bøger
Liv Emma Thorsen, Karen A. Rader &
Adam Dodd (red.). Animals on Display.
The Creaturely in Museums, Zoos, and Natural History. Pennsylvania: Penn State University Press 2013. 222 s.
ISBN 978-0-271-06070-5.
Naturhistoriska museer och djur har varit re- lativt glömda inom museologi, men under se- nare år har en rad böcker och artiklar kommit ut, om hur djur använts i museer och konst.
Animals on Display är en gedigen antologi vars nio bidrag framför allt berör museer men även illustrationer och en zoologisk park.
Lise Camilla Ruuds bidrag ”Six monstrous pigs: animal monsters and museum practices in the eighteenth-century El Real Gabinete de Historia Natural” (öppnat för allmänheten i Madrid 1776), handlar om upplysningens konstruktion av normalitet och avvikelse, men lika mycket om donationernas sociala dyna- mik. Genom att studera hur sex morfologiskt avvikande grisar vid olika tillfällen erbjöds till museet mellan 1774 och 1798 analyseras hur donationerna accepterades eller avböjdes bero- ende på donatorns sociala status, men också hur de tolkats och representerats. Gåvorna kunde fungera som kapital för att befästa eller stärka banden till naturvetenskapens prestig- fyllda institution, i sin tur länkad till kunga- huset. Essän följer i stort Daston & Parks (2001) argument om marginaliseringen och rationaliseringen av ”det monstruösa” under 1700-talets slut, men nyanserar förståelsen, inte minst genom alla konkreta exempel, så- som betydelsen av en ovanligt stor uppstoppad gris eller erbjudandet av ett grisfoster i utbyte mot en militär befodran. Under 1790-talet på-
börjades en upprensning och ”vetenskapliggö- rande” av samlingarna. Ruud visar att intresset för monstren snarare omorganiserades än mins- kade med specialiseringen till den nya riktning- en Teratologi och till veterinärmedicinen, ma- nifesterad i Kungliga veterinärskolan inrättad 1792. Där möttes monstren av ett ökat intresse medan det minskade i det kungliga kabinettet.
Ruuds detaljrika undersökning levandegör ett historiskt skeende och för tankarna till studier som Camilla Mordhorsts Genstandsfortællinger (2009), om betydelseförskjutningar och prakti- ker kring konkreta föremål med upplysningens och modernitetens intåg. Studien är ett värde- fullt bidrag till de sedan 1990-talet pågående diskussionerna om det ”monstruösa”.
I ”The frames of specimens: glass cases in Bergen museum around 1900” undersöker Brita Brenna glasmontrarnas och glasets bety- delse i konstruktionen av natur och speciellt djur, med empiriskt fokus på Bergens mu- seum: ”What is the nature of the ’museum nature’ that glass cases enclose and make vi- sible?” Snarare än att ge färdiga svar vill hon ställa frågor om vad som händer när vi förstår glas som ”epistemologiska verktyg”. Museet förstås i kontexten av den nya glaskultur och glastekologiska arkitektur som växte fram un- der 1800-talet. Glaset gjorde samtidigt synligt och oberörbart. Det möjliggjorde utställandet av föremål/kroppar för allmän beskådan utan behov av instruerande mänskliga guider, till skillnad från renässansens Kunstschrank eller konstskåp, där lådor aktivt måste dras ut för att synliggöra och visa. Denna process – som var en förutsättning för det publikt tillgäng- liga museet – började redan med 1700-talets glasskåp och boetter. Naturen kunde nu in- spekteras genom glas samtidigt som det var i säkerhet för betraktaren. Glas blev en del av
”utställningskomplexet” av gallerior, arkader, världsutställningar, dioramor och panoramor.
143 Brenna tecknar en livfull bild av museet
kring förra sekelskiftet. Det hade höga ambi- tioner att bli modernt med universella insam- lings- och utställningsprinciper, involverat i ett stort nätverk av museer och naturaliehand- lare för utbyten av kunskap och föremål, och förvärvade även genom fältarbete, donationer, inköp och lån. Tack vare sin blomstande sjö- fartshandel var museet en racehorse i muse- ivärlden, relaterad till de koloniala systemen av handel och exploatering. Att bevara natur i museum sågs som ett sätt att rädda den. Bren- na betonar hur den natur som blev synlig var ett resultat av långa kedjor av förhandling- ar och transformationer genom och i dessa nätverk. Museets omorganisering under sent 1880- och tidigt 1890-tal inspirerades bl.a. av British Museum med sina eleganta glasmon- trar inramande utvalda föremål separerade från forskningssamlingarna. Utställningen skulle fungera som en textbok med ”speci- mens prepared in the best way, artistically and with a strong focus on their appearance”. Två typer av musei-natur framträdde; en publik där djuren blir standardiserade illustrationer av respektive art, förklarade med texter och etiketter. I forskningsavdelningen, däremot, finns de värdefulla typexemplaren samt seri- er vilka ger rum för osäkerhet och dynamik.
