ffi iTelemark

Hogskolen iTelemark

SLUTTEKSAMEN

2113 Norsk

litteratur fsr

¹⁹⁰⁰

2117 Norsk

litteratur for

1900, nett- og samlingsbasert 13. desember 2012

kr. 9.00 - 14.00

Tid:

Milform:

Sidetal:

Hjelpemiddel:

Vedlegg:

Merknader:

5 timar Nynorsk

9 sider inkl. framside og vedlegg Ingen

7 sider

Svarpi ei av deitre oppgivene.

Eksamensresultata blir gjort kjent pi StudentWeb.

ffi

^,*u,,.a ror allmennvi*kaptege fag

Svar

pi

ei av oppgivene:

1.

Gi ein ^analyse av "

Arneredef'

^{(1860) av} Bjornstjerne Bjornson' Teksten er vedlagt.

eller

2.

Gi ein analyse av

"leg

_ser" (1893) av Sigbjorn Obstfelder. ^Teksten er vedlagt.

eller

3.

Gi ein analyse av "Palsen" (1898) av Hjalmar Sdderberg. Teksten er vedlagt.

Vedlagde tekster

l.

Orneredet, 2 sider

2.

^{Jeg ser,} I side

3.

Palsen, 4 sider

Bjornstjerne Bjornson

Arneredet

Endregaardene hedte en

liden

Bygd, der laa for sig selv med hoie Fjelde omkring. Den var flad i Bunden og frugtbar, men blev skaaret istykker af en bred Elv, som kom fra Fjeldene. Denne Elv bar ud i et Vand, som laa op

til

Bygden paa den ene Side og gav Udsigt langt udover.

Op efter Botne-Vand var den Mand kommen roende, som

forst

havde ryddet i Dalen; hans Navn var Endre, og

hans.€tlinge

var det, som boede her. Somme sagde, han var rsmt hidop

for

Drabs Skyld, derfor var hans

Slegt

saa mork;

Andre

sagde, at dette skyldtes Fjeldene, der stengte Solen ude Kl.5 Eftermiddag Midtsommersdag.

Over den Bygd hang et@rnerede. Det var lagt paa en Bergknat oppe i Fjeldet,

Alle

kunde see/ naar Hunornen satte sig, men Ingen kunde naa. Hanornen seilede over Bygdery slog snart ned efter et Lam, snart efter et Kid, engang tog den ogsaa et

lidet

Barn og bar med sig, saa der var ikke

trygt

i Bygden saalenge @rnen havde Rede i

Flakfjelde!

men der var Ingen som kunde naa. Det Sagn laa over Folket, at

i

gamle Dage var der to Brodre, som havde naaet.

Hvor

Tvende modtes i Endregaardene, standsede de, talte om Arneredet og saa opefter. De vidste, naar Qrnene var kommen igjen paa det nye Aar,

hvor

de havde slaaet ned og gjort Ugagn, og hvem som sidst havde provet at gaa

did

op. Ungdommen svede sig fra Smaagutten af, i Berg og

Treer, i

Brydning ogTag, for engang at kunne naa ligesom hine to Bradre. Modtes den med Ungdommen fra andre Bygdelag og det bar

til

Styrkeprove, vandt den altid;

thi

i de andre Bygder havde de

intet

Arnerede at ove sig op imod.

Paa den Tid, hvorom her

fortelles,

hedte den bedste Gut

i

Endregaardene Leif, og var ikke af Slagten. Han havde

krollet

Haar og smaaQine, var ferm i al Slags Leg og

kvindekjer.

Han sagde

tidligt

om sig selv, at Orneredet skulde han engang naa; men gamle Folk mente, han burde ikke sige det saa

hsit.

Dette tirrede ham, og endnu

for

han var kommen

i

sin bedste Alder, gik ^han tilveirs. Det var en klar Sondags Formiddag forst

i

Sommeren, Ungerne maatte netop

vere udklekkede.

Folk havde samlet sig i stort Folge under Fjeldet, han ventede

til

Hunornen

forlod

sit Rede, gjorde da et Hop og hang i et

Tre

flere Alen fra _Jorden. Det grodde i en Rift og efter denne Rift begyndte han at gaa op. Smaasteen losnede

under Foden paa ham,

Muld

og Grus rant ned, ellers var det ganske

stilf

kun Elven gik bag med sagte,

alvorlig

Sus. Snart bar Fjeldet mere udover, han hang

lenge

efter den ene Haand, ledte med ^Foden efter Feste og kunde ikke see; Mange,

iser

Kvinder, vendte sig bort og sagde, han havde ikke gjort det, hvis han endnu havde havt

Foreldre

i Live.

