NORDISK MUSEOLOGI 1998•1, S. 95-108
KRING EN
VANDRINGSUTST ALLNING
Gosta Salen
Forfattaren besokte arkitekt Alvar Aalto i Helsingfors vintern 1965.
*
Sammantri:iffandet ledde till att han fick producera en vandringsutsti:illning som tur- nerade i Sverige 1970-72 och visades i Aalborg
i
samband med att det av Aalto ritade nya konstmuseet invigdes.Att jag fick traffa Alvar Aalto berodde pa en slump och att jag fide gora en utstall- ning om honom berodde pa ett misstag.
Val hemkommen till Riksutstallningar efter Helsingforsbesoket med nyvackt sjalvfortroende och ett brinnande intresse for mannen och verket, ringde jag upp Aaltos atelje. En van till Aalto, som jag var nagot bekant med, svarade och framforde min Fraga till 'Al var', som via vannen gav sitt tillstiind att jag skulle fa gora en utstallning om Aalto och hans verk. Alvar Aalto, som den he!t enkelt fide heta, drevs igenom hos Riksutstallningars ledning och jag borjade forarbetet - modeller, kon- struktioner, farger, material. Men nar det kom till bildanskaffningen, var det ater 'finska muren'. Inga bilder utan arkitek- tens personliga tillstiind, lad det som tidi- gare. Och tillstilnd till utstallningen hade jag bara fatt mundigt, indirekt och pa telefon dessutom. Jag hade redan agnat
* Haram skrev Giista Salen i uppsatsen «Alvar Aalto i sparen» i Nordisk Museologi 1997/1.
saval tid som arbete och pengar at utstall- ningen. Skulle allt rinna ut i sanden? Jag satte mig ned och skrev ett langt person- ligt brev till Aalto och namnde den situa- tion jag forsatt mig i. Efter en vecka inhamtade jag besked fran hustrun, arki- tekt Elissa Aalto, som meddelade «att min make funnit brevet sa sympatiskt att han gav sitt tillstilnd till en utstallning om sitt verk i Sverige». Saken var klar och jag andades ut.
Skriver ned dessa kringelkrokar, for jag tror att en sadan rundgang ar vanlig nar en utstallning blir till, fast i det har faller svangde det ovanligt snabbt. Men ocksa for att stryka under att det var intrycken av min person som fallde avgorandet.
Nagot annat kunde det inte ha varit. Jag var ingen kand designer. Hade inte gjort nagon arkitekturutstallning tidigare. Detta var min forsta! Aalto gjorde sjalv utstall- ningar om sitt verk, t. o. m. arrangerade och satte upp dem. Tillar han nagon annan gora det, hade han alltid minst ett finger med i spelet. Den chans jag fatt, var vad jag forstilr, unik. Ensamratt pa den
96
COSTA SALEN
stora arkitekten! Tanken svindlade.
Rollfordelningen var fran borjan l<lar.
Det alag mej att gora utstallningen, medan han holl sig i bakgrunden och hjalpte till i det tysta - vilket marktes pa det oppna och reservationslosa bemotande jag fick av de firmor, organisationer och privatpersoner som hade med Aaltos verk- samhet att gora. Hans «ja» blev ett 'sesam oppna dig'. Materialet borjade flyta in i rask takt, bilder, ritningar, modeller, mobler, lampor och annat interiort. Det var en lust, saval att arbeta som att leva.
Under de tva ar vi hade kontakt gav han mig bara ett enda rad och det alldeles i borjan: «Gor en liten utstallning, dok- torn!» (fortfarande anvande han den titeln och fortfarande fanns det ingen tackning for den). Radet overraskade mej, naturli- gare om han bett mej om en stor! Aaltos vadjan far inte tas som ett bevis pa falsk blygsamhet. Han visste av Jang erfarenhet hur vansl<ligt det ar att informera om byggnadskonst medelst utstallningar.
Sjalva amnet var ju ocksa tamligen okant for en storre publik. Att jag harvidlag fat- tat honom ratt, bekraftades senare nar jag i en Aalto-artikel hittade foljande aforistis- ka tanke: «Chansen att publiken missfor- srar en utstallning ar lika stor som att den forsrar den». Oddsen vager jamnt. Det ar en karvt realistisk tanke, som kan vara vard att halla i minnet. For att oka chan- serna i ratt riktning, bor utstallningen inte vara stor och svaroverskadlig.
Gor en liten utstallning, doktorn!
