Jag skriver i den praktiska kunskapens tradition och mitt fokus är de beröringspunkter jag ser mellan dialogfilosofi, kunskapsfilosofi och konstnärligt utövande. Man skulle kunna kalla det för en kunskapsbåge mellan dessa teorier och den konstnärliga praktiken. Med ordet praktik syftar jag i det här sammanhanget på den praktiska kunskap som finns latent eller manifest lagrad i erfarenheter. Filosofiska tankegångar och analysverktyg kommer att möta utövande konstnärers erfarenheter av kreativa skeenden. Forskningsprocessen kommer att röra sig mellan teori och praktik utifrån den kunskap jag har tillägnat mig på masterutbildningen i Praktisk kunskap på Nord universitet. Jag har skolats in i ett tänkande där framförallt
filosofiska teorier har blivit användbara verktyg för att reflektera, analysera och kritiskt granska den praktiska kunskapen. Min ambition är att se vad som händer när jag prövar att gifta ihop konstnärliga erfarenheter med teoretiska reflektioner. På det sättet kan teorierna få en kropp och erfarenheterna kan få en teoretisk nivå. Fredrik Svenaeus, professor i den praktiska kunskapens teori på Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola, har skrivit om hur den levda (egna) kroppen är det som utgör vårt perspektiv på världen. Det är utifrån den vi förstår och tolkar skeenden. Den levda kroppen öppnar för det Svenaeus kallar för vårt medvetandefokus där världen visar sig för oss (Svenaeus, 2014, s.24 f).
Vad som hamnar i medvetandets fokus är beroende av det sätt på vilket världen fångar min uppmärksamhet.
Men uppmärksamheten är naturligtvis också beroende av den aktivitet som jag väljer att bedriva. Hela mitt perspektiv på världen vilar i att min kropp låter denna värld framträda genom olika handlingar, där vissa saker centreras, medan andra sjunker ner i den omedvetna bakgrunden. Den levda kroppen är aldrig bara ett passivt registrerande av stimuli – genom vår kropp organiserar vi världen när vi riktar oss mot den i lokala aktiviteter.
(ibid s.25)
I min masteravhandling är den levda kroppen det inifrånperspektiv som kommer till uttryck genom mina egna reflekterade erfarenheter, men framförallt genom erfarenheterna hos den fokusgrupp som jag kommer att samtala med. Deltagarna i gruppen representerar de
konstnärliga inriktningarna: skådespeleri, dokumentärfilmsregi, ljuddesign/komposition, poesi och performativ kritik. Det som intresserar mig är mötet mellan deras inifrånperspektiv och de teoretiska resonemangen, som vi i det här sammanhanget kanske kan kalla utifrånperspektiv.
Hur ser forskningsfältet ut för de jag vill undersöka? Det som ur en aspekt ligger nära är Maria Johanssons avhandling Skådespelarens praktiska kunskap (2012) som hon disputerade med på Senter for praktisk kunnskap vid Nord universitet (dåvarande Universitet i Nordland).
Johansson skriver om skådespelarkonsten med utgångspunkt dels i hennes egen
yrkeserfarenhet och dels i de intervjuer hon har genomfört med skådespelare. I sin analys använder hon aristoteliska begrepp från Den Nikomachiska etiken för att undersöka den kunskap som finns i skådespelarens praktiska utövande. En kunskap hon menar är kroppslig och situationsbunden. Hon driver tesen att den praktiska kunskap som finns i skådespelarnas levda kroppar ur vissa centrala aspekter kan förstås, tolkas och språkliggöras med hjälp av aristoteliska begrepp om karaktärsdygder som exempelvis mod, besinning och stolthet. Niklas Hald har i sin avhandling Skådespelaren i barnteatern. Utmaningar för oss som spelar teater för barn och unga (2014) också utgått ifrån sin egen erfarenhet som skådespelare. Han disputerade vid Senter for praktisk kunnskap vid Nord universitet och visar i sin avhandling
på ytterligare ett sätt att bedriva forskning i praktisk kunskap. Hald använder sig av ett hermeneutiskt förhållningssätt till sin yrkeserfarenhet som skådespelare och blir, som han själv uttrycker det, sitt eget forskningsobjekt/forskningssubjekt när han undersöker de egna erfarenheterna av att spela teater för barn och unga (ibid s.326). I avhandlingen visar han på hur metoden att forska på sin egen empiri kan fördjupa och utveckla den kunskap som finns dold i erfarenheterna. Både Johanssons och Halds avhandlingar visar vägar att forska om konstnärligt arbete utifrån den praktiska kunskapens levda kroppar med hjälp av filosofiska tankeverktyg.