Kanske, resonerar Brenna, kan vi säga att ut- ställningsobjektet står för en idé om naturen, medan arbetssamlingarna ”är” naturen.
I antropologiska museer kunde glaset fung- era (natur)vetenskapliggörande, men i Ber- gens fall, menar Brenna, blir detta en truism:
djuren var redan naturvetenskap. Vad som är störande är svårigheten att se djuren på de äld- re fotografierna. Glasen fungerar som barriärer som låser in dem och gör dem inte bara obe- rörbara, utan paradoxalt också otillgängliga för blicken. Det hindrar vår undersökning av föremålen och ”kastar sig på oss” med sin spe-
cifika materialitet. Glas är hemligheters fiende men också ägandets fiende.
Brennas sökande analyser fungerar utmärkt som generator för ytterligare frågor. Montrar- na skapade en plattare textbokseffekt i linje med den moderna naturvetenskapens okulära ideal, men effekten beror ju också på vilken typ av montrar det är fråga om: fristående montrar kan besökaren röra sig runt och uppleva den utställda kroppens volym och morfologi. Glas- behållare skapar ytterligare lager av glas och vätska vilka skapar speciella visuella effekter, medan panoramor och dioramor ger en annan effekt. När det gäller fotografier kan vi reflek- tera över de dubbla barriärer som ett svartvitt fotografi av utställningssal med glasmontrar skapar. Det är alltså inte bara glaset som blir en barriär eller medium, utan också själva fo- tograferandets reflexskapande, som i sin tur beror på ljusförhållanden. En reflektion över reflexers/speglingars roll skulle varit intressant, i förhållande till ljussättning och inte minst i relation till användandet av kameran i muse- er, både av besökare (vilka på detta sätt skapar egna berättelser) och museologer i arbete. För att undersöka skillnader mellan fotografi och verklighet och utveckla svaren på frågeställ- ningarna kan närstudier genom digitalisering av äldre fotografier, förstoringsglas, samt ma- gasinstudier vara möjliga vägar. Tanken om att den utställda museinaturen snarare återspeglar idéer än naturen i sig, skulle kunna utvecklas med en performativ ansats där montrarna ses som iscensättningar front stage. Glaset skapar en materiellt-semiotisk gräns som både speg- lar och uttrycker vår panoptiska distans och närhet, samt fryser fast, konserverar idéer och normer. Glasmontern, speciellt sekelskiftets gedigna sådana, kan sägas konservera kon- struerade system. Brenna talar exempelvis om hur museiledningen under omorganiseringen ville dela upp ”norsk” och ”utländsk” fauna,
144 vilket kan sägas fastslå en banal nationalism.
Glaset kan betraktas som ägandets fiende men uttrycker lika mycket ägande, objektifiering, kontroll och koreografi av andras kroppar.
I bokens kortaste kapitel, ”Preserving his- tory: collecting and displaying in Carl Ake- ley’s In the Brightest Africa”, undersöker Nigel Rothfels konservatorn Carl Akeleys samlande och utställande så som han framställer dem i memoarerna från 1923. Teman är bevarande- paradoxen – att Akeley ville rädda och bevara djur samtidigt som han ”insamlade” dem – och memoarernas olikhet i jämförelse med liknan- de jaktberättelser från tiden. Akeley betonade att han var samlare, inte jägare; han kritiserade den tidens typiska sport hunting och kände sig stundtals som mördare. Ambivalensen kom till uttryck i vissa av hans fotografier vilka ofta uppvisar motsatsen till den klassiska trofébil- den, i det att de snarare uttrycker ett djurs tra- giska död än en jägares triumf. Akeley verkar ha varit övertygad om att dagarna för storvil- tet i Afrika var räknade, men att han kunde be- vara dem genom sin konstnärliga, tekniskt ut- vecklade taxidermi. Henry A. McGhie vill med kapitlet ”Images, ideas and ideals: thinking with and about Ross’s Gull” undersöka hur en art, i detta fall Rosenmåsen (Ross’s Gull), ut- vecklar en viss status och hur representationer och museiexemplar bidrar till denna process.