Aalto gav mig bara ett rad, jag stallde bara tva fragor till honom om min utstall- ning. Ena gangen var det en konstruk:tiv detalj som jag hade svart att klara av och ville ha hans synpunkt pa. Men da sag han bara pa mej med fast blick och kommen-
terade: «Det ar ju ni som ar utstallningens arkitekt!» Vilket ingav mej en svavande, men inte obehaglig, kansla. (Jag arkitekt! I hans sallskap!!) Andra gangen tog jag fram svarigheten att gora ett sa snavt urval ur hans rikhaltiga produktion - 20 byggna- der av ca 300 uppforda. Da kom svaret kort och karnfullt: «Allt bra ar svart!»
Dessa korta papekanden verkade i samma riktning, forstarkte varandra, gav mej s. a.
s. dubbelt rag i ryggen. Hedrad av det Sto- ra fortroendet, stimulerad av den intres- santa men svara uppgiften, gick det latt att gora sitt basta.
AALTOUTSTALLNINGEN PA MODERNA MUSEET
Tva saker stottade och stimulerade mej nar jag gjorde Riksutstallningars Alvar Aalto. Deis arkitekten och hans atelje, <leis den utstallning som pa Pontus Hultens initiativ agde rum i Moderna Museet, 1968, just nar min egen utstallning borja- de ta form.
Aalto-utstallningen (han arrangerade den sjalv) sag sannerligen inte mycket ut for varlden, vare sig pa bild eller i verklig- heten. Allt det man vant sig vid saknades.
Ingen tvasidig symmetrisk komposition med fokus och dominanter, ingen konti- nuerlig uppbyggnad, ingen perspektivisk ordning alls! Kort sagt, utstallningen var inte fotogenisk, vilket den heller inte skul- le vara! Den var inte framst gjord for att se pa. Den var gjord for att ga i, vandra genom, for att ta de! av innehallet. Och gjorde man det, markte man snart, att det fanns metod i galenskapen. Det till synes oordnade skarmbesrandet var i sjalva ver- ket mycket medvetet arrangerat, enligt nagra fa ideer som tillampats pa ett nyan-
Ardto-utstiillningen i Pr1/r1zzo Strozzi, Florens 1965-1966. Tjocka skiim•1r, so111 hopade isflak!
Observem att «hiillama» 11t111et! go/vet sl11ttr1r, for att modellrzrna slwll ses biittre. An11rzt11r Aaltos ege11.
Det plr111erade str1dsce11tmm for Helsing/Ors forevisas.
serat och iuftigt satt. Utstallningen visade sig vara regisserad med en bade latt och fast hand.
Skarmmangden rakt fram i bild bildar smalnande fickor eller fade, som vrider sig mot en punkt - ungefar som kamrarna i en Nautilus-·snacka. I periferin loper en 'visitor.<' path', nil.got vindlande som en sicogsstig, dar man undfar innehallet i sammandrag. Onskas del, delar eller hel- heten? Var god valj!
I mitten ser vi verkets grogrund, eller
«formfamiljen», som Aalto brukade uttrycka det. Ett konglomerat av mobler, bordsben, fragment, formexperiment och halvfabrikat. Nar foremalen, som har, ar ofardiga, obundna av sina andamal -
«lossnar» formspriiket och gar darfor tyd- ligt att uppfatta. Over detta formlaborato- rium svavar en sanghimmel med armatur.
En del lamp<'·_ i svart, vilket gav fargrelief
at den fr;; ovrigt blonda utstallningen,
bjork och brutet vitt.
Lagg marke till att utstallningen bara upptar dryga halften av lokalen, Modernas stora sal. Det lamnade tomrummet blir till ett forum for moten och samtal och gor att cle som samtalar inte stor dem som agnar sig at utstallningen. Den 'ensliga' skarmen upp t. v. lutar, obetydligt, mot vaggen - avsiktligt - vilket ar en viktig detalj i helheten, for pa sa satt urskiljes, bokstavligen, det utstallda fran sjalva inramningen, lokalen. Aalto praktiserade
98
GOSTA SALEN
ofta sadana avvikelser eller storningar, nar lokalen s. a. s. inte gick att samarbeta med. Ar storningarna manga och konske- vent genomforda, frigor sig utstallningen, kryper bildligt talat ur sitt skal och blir sig sjalv nog.
Aalto pa Moderna rymde fyra principer, som jag lade pa minnet och forsokte anvanda mej av, efter formaga och i den man min betydligt mindre utstallning till- lat (ungefar 113 av Aaltos).
- - -·
••LS-•• .... ~-·
1. En utstallning bor i forsta hand anpas- sas efter besokaren och inte efter kame- raoptiken.
2. lnnehallet differentieras lampligen i 'paket' eller 'kvanta'. Kvantteorin i stal- let for vagteorin - som ju gor att allt flyter samman.
3. lnte stapla lokalen full (da fir ju beso- karna inte plats) utan lamna ett socialt tomrum, sa att umgange och studier gar att forena.
