Flickan som målade ett hårspänne

För att tydligare visa vad arbetet handlade om och hur mina erfarenheter växte fram, ska jag ge ett konkret exempel från en daghemsgrupp som jag arbetade med under ett år. Det är en grupp på sju barn, som är mellan tre och fem år.

Vi har arbetat tillsammans i några månader, träffats i två-timmarpass, en gång varje vecka.

Den här gången ska barnen måla vid stafflin. Jag har tejpat fast stora papper på fanerplattan, som står på stafflierna. På bordet i ateljen står flaskor med täckfärger, grundfärgerna och svart och vitt, i burkar står penslar sorterade efter storlek. Det finns oljepastellkritor i öppna askar, blyertspennor och vatten färg. Allt är synligt och framlagt så att det ser tilltalande och lockande ut. Genom mina besök på daghemmen i Reggio Emilia har jag sett hur viktigt rummet är. Det ska vara estetiskt och ordnat för den verksamhet som ska bedrivas. Jag

kunskap i praktiken och vi hade valt det här arbetsättet därför att det gav oss insikter och nya praktiska erfarenheter.

använder ordet estetisk i betydelsen tilltalande. Det handlar om det sköna, ett rum som ger en känsla av skönhet och som stimulerar sinnen och väcker positiva känslor till liv. Ett rum som man vill vara i. Jag har också lärt mej att det barnen ser inspirererar dem. Om vi gömmer undan material i något förråd, så frågar inte barnet efter det. Det som inte syns, finns inte.³³

Ellen, en treårig flicka, går och hämtar några oljepastellkritor. Hon börjar lägga några små, blå streck på papperet, så tar hon gul och lägger några små streck bredvid, så tar hon röd och lägger några streck bredvid. Jag står en bit ifrån och ser på och tänker - Men varför petar hon så där? Hon har ju ett stort papper och det finns ju härlig flytande färg och stora penslar? Är hon hämmad i sitt skapande, eller vad är det? Ska jag säga något till henne om det? Visa henne att hon har ett stort papper, som hon kan använda helt och fullt, visa henne de flytande färgerna och penslarna? Men vi har ju använt dom tidigare. Vad ska jag göra, eller ska jag göra något överhuvudtaget? Eftersom jag inte vet varför hon gör som hon gör och inte heller vet vad jag ska göra, väntar jag och fotograferar istället under processen.

33 Litteratur om Reggio Emilia, se litteraturlistan. I all litteratur om Reggio Emilia är rummets betydelse nämnt, man ser rummet som en av tre viktiga pedagoger och när man besöker daghemmen där blir rummets betydelse tydligt och synligt. Möbleringen är genomtänkt, det finns stimulerande material för skapande arbete , estetiskt sorterat och framställt. Det är en lockande och stimulerande miljö, som väcker känslor till liv. Ordet estetik kommer från grekiskans aisthetikos som betyder kännande. Jag kommer att definiera begreppet djupare, senare i min essä.

När Ellen är färdig med sina streck, drar hon med säker hand upp en linje och fram träder ett ansikte. Hon hade börjat med hårspännet!

Så går hon och hämtar flytande färg, gul, blå och röd och hon väljer en bred acrylpensel. Så börjar hon måla. Med säker hand lägger hon på färg och fram träder en förtjusande flicka med ett hårspänne i håret, och hårspännet är de små strecken i oljepastell, som hon började med.

Jag fotograferar den färdiga bilden och tänker - vilken tur att jag inte sa någonting! Nu ser jag att hon hela tiden hade en plan med det hon skulle göra och hon började med hårspännet!

Tänk om jag hade avbrutit henne i hennes arbete med. Om jag hade börjat prata om det stora papperet och de stora penslarna och den flytande färgen. Då hade kanske hela hennes plan blivit störd och det hade blivit något annat. När hon sedan vid den avslutande genomgången³⁴ berättar, att det är hennes mamma som är ute och går i solen, så blir jag ännu gladare för att jag inte sa någonting, utan i stället såg och fotograferade.

34 Genomgång är sista delen i bildarbetet. Då berättar varje barn om sin bild, om vad de tänkt och hur det blev,.

De andra barnen kan kommentera om de vill och jag lyfter fram det bildmässiga, komposition, färgval mm. Vid genomgången sker lika mycket lärande som vi själva bildarbetet. Här får barnen tillsammans med varandra och med mej reflektera omkring sina bilder. I tillägg utvecklar barnet sitt talade språk och de blir synliga, genom att stå vid sin bild och berätta.

Vad är det som gör att jag tänker att hon är hämmad? Vad är det som gör att jag inte säger något, utan väntar och ser? Att jag tänker att hon är hämmad har att göra med mina tidigare erfarenheter av hur barn ska skapa. Jag tror att de ska måla stort och använda hela papperet, när de är tre år. Tack vare att jag nu, har lärt mej att stanna upp och se, att skärpa blicken, så upptäcker jag att Ellen är mycket mer kompetent än vad jag trodde. Hon hade en plan med sitt bildskapande. Hon hade tänkt ut att hon skulle börja med hårspännet. Jag förstår nu att det är hennes erfarenheter av att vara i bildskapande processer som gör att hon kan tänka så. Genom att hon, under de månader vi arbetat tillsammans, har lär sej hur de olika färgerna och

målarverktygen fungerar, kan hon nu välja och hon kan planlägga. Jag trodde inte att en tre-åring skulle kunna det, men jag såg att hon kunde. Nu kan jag se på ett nytt sätt och jag kan tolka det jag ser.