Sedan måsen blev känd för västerländsk ve- tenskap år 1823, har arten fått ett legendariskt rykte bland ornitologer och samlare. McGhie pekar på namngivandets makt (James Clark Ross) och hur denna ihoptvinnas med beskriv- ning, klassificering och standardisering genom kroppsliga transformationer till specimens.
Måsen beskrevs vid olika tillfällen och genom montering och skinnläggning (med hjälp av arseniksåpan, från början av 1800-talet) blev arten till i västerländsk mening. Exemplaren blev begärliga kroppar på en samlarmarknad
och i zoologins fält. Rosenmåsen blir exempel på hur vetenskapliga och kulturella praktiker samverkar för att förvandla djur från komplexa varelser till standardiserade ideal.
Liv Emma Thorsen, pionjär vad gäller kul- turhistorisk forskning om monterade djur, skriver i kapitlet ”A dog of myth and matter”
om den berömde Sankt Bernhardshunden Barry, som sedan sin död 1814 finns utställd på Berns naturhistoriska museum. Barry tjäna- de som räddningshund under tolv år och räd- dade fler än 40 personer i det beryktade bergs- passet. Den väluppbyggda essän bjuder på flera kontexter: Historien om hundarnas mångskif- tande arbete vid Hospice du Grand-Saint-Ber- nard under 250 år, hundens kulturhistoria och de historier som format Barry. Thorsen skiljer på den historiska, materiella hunden och den mytiska, Barrylore, som skapades efter hans död. Två berättelser, vilka senare reproduce- rades i olika sammanhang, lyfte fram Barrys förmågor: ”Räddningen av barnet” i vilken Barry gräver fram en litet barn ur snön och räddar det, samt ”Barry och den resande” där Barry räddar en man som blir skrämd och dö- dar sin räddare. I berättelserna fanns ett starkt band till kristendomen och i en bok om dju- rens själsliv från 1840 beskrevs Barry som Den helige från Saint Bernard.
Barry förstås mot bakgrund tidens växan- de intresse för naturhistoria (fördarwinistisk naturhistorisk praktik inkluderade domesti- cerade djur), 1800-talets hundkult och själva rasen Sankt Bernhards popularitet. Hunden förstods som människans bästa vän; trogen, modig, intelligent. I bildkonst och text fram- ställdes den som moralisk överlägsen men ock- så som idealtyp för lojal tjänare redo att offra livet för sin herre. Som ras blev Sankt Bernhard mycket populär under 1800-talets andra hälft och transformerades från robust arbetshund till familjehund.
145 Efter sin död och ”återuppståndelse” ge-
nomgick Barrys kvarlevor ytterligare tre trans- formationer: 1826, 1923 och 2000. I denna process är den bokstavliga konstruktionen av ras (breed) intressant. I versionen från 1826 är Barry monterad med sänkt huvud, vilket kan tolkas som representerande ödmjuk till- givenhet. År 1923 ansågs Barry inte vara en bra representant för Sankt Bernhardsrasen.
Hans nos var utan rasens ”stop” dvs. vinkel mellan nos och ögon, pälsen var för vågig och färgteckningen inkorrekt. Dessutom höll han på att falla isär. Huden monterades enligt den dermoplastiska metoden på en ”realistisk”
mannekäng. Men förutom skallen och några skelettdelar fanns det ingen originalkropp att följa. Konservatorn struntade i skallen och ut- gick istället från standarden för den moderna ras som konstruerats efter Barrys död! Trans- formationen materialiserade den föreställda Sankt Bernard och gjorde den till sanning.
Vid millenieskiftet rekonstruerades han igen – på papper. Genom att studera skallen, hu- dens proportioner, det äldsta fotografiet och pälsen kom teamet bl.a. fram till att 1923 års montering hade gjort Barry tio centime- ter längre, ungefär lika hög som lång, vilket inte förekommer hos några hundraser. 1923 års version kan betraktas som ”a memorial to the notion of the hero dog, and with him the nimbus of the Saint Bernard breed”.
Två av antologiförfattarna behandlar hur insekter framställts i tidiga illustrerade verk.
Brian Ogilvie analyserar August Johann Rösel von Rosenhof’s Monthly Insect Entertainment i kapitlet ”The pleasure of describing”. Dessa handkolorerade gravyrer med förklarande texter började ges ut år 1741 och är viktiga i entomologins historia. Den underliggan- de protestantiska ”naturliga teologin”, vilken betonade naturens skönhet och sinnrikhet som uttryck för Guds skaparkraft, samt este-
tiseringen, var viktiga drivkrafter och bidrog till framgången. Tidigare hade företrädesvis fjärilar och färggranna larver fått stå i illus- tratörernas rampljus, men Rösel ville även ge kunskap om mindre spektakulära insekter.