_J·1
. ~--1 ~i
"'i· /.\ . · ~I
4
r ;. ·1 l .)·
l
10a
··
'.
.rl. B1
~' ~t
l I
i
- .:::··~ .. -....:::::~-= t:=-~
t t = = = - - -·
Plan av Aaltos utstallning i Ateneum, Helsingfors 1967. Observera 111a11gden med skarmar, so111 stran for vinden. Varierande fi'an mm till mm, for att mmsligt passa vaije utstallt objekt och for att erbjuda besokaren en vtixlande «visitors path».
I
4. Inkongruenser, storningar i det interna systemet, ar bra att ta till, da lokalen inte gar att - eller inte ar vard att - samarbeta med. Detta ger spanningsfull kontrast i stallet for harmonisk utslat- nmg.
SKARMARNA
Alvar Aaltos skarmar pa Moderna var fas- cinerande. Stora, breda, tjocka - och sakert tunga - stod de dar tillsynes helt utan stod! Ingen stottning i sidled, inga tvarslaar nedtill, s. k. julgransfotter. Inte stodde de varandra heller (aven om de ofta stod nara varandra). Att de inte foll!
Tyngdlagen upphavd? Ett mirakel? Sag pa skarmarna uppifran (se skiss) och gatan fick sin omedelbara losning. Mellan skar- marna lopte en kort, tunn och pa avstiind osynlig jarnten, fastskruvad i de tva skar- marna. Darfor kunde de inte tumla omkull. For att falla bakat eller framat maste den ena skarmen vaga upp den andra - och det gick ju inte, eftersom skarmarna var lika tunga. Och storta snett i sidled? Nej, for da stramade den hart iskruvade tenen. Systemet var hogst varia- belt, tillat olika vinklar och avstiind mel- lan skarmarna. Enda begransningen var att om enheterna bildade en rak linje, foll de - om inte en skarm hade vinklats eller fasts i ett utskjutande rumshorn. Den fria skarmanden hade en tendens att svaja.
Hur hade arkitekten forsokt att motverka detta? Spikar? Jag ville inte spika mej fram genom Sverige och ersatte spiken med en smal, vinklad skarm, en fena i slutet, som gjorde arrangemanget mer stabilt. Men, det maste erkannas, darmed forsvann nagot av Aaltos charmfulla oppenhet.
Nar jag funderade over skarmarna kom
KRING EN VANDRINGSUTSTALLNING
Pontus Hulten forbi. Museets chef - och min studiekamrat. «Han maste ha spikat i golvet, Pontus!» - «Naa,» utbrast Pontus och gemensamt sjonk vi ned mot det det minimala dspetsstodet. Ett stift i golvet bojt over stodets runda skiva laste skar- men.
Turer och kontraturer nar skarmarna tog sina steg ut over museigolvet med en nas- tan koreografisk frihet. Och detta tack vare en jarnten, mindre an en skollinjal!
Det var verkligen genialiskt enkelt! Obser- vera! Nedtill var skarmarna inte fastade, dar fanns ingen 'linjal'.
DEN FELANDE LANKEN
Jag kan tillskriva mej fortjansten av att ha insett Aalto-kopplingens geniala enkelhet och lyckats permanenta den for eget bruk.
Sett ovanifran bildade lanken och de tva skarmarna ett S - eller ett halvt och hop- tryckt hakkors (se skiss). Det gallde att fa tag i en hylsa med de tva knyckarna och 'rakan' emellan, som kunde tras pa skar- marna upptill. men aven nedtill, sa att de holls samman och stod stabilt. Hylsan borde vara stark, elastisk, latt och billig.
Det fanns, vad jag visste, endast ett mate- 99
100
GOSTA SALEN
rial som levde upp till de kraven - form- pressat faner, s k bojtra (en Aalto-teknik).
Slumpen spelade mej i handerna - rattare sagt, jag fick tid att se mig omkring, sa jag kunde ta tillfallet i akt.
Det var pa 1960-talet och jag befann mig i Nybro, Smaland for att visa en konst- utstallning for skolklasser. Skolvasendet var pa glid, ortens konstnar och teck- ningslarare tratte, flck jag hora - varfor inga skolklasser kom och jag fide tid att strosa omkring innan dget gick.
Knackade oanmald pa en mobelfabrik och hittade omedelbart vad jag sokte strax innanfor porten. Ett 60 cm hogt amne som uppifran bildade ett S eller ett halvt hoptryckt hakkors! Och det basta av allt, gjutformen fanns kvar och kunde anvan- das.
Som att hitta knappnalen i hostacken, men jag hade ju inte vetat var hostacken fanns, inte heller om knappnalen existera- de!