En annan forskning som är relevant att ta upp är Joakim Stenshälls avhandlingsarbete.
Stenshäll var doktorand på Teaterhögskolan i Stockholm och skrev om postdramatisk teater och dialogisk estetik. Också han hade ett inifrånperspektiv där han ville undersöka
konstnärliga processer med filosofiska verktyg men med fokus på dialogfilosofi. I sin avhandlingsplan använde sig Stenshäll av bland annat Michail Bachtins (1895-1975) teorier om konsten som ett relationellt rum, ett dialogiskt mellanrum där konstnären och betraktaren möts i en estetisk aktivitet (Stenshäll, 2009, s.48). Stenshäll prövade också Martin Bubers (1878-1965) dialogfilosofiska tankar om Jag-Du-relationen genom att placera den relationen i själva teaterhändelsen, en relation han menade kan uppstå mellan åskådaren och verket, och som utspelar sig i en mellanmänsklig sfär (Stenshäll, 2009, s.41). Beröringspunkterna jag ser mellan Stenshälls forskningsarbete och min masteravhandling är valet att använda sig av Bachtin och Bubers dialogfilosofi i samband med konstnärliga processer. De två teoretikerna är centrala och tongivande också i min undersökning men med den avgörande skillnaden att mitt fokus är den mellanmänskliga dialogen.
Inom ramen för den här forskningsöversikten är det inte möjligt att redovisa för den sekundär litteratur som finns om Bachtin och Buber inom vetenskapliga discipliner som filosofi, teatervetenskap, litteraturvetenskap, religionsfilosofi, pedagogik, med mera. Däremot vill jag nämna Dialog som idé och praktik (2012) av redaktörerna Boel Englund, professor i
pedagogik och Birgitta Sandström, lektor på institutionen för pedagogisk och didaktik, båda vid Stockholms universitet. Deras fokus är att skriva om dialog både som teori och praktik genom att se på hur verklighetens dialoger förhåller sig till idéerna om dialoger. De menar att det saknas litteratur som med ett kritiskt perspektiv undersöker förhållandet däremellan (ibid s.9). Englund ger en introduktion till Bachtin, Gadamer och Habermas (f.1929) där hon undersöker likheter och skillnader i deras dialogbegrepp. De praktiska områden som studeras
i boken är dialog inom vård och skola (ibid s.9 ff). Kopplingen mellan deras studie och min undersökning är intresset för relationen mellan dialog som teori och praktik. Även om mitt skrivande handlar om den konstnärliga praktiken så är det också förhållandet mellan praktik och teori som engagerar mig.
Som utgångspunkt har jag valt ett par av Bachtins centrala dialogresonemang i Dostojevskijs poetik (1929) och Bubers dialogfilosofiska idéer om Jag-Du och Jag-Det-relationer som han presenterar i Jag och Du (1923). Hur förhåller sig de idéerna till erfarenheterna hos min fokusgrupp? Och hur förhåller det sig till mina egna erfarenheter? Till diskussionen om dialog vill jag föra in teorier om tänkande. Min utgångspunkt är Hannah Arendts (1906-1975) teorier om tänkandets förutsättningar. Det finns oöverskådligt mycket skrivet om hennes teorier och i synnerhet inom det som beskrivs som politisk filosofi. Jag har i huvudsak intresserat mig för hennes texter om tänkande och inre dialog som hon utvecklar, med det sokratiska tänkandet som förebild, i Tänkande och moraliska överväganden (1971) och The Life of the Mind (1971). Eftersom Sokrates är betydelsefull i Arendts texter kommer jag att studera hans tänkande utifrån de resonemang som Arendt för. Vad händer när vi prövar hennes teorier – om tänkande och inre dialog – med den konstnärligt skapande människan som utgångspunkt?
Vad jag förstår är det ett tämligen outforskat fält att undersöka relationen mellan dialog och tänkande i konstnärliga processer. Bachtins, Bubers och Arendts centrala tankegångar kommer att få möta konstnärers erfarenheter och tankar. Jag vill skapa en dialog mellan den praktiska kunskapens inifrånperspektiv, med den levda kroppen som utgångspunkt, och teoretikerna. En forskning om dialog och tänkande genom dialog och tänkande.