Han studerade empiriskt och avbildade exem- pelvis alla stadier i ollonborrens fyraåriga liv och synliggjorde på så sätt ett vardagligt djurs hemligheter.
I ”Popular entomology and antropomorph- ism in the nineteenth century” analyserar Adam Dodd L.M. Budgens Episodes of Insect Life (1849–51) Varje volym beskrev fyra må- nader av insektsaktivitet, så att läsaren genom att läsa alla tre volymer fick följa med på en underhållande och utbildande resa genom ett år i insekternas värld. De mottogs mycket väl av kritiker, barn och vuxna, och prisades bland annat för sin ”omförtrollning” av naturen.
Budgen vävde samman element från genrer- na animal stories och fairy stories. Varje volym pryddes av en antropomorf syrsa i gentle- mannakostym, sittande på stubbe med öppen bok i knät, omringad av insekter samlade för att lyssna. Bild och text signalerade frånvaro av våld, parasitism och död. Istället presenterades en god, generös natur där insekter framställdes som små människor. Fjärilens transformation avbildas ”objektivt” men inramas med text om den som emblem för vår egen återuppståndel- se. Insekternas aktiviteter beskrivs styras av ett gudomligt mind. Eftersom de huvudsakligen styrs av instinkter, så bevisar detta att det mind som styr dem är gudomligt.
Analysen utgår från Eileen Crists studie av 1800- och 1900-talens naturforskares texter och hur förändringar i sättet att beskriva ut- trycker förändrade sätt att förstå andra djur, från upplevande subjekt i en fenomenologisk tradition, till mekaniska objekt där det säregna och unika rensades bort. Sedan tidigt 1900-tal har insekter rutinartat framställts som objekt
146 fann utställningen stötande då den enligt den- ne, förutom att vara instruktiv, representerade grymhet mot djur och uppmuntrade till att behandla djur som leksaker utan känslor. En annan menade att snarare än att undervisa om beteende och neurologi blir budskapet att vi kan behandla djur respektlöst och oreflekterat för våra egna syften. Genom inledande histo- riska tillbakablickar och intressanta exempel visar också Rader på hur vissa arter, länge har ansetts vara mer legitima att ställa ut levande än andra.
Isbjörnsungen Knut som föddes och dog i Berlin Zoo (2006–11) är föremål för Guro Flinteruds analys i ”Polar bear Knut and his blog”. Genom faktorerna masskommunika- tion, söthet/karisma och klimatförändringar blev Knut världsberömd. I essän fokuserar Flinterud på hur Knuts fans från hela värl- den kommunicerade på Knuts blogg där Knut ”själv” skrev om sina dagliga aktiviteter 2007–09. Flinterud gör en rik närläsning och analys av blogginlägg och de diskussioner och gränsdragningar som skapades. Bloggen drevs av den lokala radio- och TV-stationen och tre olika författare låg bakom Knuts inlägg. In- tentionen var från början att skapa en blogg riktad till barn, och Knuts berättarstil blev som ett barns i en lättsam barnboksberättelse.
Fansen kommunicerade med Knut och gick alltså med på spelet att adressera Knut som författare; han blev samtidigt individ med egen personlighet och livshistoria och repre- sentant för sin art. Men bloggen blev även plats för kritiska kommentarer vilka kracke- lerade den trevliga bilden och destabiliserade kommunikationen. Ett gränsdragningsarbe- te påbörjades: kritiska kommentarer ansågs inte passa in och hänvisades till djurrättsfora.
Samtidigt ändrades diskursen så att fansen sa sig vara både intresserade av djurens rätt och miljö, men ville hålla isär de aspekterna från drivna av instinkt, ”programmerade” att utfö-
ra specifika uppgifter och på kulturell nivå har knappt något positivt värde tillskrivits dem.
Budgens verk blir därför intressant för att bely- sa urspunget till, dimensioner, och effekter av antropomorfiserande porträtt av insekter men- ar Dodd, som också pekar på att det handlade om en retorisk teknik som användes för att en- gagera publiken och för att sälja sina böcker på en snabbt växande marknad. I inledningen lå- ter Budgen sitt berättarjag förvandlas till eller symboliskt assimileras med den hussyrsa som ger henne uppslaget till böckernas struktur.