Bestallde halvfabrikat som skars i bitar, limmades ihop kring ett amne, forsags med sprintar i de fria andarna. Kopp-
lingen var klar - och klarade sig hela tur- nen. Men det maste erkannas - systemet hade stelnat pa kuppen. Borta var Aaltos koreografiska frihet, den fina nyansering- en, sjalva oppenheten. Men i gengald blev systemet stabilare, mer latthanterligt och
·skarmrackorna kunde snabbt monteras och anda snabbare demonteras.
(Tog ocksa med mej en massa provbitar fran en wellpappfabrik nara stationen - vilket sedermera resulterade i Riksutstall- ningars valkanda vita pappskarmar.)
TRIANGELN
Man laser en skarm bast om den hanger i ogonhojd pa vaggen. Nej, an battre laser man den om den placeras nagot under ogonhojd och dessutom lutar ut nagot fran vaggen - da blir skarmytan ocksa bra belyst. Jag sokte en skarm som lutade, utan stottor och skruvar i vaggen. Skar till en attrapp, en skiva plus tva trianglar som skulle fora ut skarmen pa onskat satt.
Forsokte hemma pa bakgarden - men hur jag an anbragte fastpunkterna pa skarmen, sa antingen glappade det upptill eller svangde skarmen runt.
Pa Riksutstallningar forsok:te vi, tio man fran och till, under nagra veckor losa det kniviga problemet och lyckades till slut 'gillra' skarmen i onskat lage, men med hjalp av 20 meter tvattlina! For de tio skarmarna blev det 200 meter tvattlina, ett val stort nystan att kanka pa under en riksomfattande turne!
Jag gick da upp till en snickare pa Kungsholmen som jag kande. En finstamd person och en yrkesman av gamla stam- men. Han holl triangeln framfor sig och fragade hur jag placerat den. «Bakom skar- men,» sa jag med sjalvklarhet i rosten.
«Vand pa den och satt den pa framsidan i stallet!» - vilket jag gjorde. Det fungerade, skarmen hangde lydigt ut fran vaggen, som jag onskat. Columbi agg!
For att travestera Alvar Aalto, som f. o.
gav mej iden till skarmens !urning: chan- serna att ett problem loses, okar inte alltid med problemlosarnas antal. !bland ar det bast med bara en person, forutsatt att per- sonen ar den ratta.
Triangeln gav utstallningen en valbehov- lig accent och kunde anvandas pa flera satt.
SAMMANSATTNINGEN
Min utstallning var huvudsal<ligen en skarmutstallning. Tva rackor pa golvet och tio hangskarmar - liggande format - pa vaggarna. De tva rackorna - kronan pa verket - var ca nio meter langa, narmare tva meter hoga och bestod vardera av fem enheter med vaxande matt. Rackan kunde darfor krympas utan att utseendet blev lidande. Ytterparet, mellanparet eller bada, kunde elimineras, och de fristallda skar- marna placeras Iangs vaggarna. De hade bara bilder pa en sida, sa inget av innehal- let gick darmed forlorat. Tack vare den starka kopplingen kunde hela arrange- manget forsiktigt skjutas tills det kom i onskat !age. Dartill fordrades bara tva per- soner.
Luckorna mellan skarmarna blev i stor- sta laget - gjutformen till kopplingsele- mentet bestamde - och en de! kvinnor bland besokarna foreslog gardiner i opp- ningarna! Men tomrummen mellan skar- marna var viktig. Det gjorde utstallningen genomsiktlig, transparent, nagot som verkade befriande i sma och tranga loka- ler.
KRING EN VANDRINGSUTSTALLNING
De tva rackorna kunde fritt vaneras inbordes och i forhallande till lokalen.
Efter ett tjugutal uppsattningar kom jag fram till tre principiella formationer. I sto- ra utrymmen - 1 Ox20 m eller mer - place- rades den ena rackan framfor den andra, men buktande at motsatta hall ('spiracle segel'). Rackan vid entren lamnade ett fritt utrymme, ett forum
a
la Aalto, medan den bortre bojen bildade med inre langvaggen ett inre auditorium, skyddat och lampligt for diavisning.Entrerackan vid innervaggen skarmade av det starka ljuset fran den helt glasade yttervaggen och lamnade en intim och behagligt flimrande passage som i hogsta grad var lampad f0r skarmstudier.
I langsmala, korridorliknande lokaler blev formationen omvand. Rackorna stall- des med ryggen mot varandra, bildade flacka absider med langvaggarna, och lam- nade endast en smal passage i mitten.
Det vanligaste och mest givande arran- gemanget var rackorna i V- eller plogform mitt ute pa golvet. Det sag ut som ett auditorium inskjutet i lokalen. Dar proji- cerades dior i farg (alla fotona var svart- vita) pa en skarm utanfor V:ets oppning, ofta pa bestamda tider sa att det blev min- dre storande. Rackornas stegvisa uppbygg- nad, vaxlingen mellan oppet och slutet och ratt vinkel pa V:et gav en trivsam rumsbildning, pa en gang intim och oppen. Och de overblivna utrymmena kring V-formen var ofta intressanta och overraskande.
