis- kors frigorelse fran kulturell alienering, dvs uppgiften ar att frigora deras fantasi och initiativformaga och att vacka insikten om aganderatten till det egna kulturarvet, saval det materiella som det andliga.
Det ar vad som intraffade i Le Creusot med omgivningar under 1970-talet: hela omradet hade under mer an ett sekel varit underkastad en stark auktoritar ordning som omfattade saval hela arbetslivet som den sociala och privata existensen. Ett av malen var att medverka till att gora man- niskor till fria medborgare, medvetna om sin ratt till ett eget industriellt och kultu- rellt arv. Ett annat var att gora manniskor aktiva i den process som etableringen av Communaute Urbaine innebar, dvs sam- manslagningen av 16 kommuner till en administrativ region. Detta hade de lokala kommunstyrelserna beslutat, utan att befoJkningens asikt efterfragats och i Strid mot all historisk tradition. Malen uppnad- des, men museets styrelse och direktor kunde inte forutse den industriella och ekonomiska krisen i mitten av 80-talet, en kris som inte kunde hanteras, nar den intraffade. Nu kampar vi med ungdomsar- betslosheten, forsoker hitta ideer och pro- jekt for att kunna gora en insats i den gemensamma anstrangningen for att erbjuda utbildning, arbetstillfallen och kulturellt stod.
Annu mer dramatisk ar en hanvandelse jag fick for tva ar sedan fran en gamma!
bekant i Indien, en pensionerad museolo- giprofessor vid Baroda-universitetet. Pro- fessor Bedekar berattade, att en farsk stu- die fran Anthropological Survey i Indien
65
66 visat, att det fanns mer an 4.000 skilda kulturella, sprakliga och etniska grupper i lander och att bara nagra fa av dem offici- ellt erkandes som sadana. Problemet var, ansag han, att kunna hjalpa de mest for- tryckta av dessa grupper att frigora sig kulturellt och darmed gora det mojligt for dem att forma sin utveckling och framtid pa grundval av den egna kulturen och his- toriska traditionen. Bedekar hoppades, att den nya museologin skulle kunna anvan- das som redskap for en sadan frigorelse och bad mig formedla kontakter runt om i varlden med kolleger som var fortrogna med museiverksamhet av denna typ.
Detra har foranlett mig att borja organi- sera ett globalt natverk, eller forum, for manniskor inbegripna i forskning och experiment som ror kulturarv, museer och utveckling. Jag hoppas att skandinaviska lander ska kunna spela en ledande roll i projekt som forhoppningsvis en gang ska kunna ge svar pa Bedekars fragor. En sadan ny form for internationell samver- kan skulle kunna leda till att vi battre kunde definiera den nya roll som lokal- museer kan spela som medverkande till en hallbar utveckling grundad pa en sann fri- gorelse av manniskors kreativitet, nar de erkanns som handlande subjekt, ansvariga for sin egen fram rid.
SUMMARY
The local museum as a process
The role of the museum in community develop- ment is discussed. The author, former direcror of ICOM, took an active part in promoting the active role of local museums in cultural development. He was inspired by his experiences of Scandinavian open air museums, neighbourhood museums in the
United States and the Mexican school museums.
They combined to form the basis for a strategy to make local museums instruments of social and cul- tural development. This strategy was first applied in the forming of the museum of Le Creusot in 1971 and then adopted during the famous Santiago Round Table conference in 1972. It was later integ- rated in the ecomuseum model, whose recent adap- tation is described with examples from Portugal and Brazil. In a time perspective some problems arising from viewing the museum as a process in contrast to perceiving the museum as a permanent institu- tion become apparent and the author pays special attention to the generation shift in the running of a museum. Finally a request for advice fromProfessor Bedekar at the University of Baroda, India, is quo- ted. He is concerned about the situation of the more than 4,000 different cultural, linguistic and ethnic communities, many of them obviously opp- ressed. To assist them, 'to liberate them culturally in order to be able to model their development and future according to their cultures and heritage' he would like to profit from worldwide experiences of local museum action. The appeal is made public and the author is prepared to act as an intermediary for such information to be passed on to Professor Bedekar.
Hugues de Varine var 1964-1974 direktorfor den internationella museiorganisationen !COM och knu- ten till dess sekretariat i Paris. Under n!igra !irp!i 1980-talet forestod han Institut Franrais i Lissabon och har senare iignat sig !it lokala samhiillrntvecklings- uppdrag pa skilda h!ill i viirlden. Han har skrivit bl.
a. «La Culture des Autres» 1976, «0 Tempo Social»
1987 och «L 'initiative communautaire» 1991.
Adr: F-21360 L11signy-sur-011che.