Han fandt dog Feste, ledte igjen, saa med Haanden, saa med Foden, det glap, han gled, men hang atter fast. De, som stod nede, horte hverandre drage Pusten. Atter

fik

han Tag, men de saa, han selv ikke led paa det og ptavede, det gav efter, han sank, men tog for sig og blev atter hengende.

Da reiste en hoi, ung Jente sig, som sad alene paa en Steen; de sagde

hun

havde lovet sig

til

ham fra Barn af, skjant han ikke var af Slegten ^og Foreldrene aldrig

vilde

give sit Minde.

Hun

strakte Armene opover og ropte: "Leif, Leif,

hvorfor gar

du dette!"

Alt

Folket vendte sig mod hende, Faderen stod

tet

^{ved og saa}

^strengt

paa hende, men hun ropte:

"Kom ned igjen, Leif, ^{jeg, jeg} holder af dig, og deroppe har du Ingenting at vinde!" Man saa ham betenke ^{sig, det} varte etAiebLlk, men ^saa

gik

han lengere op. Han var fast i Haanden og Foden, men han begyndte snart at blive

tret,

han standsede oftere. Det rabede for Foden, en

liden

Steen kom rullende, og Alle, ^som stod der, rnaafte falge den med @inene helt ned. Nogle kunde ikke holde det ud, men gik. _Jenten stod endnu

hoi

der paa Stenen, vred

Henderne

og saa op. Faderen gik hen

til

hende forat drage hende bort fra Folks Oine, men hun kjendte ham ikke.

Leif

tog atter for sig med Haanden, da slap den, hun saa det

tydeligt,

han slog i med den anden, den slap ogsaa; "Leif!" ropte ^{hun, saa det skar}

i

Bergef - "han glider!" skreg de

Alle

og strakte

Henderne, Mend

^og Kvinder, han gled ogsaa, tog med sig Sand, Steen,

Muld,

gled, bestandig gled, fortere, Folket vendte sig, og horte en Raben og Skraben i Fjeldet bagsig, derpaa noget Tungt falde ned som et stort Stykke vaad Jord.

Da de atter kunde see sig om, laa han der oprevet og ukjendelig.

fenten ^laa over Stenen, Faderen bar hende bort.

Ungdomrnen, som mest havde hidset Leif

til ^at

gaa oP, turde nu ikke tage i og

hjelpe

ham, somme var ikke engang god

til

at see paa. ^Saa maatte de Gamle

til.

Den,'Eldste af dem sagde, idet han gik frem: "Dette

var

galt"; "men", lagde han

til

og saa op: "Det er dog godt, Noget

henger

saa hoit, at ikke alt Folket kan naa".

(1860)

Sigbjom Obstfelder Jeg

ser

Jeg ser

pi

den hvide himmel, jeg _ser

pi

de gr8bli skyer, jeg _ser

pi

^den blodige sol.

Dette er altsi verden.

Dette er alts& klodemes hjem.

En regndribe!

Jeg ser

pi

de hoie huse, jeg _ser

pi

de tusende vinduer, jeg _ser

pi

det ferne kirketflrn.

Defte er altsi jorden.

Dette er altsi menneskenes hjem.

De

gribli

skyer samler sig. Solen blev borte.

Jeg ser

pi

de velkledte herrer, jeg _ser

pi

de smilende damer, jeg _ser

pi

de ludende heste.

Hvor de

gribli

skyer blir tunge.

Jeg ser,jeg ser. . . .

Jeg er vist kommet

pi

en feil klode!

Her er

si

underligt . . . ^.

(FfiDi4te

1893)

Hjalmar Sdderberg Plilsen

Det var en kall

vinter

det 5ret. Miinniskorna krympte ihop i kdlden ^och blevo mindre, utom de som hade piilsverk.

Hiiradshdvding

Richardt hade en stor piils. Det horde fdr

ovrigt

n2istan

till

^hans iimbetsAligganden, ty han var verkstiillande

direktdr

i ett alldeles

nytt

bolag. Hans gamle

viin

doktor Henck hade diiremot icke nAgon piils: i stiillet hade han en vacker hustru och tre barn.

Doktor

Henck var mager och blek. Somliga miinniskor bliva ^{feta av att} gifta sig, andra

bli

magra. Doktor Henck hade

blivit

mager; och

si

blev det

julafton.