Skarmar i rad, eller latt vinklade langs lokalens vaggar var jag tidigt emot. Jag ansag att en skarm vard namnet skulle skarma av och darfor sra ute pa det annars odsliga golvet. En skarm stalld mot vaggen ar en motsagelse, en tautologi. Vaggytan
101
102
GOSTA SALEN
blir ju inte storre pa det sattet och endast skarmens ena sida kan anvandas. Nar man beser en sadan periferisk utstallning, ror man sig hela tiden utmed vaggarna, sidle- des som en krabba, med undantag for in- och utdykningar, for att narmare se pa nagon skarm. Det ar ett rorelseschema som i sin enformighet liknar det som utvecklas nar ett statsoverhuvud inspekte- rar hederskompaniet i ett frammande land.
Nej, lat skarmarna ta golvet i besittning, gestalta, skikta, uppdela och forandra rummer, sa det blir en blandning av stort och smart, oppet och slutet, rakt och skevt. Vilket for med sig att besokarens route blir rytmiskt varierad. Han narmar sig innehallet pa olika satt och fran olika hall. Det blir lattare och naturligare an nar man ser en utstallning av typen 'uppstall- ning pa ett led mars ch'.
I en utstallningslokal ar vanligen vaggar- na battre belysta an golvet. I rummets mitt rader ofta en diffus halvdager. Der erfor jag, nar jag turnerade med A/var Aalto och tog golvet i besittning.
Skarmarna borde darfor haft sin egen belysning, som kompletterade lokalens - men jag tvekade infor det tekniska - vagg- kontakternas !age och antal, skrymmande ledningar, hangande tradar. Och att lata utstallningen generera sin egen strom, var val en tanke som horde framtiden till?
Forst i Asplund-utstallningen (1987) tog jag steget fullt ut och forsag varje skarm med en egenhandigt ritad ljuskupa. Och det var sannerligen modan vart! Eftersom belysningen foljde med skarmarna, var de aldrig i skugga, hur de an placerades.
Kuporna lyste upp hela utstallningen. Och det bade i bokstavlig och bildlig bemarkel- se.
Det tycks inte som om man varit fullt medveten om ljusets stora betydelse i utstallningssammanhang under 1960- och 70-talen. Men Alvar Aalto var det. I sam- band med sitt konstmuseum i Aalborg skrev han: «Belysningen i ett konstmu- seum ar lika viktig som akustiken i ett konserthus» (1959).
Utom skarmarna inneholl utstallningen en hel del lost material som jag kommer till langre fram.
INNEHALLET
Det kan verka bakvant att - som har - vanta med innehallet till slutet, behandla form och konstruktion fore utstallningens amne och budskap - satta vagnen fore hasten? Men en vandringsutstallning ar ju sa materiellt determinerad (ekonomi, tek- nik, transport) jamfort med sin stationara motsvarighet, att det ar naturligt att forst klara av det praktiska, sa man ser vad man har att rora sig med. Ratta mun efter mat- sacken? Ja, men da maste man ju forst veta matsackens storlek och innehall.
Gor en liten utstallning, vadjade Alvar Aalto - och nagot annat kom inte i fraga, med tanke pa en tvaarig turne och motta- gare med relativt sma resurser Sodertalje, Ronneby eller Bods. Jag ficl{
sla alla hogtflygande planer ur hagen. En helhetsbild av verket (ca 300 byggnader) enligt byggnadsslag, kronologi eller annan gruppering var inte att tanka pa, nationel- la och internationella samband likasa. Den sociala-politiska bakgrunden blev aven det en senare fraga. Den stipulerade utstall- ningsytan var ju endast 150 kvm.
Fick ta skeden i vacker hand och endast presentera nagra provbitar pa det Stora verket. Ett exempel pa de (flesta) bygg-
nadsslag Aalto arbetat med - ett bibliotek, en fabrik, en villa, ett kulturhus. Totalt tio byggnader pa lika manga skarmar. Endast ett objekt per skarm - det holl jag styvt pa. Det blev en 'oriktad' utstallning som besokaren kunde se i den foljd och i den utstrackning han sjalv onskade. Ar det inte sa den vanliga besokaren gar till vaga?
Han foretar ju ingen generalinventering, plojer inte igenom materialet 'fran parm till parm', utan sneddar och kryssar for att fritt kunna botanisera.
