Lära genom att göra

Schön ser likaväl som Skjervheim⁶² dilemmat med att relatera sej till den andre i subjekt-objektrelation när man skal hjälpa den andre i att utveckla sin kunskap.

John Dewey⁶³ har gjort formeln ”lära genom att göra” berömd. Lära genom att göra innebär att i viss utsträckning flytta in den kunnige praktikerns arbetsituation i en utbildning och få en kunnig tränare som dialogpartner. Som att flytta in Margarethas erfarenheter av att vara i skapande processer i en bildskola och få henne som dialogpartern.

Schön har som ett av sina huvudexempel på hur praktisk kunskap växer fram arkitekturdesign och samhandlingen mellan handledaren/läraren och studenten. Han beskriver

arkitektstudentens skissande och den vägledning som handledaren kan ge utifrån det han ser på skisserna. Han beskriver också att detta praktiska skissande visar fram hur studenten tänker och gör det synligt både för studenten och handledaren. Detta exempel är likt det som sker mellan Lisa och Margaretha och ”Livets trädarbetet”.

Tack vare alla tecningar som Lisa gör för att söka efter det rätta uttrycket på ”Livets träd” blir det synligt både för henne och för Margaretha vad hon söker efter, eller kanske, vad hon inte söker efter. Det är hennes praktiska arbete som leder arbetet framåt. När Lisa ser sina

teckningar, så ser hon att de har fel uttryck och att hon måste söka vidare. Margaretha som den mästare hon är kan i dialogen med Lisa ställa frågor utifrån hennes teckningar och visa henne vägar vidare. Utan teckningarna skulle deras samtal vara omöjliga och vägledningen svår för jag kan inte se vad som finns i den andres huvud, men när den andre uttrycker sej i

62 Skjervheim, Hans, Mennesket, 2002

63 Bendroth Karlsson, Marie, Bildskapande i förskola och skola, 1998

bild kan jag se. Samma sak gäller när jag skal få vägledning av min handledare. Hon kan inte se vad som finns i mitt huvud, men hon kan läsa mina texter och se vad som finns i dem.

Schön säger att skissandet är ett tankeexperiment. Det är ett tankeexperiment som också är ett handlingsexperiment. Handling och tänkande är inte skilda åt. Inte heller är medel och mål skilda åt. Problemet synliggjörs, problemgrundning kallar Schön det för. Man gestaltar och namnger. På så sätt skapas mening. I den här processen utvecklas avsikter och mål, de är inte givna på förhand. Strukturen i arbetsättet är dialogisk. Lisa tecknar och teckningen ger ett svar. Detta svar kan hon ha en dialog med Margaretha om, som igen leder Lisa vidare i att teckna, nya ansikten, för att se och förstå mer av vad det är hon vill uttrycka.

Johan Asplund⁶⁴ skriver i sin bok Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial

pratsamhet, ”Jag vet inte vad jag har sagt innan du har svarat och du vet inte vad du har sagt innan jag har svarat. Du visar mig vad jag har sagt och jag visar dig vad du har sagt.” eller om vi ser på Lisa arbete med ”Livets träd” så vet hon inte vad hon har gjort eller vad hon strävar mot förrän teckningen svarar. I hennes inre rum finns bilder av det hon vill uttrycka, de är inre bilder och kan aldrig visa sej i det yttre rummet. Men hennes tecknade uttryck visar henne själv hur nära de är hennes inre bild och de visar Margaretha något av det hon strävar med. De kan samtala om de yttre bilderna. En dialog som dels sker mellan Lisa och hennes teckningar och dels mellan Margaretha och Lisas teckningar och som sedan kan föras vidare mellan Lisa, Margaretha, teckningen och det uttryck som Lisa söker efter. Det blir en problemgrundning i arbetet, genom att flera olika ansiktsuttryck gestaltas och namnges. Lisa kan arbeta vidare mot sitt mål.

64 Asplund, Johan, Om hälsningseremonier, mikromakt och asocial pratsamhet, 1998

Inom de konstnärliga områdena lär sej människor att göra något genom att göra det! Lisa lär sej teckna genom att göra det och hon lär sej mer och mer om hur man gör och vad man gör.

Förståelsen av att teckna kommer inifrån hennes egen verksamhet. Det förutsätter en deltagarposition. Hon behöver vägledaren för att se med en tränad blick. Vägledaren riktar uppmärksamheten på vad som verkligen sker, vad den lärande verkligen gör i de avseenden som är relevanta för verksamheten, i det här fallet relevant för ansiktsuttrycket i Lisas bild.