- Jag har haft ett

diligt ir

i Ar, sade

doktor

Henck

till

sig sjiilv,

niir

han

vid

tretiden pA julaftonen, just

i

middagsskymningen var

pi ^viig

upp

till

sin gamle viin ]ohn ^Richardt fdr att

lina

^pengar. _Jag ^{har haft ett}

mycket

diligt

^Ar.

^Min

^{hiilsa iir} vacklande,

fdr

att icke siiga fdrstdrd.

Mina

patienter diiremot ha kryat

upp

sig niistan hela siillskapef jag ser sA

siillan

till

^{dem nu fdr tiden.} Jag kommer fdrmodligen ^{snart att d6.} Det

tror

min hustru

ocksi,

det har jag sett pA henne. Det vore i sA

fall

onskviirt, att det

intriiffade

fore

utgingen

av januari

minad, di

^den

forbannade

livfdrsiikringspremien

skall betalas.

Di

^{han hade}

^hunnit till

^denna

^punkt

ⁱ sin tankegAng, befann han sig i hdrnet av Regeringsgatan och Hamngatan.

Di

^han skulle passera gatukorset fdr att sedan fortsdtta nedAt Regerin1sgatan, halkade han pA ett glatt sliidspAr och

fdll omkull,

^och i detsamma kom en drosksliide kdrande i

full

fart. Kusken svor och hiisten vek instinktmiissigt ^{at sidan,} men doktor Henck fick

likviil

en

knuff

i axeln av den ena meden, och dessutom fattade en skruv eller spik eller nAgot liknande tag i hans dverrock och rev en stor lucka i den. Folket samlade sig

omkring

honom.

En poliskonstapel hj:ilpte honom

pi

^{benery en} ung flicka borstade av honom sndn, en gamrnal

fru

gestikulerade

kring

hans trasiga rock pA ett siitt som antydde att hon skulle ha velat laga den

pi

stiillet om hon kunnat, en prins av det kungliga huset som hiindelsevis gick forbi, tog upp hans mdssa och satte den pA huvudet pA honom, och sA var

allting

bra igen, utom rocken.

- Fy fan sA du ser ut, Gustav, sade hiiradshdvding ^{Richardt, dA} Henck kom upp

till

^honom

pi

^hans kontor.

-Ia, jaghar blivit

tiverkord, sade Henck.

- Det iir just

likt

dig, sade Richardt och skrattade godmodigt. Men inte kan du

gi

^{hem pA det}

diir

siittet. Du kan giirna lAna min piils,

si

skickar jag en pojke hem

till

^{mig efter min dverrock.}

- Tack, sade doktor Henck.

Och efter att ha lAnat de hundra kronor han behdvde, tillade ^han:

-

Viilkommen till

^{middagen alltsA.}

Richardt var ungkarl och brukade

tillbringa

julaftonen hos Hencks.

PA hemviigen var Henck i ett biittre lynne iin han

varit pi

liinge.

- Det iir

fdr

piilsens skull, ^{sade han}

till

^sig sjiilv. Om jag hade

varit

klok, skulle ^jag

fiir

liingesen skaffat mig en piils pA kredit. Den skulle ha

stiirkt mitt

sjalvfiirtroende och

hiijt

mig i mdnniskornas aktning. Man kan inte betala sA

smi

honorar ^{At en}

doktor

i piils som At en

doktor

i en vanlig dverrock med uppslitna

knapphil.

Det iir

trAkigt

att jag inte har

kommit

att tiinka pA det

forut. Nu

iir det

fiir

sent-

Han gick ett slag genom

Kungstriidgirden.

Det var redan mdrkt, det hade bdrjat sn6a pA nytt, och de bekanta han motte kiinde ^icke igenom honom.

- Vem vet f6r

ovrigt,

om det dr f6r sent? fortsatte Henck for sig sjelv. _Jag

iir

inte gammal dnnu, och jag kan ha misstagit mig i

friga

om rnin hiilsa.

Jagiir

^{faltig som en liten}

riiv

i skogen; men det var ocksi _John Richardt for inte liingesedan.

Min

hustru har

varit

kall och ovdnlig

mot

-ig

^{pA senare} tider. Hon skulle siikert b6rja iilska mig

pi

nytt, om jag kunde fortjiina mera pengar och om jag vore

kliidd

i piils. Det har

fdrefallit

mig, som om hon tyckte mera om John, sedan han skaffade sig piils, iin hon gjorde

fiirut.