För att kunna se tydligare vad det är som sker, ska jag försöka se med hjälp av filosofen Jakob Meløe.³⁵ Han använder sej av tre begrepp som handlar om hur vi ser, det kyndige blikk, det ukyndige blikk och det døde blikk. För att göra det enklare i min svenska text, översätter jag hans begrepp till den kunniga blicken, den okunniga blicken och den döda blicken. För att ha en riktigt kunnig blikk på det som en annan gör, måste man själv kunna göra det samma som

35 Meløe, Jakob, Vitenskapsteori, Tre artikler; Om å se, s 20 – 27. Kompendium, høgskolen i Bodø

den andre gör. Om jag har en okunnig blick, så ser jag inte det som är att se, därför att jag saknar begrepp och tekniker, det som är inbyggt i den verksamhet jag betraktar och jag vet det. Om jag har en död blick så ser jag inte det som är att se därför att jag saknar begrepp och tekniker, som är inbyggt i den verksamhet som jag betraktar, men jag står där tryggt och ser det jag ser, utan en misstanke om att jag är konfronterad med en värld som jag inte känner till. Jag vet inte att den världen finns för jag kan inte se den.

Vi kan se hur jag i början av min karriär som förskollärare hade den okunniges blick, då Robert frågade mej, varför jag frågade när jag redan visste. Då hade jag inte de begrepp som behövdes för att se vad Roberts fråga ifrågasatte, men jag visste att jag blev ifrågasatt och det satte mej i rörelse. Nu har jag en kunnigare blick i förhållande till Roberts fråga. Nu kan jag förstå bättre, genom att använda begreppen subjekt och objekt, att var i subjekt –

subjektrelation med varandra eller i subjekt – objektrelation. Nu ser jag bättre skillnaden mellan de olika pedagogerna.

Om vi nu ser på händelsen med Ellen, så kan vi se att jag har redskap och begrepp för att se det som sker. Framförallt har jag själv erfarenhet av att vara i skapande processer. Jag vet att om jag inte säkert vet, så ska jag avvakta och vänta och se. Jag vet av egen erfarenhet att det är en dans på slak lina att vara i en skapande process. Jag vet att man ska vara försiktig och intuitiv när man vägleder en människa som är i en skapande process. Det är därför, som jag väntar och ser.

Jag har besökt daghemmen i Reggio Emilia i Italien och sett hur pedagogerna där dokumenterar det barnen gör och säger. De använder sedan sina dokumentationer för att reflektera över barnens kunskapsskapande. Mina erfarenheter därifrån har fått mej att vara noggrann i mina egna dokumentationer, när jag arbetar med barngrupper. Jag fotograferar barnens skapande arbete när de är i processen och jag skriver ned vad de säger. När jag sedan ser på bilderna och läser vad barnen berättat om sina bilder, förstår jag mycket mer av det som skett.

I Ellens fall ser jag att mina tidigare praktiska erfarenheter av en tre-årings bildarbete inte stämmer överens med vad en tre-åring, som fått vägledning och ökad praktisk kunskap, kan

utföra. Tack vare min dokumentation och mina reflektioner kan jag se att mitt pedagogiska arbete har burit frukt. Mycket större frukt än vad jag trodde.

I mitt arbete med Ellens grupp börjar jag varje arbetspass med att visa barnen hur de kan använda de olika materialen. Jag kallar det för att ge dem inspiration till sitt arbete. Man kan också kalla det att ge dem nya intryck, eller impulser, som förhoppningsvis skal leda till att de vill uttrycka sej med materialet.³⁶ Jag visar³⁷ hur man kan använda de olika penslarna och färgerna. Jag visar genom att göra, genom att måla, blanda färg, använda penseln på många olika sätt. Det bästa som kan ske är att barnen blir otåliga och säger nu vill vi också göra.

På det här sättet har vi arbetat oss igenom flera olika färgtyper, pennor, kritor, olika

papperssorter, målat vid bord, vid staffli, på stora spännpapper på väggen. Jag har visat och barnen har utforskat och prövat. Nu visar Ellen mej att hon kan själv! Eftersom jag upptäcker det och kan reflektera, både över hennes utveckling och över mina egna reaktioner så är jag på väg att få en kunnig blick. Jag kan se med den erfarne vägledarens ögon. Jag kan se kritiskt på mej själv och mina föreställningar om tre-åriga barn och jag kan se barnet och förstå vad det är hon gör. När jag kan se mej själv och mina egna reaktioner och dessutom kan reflektera över hur jag tänker och vad jag gör då kan jag också utvecklas i mitt arbete.³⁸