Därmed blir hon ett medium mellan världar, och öppnar på ett då nyskapande sätt upp en fantastisk värld genom att navigera mellan det nostalgiskt, metaforiskt-antropomorfiserande och tidens objektifierande naturvetenskapliga diskurs. Budgen förespråkade studiet av levan- de insekter men legitimerade också samlandet genom att hävda människans mentala överläg- senhet. Dock präglas argumentationen av en osäkerhet som är typisk för tidens oförmåga att beskriva insekter som antingen objekt eller subjekt.
Karen A. Rader studerar levande djur i mu- seer, närmare bestämt den interaktiva utställ- ningen The Watchful Grasshopper som utveck- lades år 1973 på Exploratorium, ett Science Center i San Francisco. Besökaren inbjöds att spela rollen som ledare för experimentet vilket bestod av en gräshoppa under en glas- kupa, med elektroder infogade i nervsystemet kopplade till olika mätinstrument, vilka tillät besökaren att undersöka gräshoppans visuella fält. Syftet var att visa science in action, och var ett led i utställningar om perception som vil- le peka på likheter mellan arter. Utställning- en blev populär bland museifolk och forskare men inte hos en bredare publik, som kom att reflektera över gränserna för laboratorieme- todens kontroll och manipulation. En lärare
147 konstruktionen av idealtyper och religionens starka roll i representationerna. Att (natur)ve- tenskap aldrig kan förstås som ett ”rent” fält påminns läsaren om. Samtidigt funderar jag på gränsdragningen mellan djur och männ- iska som reproduceras genom att inte ta upp människor on display och de dualismer som denna reproduktion implicerar.
litteratur
Daston, Lorraine & Katherine Park 2001/1998.
Wonders and the Order of Nature, 1150–1750.
New York: Zone Books.
Mordhorst, Camilla 2009. Genstandsfortællinger.
Fra Museum Wormianum til de moderne museer.
København: Museum Tusculanums Forlag.
Anna Samuelsson, fil. dr
Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet
Anne Eriksen, Mia Göran & Ragnhild Evang Reinton. Tingenes tilsynekomster.
Kulturproduksjon, materialitet og este- tikk. Oslo: Novus Forlag 2009. 235 s.
ISBN 978-82-7099-731-2.
Vi omgiver os med ting, og der bliver flere og flere af dem. Man kan aflæse det i de ver- densomspændende vækstrater og i de stadig større bjerge af skrald. Men også inden for kulturvidenskaberne dukker tingene op alle vegne. Tværfaglige antologier og temanum- re med titler som Thinking through Things Knut som symbol för det goda. ”Knut själv”
tog aldrig upp politiska frågor, vilket inte hel- ler var syftet. Kommentatorerna skapade egna berättelser som kunde länkas till miljöfrågor, men utvecklade en överenskommelse om att frågorna kunde hållas isär. Miljöfrågor mar- kerades ej som ”off topic” medan frågor om zoologiska parker riskerade att öppna upp för en gemenskapshotande kritik.
En stark kraft bakom berömmelsen var Knuts söthet och cuddly charisma vilket del- vis förstås med etologen Konrad Lorenz be- grepp Kindchenschema, dvs. fenomenet att människor ofta reagerar med omsorg och skydd gentemot djur som delar drag med barn. Flinterud pekar på att relationerna fick djupare mening genom och bortom dessa ”yt- liga” faktorer. Fansen följde honom in i vux- enhet på ett sätt som kan tolkas som en slags människa-sällskapsdjurs-relation; de reagerade mot kritiker genom att lyfta fram att Knut kan förstås ”i sig” utan att för den skull utesluta större frågor, att han kan ses både som indi- vid och ikonisk representant för en art som symboliserar global uppvärmning. Genom bloggen kunde människor skapa egna berät- telser till skillnad från tabloidpressens ytligare konstruktioner.
Sammantaget är Animals on Display en mycket rik antologi, en Wunderkammer som kan ta plats inom områden som människa–
djur-studier, museologi, kultur- och natur- arvsstudier, idéhistoria och kulturhistoria.
Dessutom är det en vackert inbunden bok med läsvänlig typografi och väl valda bilder.
Analyserna är mycket mer komplexa och nyanserade än vad jag lyckats förmedla här.
Förutom att synliggöra på olika plan osyn- liggjorda djur – ett inramande tema som dis- kuteras i inledningskapitlet – är några av de gemensamma dragen hur döda djur använts som värdeladdade objekt i mänskliga nätverk,