Hon var visst en smula fdrtjust i honom som ung flicka ^{ocksA; men han} friade

aldrig till

henne, han sade

tviirtom till

henne och

tilt

alla mEinniskor, att han

aldrig

skulle vAga gifta ^{sig pA} mindre dn

tio

tusen om Aret. Men jag vAgade, och Ellen var en

fattig

flicka och

ville

giirna

bli

gift. _Jag

tror

inte ^att hon var kdr i mig

pi

det siittet, att jag skulle ha kunnat forfdra henne om jag hade velat. Men det ville ^jag

ju

inte heller;

hur

skulle jag ha kunnat drdmma om en

sidan

kiirlek? Det har jag inte gjort sedan jag var sexton 5r och for fdrsta

gAngen

sig

Faust

pi

operan, med Arnoldson. Men ^jag

iir likviil

siiker

pi

att hon tyckte om

mig

den fdrsta tiden

vi

voro gifta; man misstar sig inte

pA

sidant.

Varfdr skulle hon inte kunna g6ra det dn en g6ng? Under den forsta tiden efter

virt giftermil

sade hon

alltid

elakheter At Johru

si

ofta som de triiffade varandra. ^Men

si

bildade han bolag och bjdd oss

pi

teatern ibland och skaffade sig en piils. Och

si

trottnade min

hustru naturligtvis

med tiden

pi

att siiga elakheter

it

^honom.

Henck hade iinnu

nigra

?irenden att

utriitta

fore middagen. klockan var redan halv sex, dA han kom hem fullastad med paket. Han kiinde sig mycket 6m i v?instra skuldran; ^eljest var det ingenting ^som erinrade honom om hans missode pA fdrmiddagen, utom ^piilsen.

- Det skall

bli roligt

att se

vilken

min min hustru kommer att gora, ndr hon fAr se mig

kliidd

i piils, sade doktor Henck

till

^sig sjiilv.

Tamburen var alldeles mdrk; lampan var

aldrig tiind

annat

iin

under mottagningstiden.

Nu

hor jag henne i salongen tankte

doktor

Henck. Hon

gir si liitt

som en liten

figel.

Det iir eget, att jag iinnu

blir

varm om hjiirtat var

ging

jag hdr hennes steg i ett angriinsande

rum.

Doktor

Henck fick

riitt

i sin fdmodan, att hans hustru skulle ge honom ett iilskviirdare mottagande, dA han var

kladd

i piils, iin hon eljest brukade gdra. Hon smdg sig

tiitt intill

honom i tamburens mdrkaste ^vrA, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och

innerligt.

diirefter borrade hon

huvudet

i hans piilskrage och viskade:

- Gustav iir inte hemma tinnu.

- Jo, svarade

doktor

Henck med en

nigot

sviivande rdst, medan han med bAda hiinderna smekte hennes

hilr,io,

^{han dr} hemma.

I doktor Hencks arbetsrum flammade en stor brasa. PA bordet stod

whisky

och vatten.

Hiiradshdvding Richardt lAg utstriickt i ^{en stor}

skinnkliidd liinstol

och rdkte en cigarr.

Doktor

Henck satt hopsjunken i ett soffhdrn. Dorren stod oppen

till

saleru

diir fru

Henck ^och barnen hdllo ^pA att

tiinda

julgranen.

Middagen ^hade

varit

mycket tyst. Endast barnen hade

kvittrat

och pratat i munnen pA varandra och

varit

glada.

- Du sdger ingenting, gamle gosse, sade Richardt. Sitter

du

kanske och grubblar

iiver

din trasiga dverrock?

- Nej, svarade Henck. Snarare 6ver piilsen.

Det var tyst nAgra

minuter

innan han

fortsatte:

x

- jag tiinker

ocksi pi nigonting

annat. fag sitter och tiinker

pi att

detta

iir

den sista

jul vi fira

tillsammans. _Jag iir liikare och vet att jag icke har

minga

dagar kvar. _Jag vet det nu med

fullkomlig

visshet. _Jag

vill

diirfdr

tacka dig

fiir

all

viinlighet

du pA sista tiden visat mig och

min

hustru.

-

e, a"

^misstar dig, mumlade Richardt och sAg bort.

- Nej, svarade Henck, jag misstar mig icke. Och jag

vill

ocksA tacka dig fcir att du

Iinade mig din

p?ils. Den har fdrskaffat mig de sista sekunder av lycka ^jag har

kiint

i

livet.

(FrA

Histoietter

1898)