En skarmutstallning kan liknas vid en bok med uppforstorade, losa sidor spridda i rummet. Sidornas antal ar inte alltid fulltaliga (= en del skarmar far inte plats) och ibland kommer inte sidorna i ratt foljd (allt beroende pa lokalens olika begransningar). Att under sadana (lokala) forhallanden turnera en s.k. riktad utstall- ning ar ogorligt. For att presentera inne- hallet i obruten - t.ex. kronologisk foljd maste skarmarna ( =sidorna) kunna place- ras sa nara varandra att de kan «lasas ihop»; alla skarmar maste vara med och komma i ratt ordning. Den riktade utstall- ningen ar utrymmeskravande. Behaver enkla, regelbundna utrymmen, museisalar (och inte overblivna rumsfragment).
Bild kontra text - och text kontra bild;
diskussionens vagor gick hoga, saval bland producenter som tekniker pa Riksutstall- ningar under 1960- och 70-talen. En asikt som ofta f6rdes till torgs var att man bor- de satsa allt, eller det mesta, pa bildmate- rialet och reducera den kommenterande texten till ett minimum, for «folk laser inte langa textern. Nagot jag bestamt van- de mig mot. Visst laser besokaren langa texter forutsatt att de for det forsta ar intressanta, valskrivna, varda att lasa samt
KRING EN VANDRINGSUTSTALLNING
for det andra inte ar finfordelade over utstallningen - som prislapparna pa ett varuhus.
I den konventionella arkitekturutstall- ningen illustreras vanligen varje byggnad av en, eller ett par, 'konstnarliga' fotofor- storingar, eventuellt med nagon assisteran- de detaljbild. Den upplysande och forkla- rande texten lyser ofta med sin franvaro!
De stora fotona (som tavlor pa en utstall- ning), dessa solitarer eller langsjalar vaxla- de jag ned till 'de berattande bildernas smamynt', dvs. fler och mindre foton, uppblandade med ritningar, teckningar etc. och placerade i grupp pa skarmen.
Dessa «smamynt» hade valts sa att de framhavde och forklarade varandra - och gemensamt skapade en slags helhetsbild av byggnadsverket. Gruppbilden, eller rattare bildgruppen, behovde litet forklarande text. Texten kunde nu koncentreras i en spalt eller ett block vid sidan av bilderna.
Darmed hade alla smatexterna - varuhu- sets spridda prislappar - till min lattnad forsvunnit.
Klasen med bilder var som ett pussel, vars delar askadaren sjalv fick foga sam- man i huvudet. Textspalten stod avvaktan- de intill, kunde gripa in om sa behovdes.
Det sag enkelt och prydligt ut, och stimu- lerande och intressevackande att ta de! av.
Denna bildprincip borjade jag med i Alvor Aalto och utvecklade helt i min sista utstallning, Asplund (1987).
Ett annat stridsapple - som inte tillfoll nagon - var hur utstallningen som helhet skulle gestaltas, hur den skulle se ut.
Striden stod mellan renhetsivrarna och blandfolket. De forra havdade att innehal- let var allt, eller det mesta - originalmate- rial, ritningar, textilier, mobler osv - och att darfor sjalva installationen, den pry-
103
Riksutstiillningars A/var Aalto-11tstiillning i Siidertii/jes kulturhus, viiren 1971. De Unga skiirmriickoma placemde i foljd, men bu!?ta11de !tt motsatt h!tll. Model! «spimde segeh>. Skiirmama «flltremn> det starka
lj11set fr!tn ytterviiggens glas11i11g. Vid i1111erviigge11 en i11ti111 passage med jlimrande ljus.
(Denna rymliga lokal iir 1111 bambibliotel?).
dande och sti::idjande ramen, skulle halla sig respektfullt i bakgrunden. Jag valde daremot att framhava det konstruktiva och lata de anvandna formerna och mate- rialen tydligt anspela pa Alvar Aaltos spe- ciella formsprik. Hade alls inget emot att upptrada i lanta fjadrar, men jag hade trimmat om dessa fjadrar pa ett eget och personligt satt. Utstallningens form och funktion kom darmed i forband tned varandra. Uttrycket blev rikare, mer oppet och innehallet blev lattare att komma i kontakt med, nagot som klart framgick under Svenske Aaltos langa turne.
Motsatsen mellan dessa tva typer var endast skenbar. lnget antingen-eller, utan bade-och. Den ena och exklusiva typen passade en initierad och internationell publik, medan min hemvavda blandtyp
gick bra hos den i amnet tamligen obevandrade publiken.