Lisa måste lära sej själv både hur och vad genom att att göra och genom att upptäcka och tillägna seh hur och vad hon gör. Vägledaren Margaretha ska hjälpa henne i processen, men de slutgiltiga stegen måste hon ta själv. De viktigaste tingen kan man bara lära sej själv.

Den paradox som ligger i lärandet av en helt ny kompetens är denna: att en student inte från början kan förstå vad han behöver lära sej, det kan han förstå endast genom att lära sej själv, och lära sej själv kan han endast genom att börja göra det han ännu inte förstår⁶⁵

Lärande förutsätter att man frivilligt avstår från misstro. Studenten måste lita på vägledaren.

Denna tillit är bara en sida av saken. Studenten måste också stå för sin egen handling, stå för den som sin egen handling och sin egen kunskap – och lita på den. Han eller hon måste ha tillit till sej själv. Det måste vara en växling mellan inlevelse och distans. I inlevelse ingår att stå för något och att vara hängiven det man gör , att helt gå in i det och att ta ansvar. Den här växlingen mellan inlevelse och distans gäller för både studenten och vägledaren. I själva lärandet, när det går bra, ligger också en kunnighet i att växla uppmärksamheten mellan det egna handlandet och vad den andre gör. Detta sker samtidigt som ett gemensamt språk växer fram. Vägledaren är erkännt kunnigare än studenten men vägledaren lär sej också , lär sej att

65 Molander, Bengt, Kunskap i handling, s 154, Schön, 1987, s 23-24

lära, genom dialogen med studenten, genom det arbete studenten gör och genom sitt eget handlande. Man kan vara en skicklig vägledare utan att kunna allt bättre än studenten, man behöver inte ens vara ”bra” i verksamheten, men man måste ha blicken och språket! Man måste ha lärt sej att se skillnaden på kunnigt och okunnigt och lärt sej att föra tillbaka detta till studenten, innanför det fält som man vägleder på.

Så sätter vi focus på tiden. Det tar tid att lära sej, det tar tid att hitta de rätta uttrycksmedlen och det rätta uttrycket. Schön säger – ingenting är faktiskt ett så tydligt tecken på framsteg i tillägnandet av artistiskt kunnande som det att studenten upptäcker vilken tid det tar...⁶⁶ Träning och åter träning, skiss efter skiss, göra och göra om det tar tid. Förståelsen kräver växling mellan olika synvinklar, olika perspektiv med tid för reflektion emellan. Det var den tiden Lisa fick på bildskolan. Hennes sökande efter uttryck, hennes teckningar/skisser ledde henne till slut fram till hennes lösning som var att ”Livets träd” skulle ha en mask.

66 Schön, 1987, s 311

När bildskolan skal ha sin årliga vårutställning kommer Lisa med en dikt som hon skrivit till bilden. Hon vill att den ska vara med, så att åskådarna ska kunna läsa den och se på bilden samtidigt.

Livets träd är som en stege. Högst upp finns gud och himlen.

Längst ner finns helvetet.

Den övre gröna pinnen är människans liv. Man börjar när man föds och om man kommer till slutet eller stocken går av, dör man.

När man dör hamnar man i en valsituation. En del tycker det verkar lättare att hoppa ner istället för att klättra upp. Andra lockas av dom vackra färgerna på botten. En del är giriga och försöker komma åt juvelerna i kronan men vägen ditr är hal och alla ramlar ner.

Några har bråttom att komma till himlen och tränger sig före, puttar ner andra till starten och tar genvägar. Dom ramlar alltid ner. Men några följer den smala vägen och kommer upp. Den tjockare pinnen är världens liv. Den är tjockare än människans liv och går inte av. Den börjar vid skapelsen och slutar med Ragnarök och domedagen.

Sträcket på längden är skillnaden mellan gott och ont.

Nu och fram till Ragnarök är den suddig och då är det mörkt.

Margaretha och jag läser texten tillsammans. Hon säger, när jag läser den här texten har jag svårt att hålla tårarna borta, för mej är det mycket, mycket mer. Att ett barn får möjligheten att utvecklas på det här sättet istället för att hon skall skyndas på och bara sätta dit vilka ögon som helst. När vi läser hennes text förstår vi varför hon valde att sätta en mask på ”Livets träd”. Hur kan ett sådant ansikte visa sej för den yttre världen? Texten förstärker bildens uttryck. Det är klart att det tar tid att finna uttrycket för meningen med livet.