Utom bilddelen fanns fyra skickligt utforda skalmodeller med, tamligen litet upplysande, enligt min mening. Vidare byggnadens, eller rattare sagt bostadens accessoarer (en typisk Aalto-benamning):
ett fint bestand av mi::ibler, glas, textilier och armatur, allt av Aaltos marke. Ett slags skulptur tillverkad av arkitektens azurbla kakel (eg. glaserat porslin) som en firma stallt till vart fi::irfogande. En orien- teringskarta - mycket finsk - med landets konturer och viktiga orter i blitt mellan vattenklara skivor av plast. Fanns det en introduktionsskarm? Eller insag jag forst senare, att sarskilt en utstallning pa van- dring behi::iver en upplysande och stimule- rande uvertyr?
I
J
I: I
Ii
l
I ,
l
i
REN KONTRA BLANDAD UTSTALLNJNG
De tva typerna kraver hogst olika stora ekonomiska och personella resurser. Den rena utstallningstypen ar ju utan barande stomme, vilket gor, att materialet 'gar i losvikt', och medfor att utstallningen varje gang maste sattas upp pa nytt. Detta kra- ver en specialists medverkan och kan ta dagar, eller rentav en hel vecka, om utstallningen ar stor. Det ar en ratt dyrbar historia, eftersom specialisten skall betalas (resor, logi, traktamenten mm). Den rena typen ar relativt billig i frakt, eftersom materialet kan packas tamligen tatt - men i gengald dyr att forsakra, eftersom det overvagande ror sig om originalmaterial (stolar, textilier, material prov etc). Den ar
mycket 'lokalberoende', dvs tillgangen till bra vaggar och lokalens hangningsmojlig- heter ar avgorande. Denna renodlade typ ar som sagt i regel inte forsedd med fylliga kommenterande och forklarande texter.
for att gora utstallningen tillganglig for intresserade besokare utanfor experternas snava krets, kravs det experthjalp, en val- utbildad och kunnig guide som sallan finns pa platsen.
Nar blandtypen anlander till utstall- ningslokalen ar den redan (bokstavligen) packad och klar och kan snabbt sattas upp av en man, eller tva. Expertens arbete inskranker sig till nagon timmes finjuste- ring for att astadkomma rumslig samver- kan med lokalen. Frakten ar relativt dyr- bar. F0r stommen - alla skarmarna - ar skrymmande aven i nedmonterat skick -
106
GOSTA SALEN
men i gengald ar forsakringskostnaden lag beroende pa att inget eller foga kansligt originalmaterial i regel ingar. Blandtypen ar suverant oberoende av vaggar och hang- ningsanordningar, eftersom den, huvud- sakligen, tar golvet i besittning - och en fri golvyta gar ju alltid att ordna. Det pedagogiska arrangemanget och den med- lopande, livligt forklarande, texten ar blandtypens sarmarke. Och ratt gjord, kan en sadan utstallning sagas forklara sig sjalv. Utstallningen klarar sig under vis- ningsperioden nastan helt utan tillrest och dyrbar expertis.
Pa samma tid som det tar att arrangera en ren utstallning hinner man satta upp, finjustera, pressvisa och inviga den blan- dade typen - och dessutom visa den for fler specialintresserade grupper. Och allt detta till betydligt lagre pris.
Det som har sagts pekar i en - rattare sagt - i tva riktningar. Den rena typen ar till hela sin karaktar mest lampad for att fora en stationar tillvaro, avbruten av fa och heist korta utflykter till 'valsituerade' mottagare, medan blandtypen ar till sin natur nomadiserande, gjord for att vandra till orter med mer blygsamma resurser.
MINNEN FRAN UTSTALLNINGEN Akta vara
Hon var ca 60, polkaklippt har och hogsta kvalitet i den sportiga kladseln. Textil- lararinna - eller skidakare av gamla stam- men? Efter att lange ha betraktat den stora interiorbilden fran Aaltos kulturhus i Helsingfors (for kommunistiska pariet), gick hon forbi mej och sa i forbifarten:
«Roligt att fa se den akta varan.» Det han- de i Ljusdal.
Jag tror jag forstod vad hon menade.
Aaltos funktionalism ar renare, rikare, och ocksa mjukare an sin svenska motsvarig- het.
Den blinde pojken
En blind pojke med sin ledsagare besokte utstallningen i Bods. Han «sag» den under en timma. Kande pa det sidenblan- ka bojtrat, foljde med fingret en Aalto-vas' buktande linje, fingrade eftertanksamt pa en bomullstextil. Ja, han markerade t o m kanten pa ett foto, som jag forsokte beskriva for honom. Sa lamnade han utstallningen med sin ledsagare - och jag blev staende och kande mig egendomlig till mods.
Snickarna
En grupp hantverkare stod utanfor Linkopings museum i vantan pa att muse- et skulle oppna. Fragade formannen vad de vantade pa och han svarade prompt:
«Jag har tagit med mej hela verkstan hit for att titta narmare pa Alvar Aaltos mobler». Det kandes befriande - det ar val inte ofta man ser arbetskladda hantverkare Sta och vanta framfor kulturens portar.
Men en utstallning med arkitektur ar bre- dare an en med bildkonst - kanske den darfor ocksa drar en bredare publik?
Ljuva toner
Utstallningen stod prydligt uppstalld i stora horsalen i Arkivet for dekorativ konst (Skissernas Museum), Lund. Jag skulle just ga, nar intendenten, Gunnar Brahammar, sa med brysk skamtsamhet:
«Nej Gosta, forst far du lov att skjuta undan de har langa abakena, for det ska bli kammarmusik har ikvall!» - «Behovs inte», svarade jag sjalvsakert, «Placera de tva rackorna som ett
v
i fonden och sattsedan kammarmusikerna i V:et och det kommer att horas bra i hela lokalen. Sagt och gjort - och val hemma fick jag hora att akustiken varit bra, musikerna hade varit mycket nojda. «Battre akustik an vanligt», hade de sagt. Ljuva toner! Jag hade ju i utstallningen forsokt folja Aaltos formrytm - var det darfor akustiken varit bra?
Kungen kommer
Gustav VI Adolf bersokte Aalto-utstall- ningen pa Thielska galleriet en mork vin- terkvall 1972. Efter dryga tva timmar hade guidens (dvs. mina) kunskaper bar- skrapats av kungens manga, ofta tekniska, fragor. Vi kom till sista rummet, dar jag stallt ett postament med gastboken pa och ett av Aaltos kakel i ultramarin. Kungen sag pa leak.let, fingrade pa det - och vande sig sa ovantat mot en fotoforstoring av Aaltos bostadshus i Berlin, som hangde pa vaggen - och plotsligt fide jag hora hur han improviserade en fargsattning med Aalto-kakel i olika nyanser - vaggfalten i ultramarin, basen brunsvart, allt barande i rott osv. Det var en imponerande uppvis- ning (kung eller inte kung) efter tva tim- mars mangling. Klockan 8 pa kvallen och vid 90 ars alder.
For att se hur besoket avlopte, tittade jag ned pa Thielskas snoiga gard och fick da se, hur tva adjutanter - pa kungens begaran - fattade tag i hans armbagar - hojde majes- tatet en bra bit over det isiga och ojamna underlaget, och darefter ivrigt springande tog honom genom luften ned till sakerhe- ten och den vantande limousinen.
Sista skymten
Efter mastodontinvigningen av Aaltos konstmuseum i Aalborg, rusade den hung-
KRING EN VANDRINGSUTSTALLNING
riga publiken ned till den tranga kafeteri- an. Arkitekten hade bara slappt till ett mindre utrymme, anfortrodde mej musei- chefen senare, for han ansag inte att man skulle ata i ett museum. Det skulle man gora innan man gick hemifran.
Vi kom att sitta nagra bord fran Aalto, som stodde sig mot bordskivan och sag fullkomligt uttrottad ut. Vansterarmen, som han vid vart forsta mote hallit stelt vid sidan, hangde nu i band runt halsen.
Jag hade arrangerat Riksutstallningars Aalto i museets skulptursal, men inte bli- vit presenterad for hoga vederborande.
Tvekade darfor att ga fram och tala med honom och bad min hustru gora det i stal- let. Hon gick fram och jag kunde hora att hon tilltalade honom pa franska. Aalto sken omedelbart upp, viftade med den friska armen och ropade med hog rost:
«Ah, si charmante, ah si charmante!»
Det var sista skymten jag fide av den marklige mannen.
SUMMARY
A travelling exhibition reviewed
The author describes his work with an Alvar Aalto- exhibition. The project starred on a visit to Helsinki in 1965 (cf. Nordisk Museologi 1997/1).
He was given the opportunity to portray Aalto and his work in a travelling exhibition produced by Riksutstallningar, Stockholm, in 1970. He dwells on the design of the exhibition in great detail, com- paring it with an exhibition produced by Aalro himself at the Museum of Modern Arr in Stock- holm in 1968. He tried to achieve the same atmos- phere as Aalto, but this led to difficult technical problems - how to link the freestanding panels,
107
COSTA SALEN
108 how to arrange shelves at proper angles on the walls and how to arrange the elements of the exhibitions in the various settings offered during the exhibi- tion's travels. He also touches on the more general problems of 'pure' and 'mixed' exhibitions, a topic which was often debated in the late 60s and early 70s among producers and designers of exhibitions.
Costa Salen iir konsthistoriker och 11tstiillni11gs- prod11ce11t. I den sistnii.mnde egenskapen har han fram
till sin pensioneringfor nligra lir sedan varit knuten till Riksutstiillningm; Stockholm.
Adr: Drottningholmsviigen 76, S-112 42 Stockholm
