arkeologisk 20
tidsskrift
Primitive tider utgis av Elise Naumann (red.), Hege Skalleberg Gjerde, Marte Spangen, Andreas Ropeid Sæbø, Vibeke Maria Viestad og Marie Ødegaard.
ISSN 1501-0430 Postadresse:
Primitive tider
Postboks 6727, St. Olavs plass 0130 Oslo
E-post: [email protected]
Internett: https://www.journals.uio.no/index.php/PT Ombrekk: Hege Skalleberg Gjerde
Trykk: Reprosentralen ved Universitetet i Oslo
© Primitive tider. Ettertrykk for mangfoldiggjøring kun etter avtale med redaksjonen.
Forsidefoto: Schröder arkivet/Sverresborg Trøndelag Folkemuseum.
I artikkelen Den mindre vikige døden av Ann Kathrin Jantcsh og Mone Ødegården.
Tidsskriftet
Primitive tider er et vitenskapelig tidsskrift på nivå 1 i NSDs register over vitenskapelige publiserings- kanaler. Alle innsendte artikkelbidrag blir først gjenstand for redaksjonell vurdering. De artikler som tas med videre blir sendt ut til minimum én ekstern, anonym fagfelle. I tillegg til artikler publiserer Primitive tider bokanmeldelser og andre kortere tekster (kalt ”rapport”) som ikke fagfellevurderes og dermed ikke gir uttelling i publiseringsindikatoren. De gjennomgår likevel en redaksjonell vurdering.
7
25
51
65
81
95
115
121
127
131 Metall i bunn og grunn Metallutvinning i Oslo, ca. 1150-1250 e.Kr.
Astrid Kristoffersen
Mot en ny fase for jernvinna i Møre og Romsdal? Nye perspektiver på organisering og teknologi
Kristoffer Dahle og Jo Sindre P. Eidshaug
Tema: Død og begravelse
Grave Encounters Ontological aspects of post-burial interaction in the Late Iron Age of central eastern Sweden
Fredrik Fahlander
”Krigare” i graven? Praktik, ideal och iscensättning under skandinavisk vikingatid Kerstin Odebäck
Den mindre viktige døden Etterreformatoriske gravminners status Ann Kathrin Jantsch og Mona Ødegården
Möten med krigsgravar i konflikternas periferi Materialitet och bruk av betydelse Magnus Ljunge og Maria Persson
Bokanmeldelser
Bjerck, Hein B., Heidi M. Breivik, Silje E. Fretheim, Ernesto L. Piana, Angélica M.
Tivoli, A Francisco J. Zangrando og Birgitte Skar (eds.) 2016: Marine Ventures:
Archaeological Perspectives on Human-Sea Relations, Eqinox publishing, Sheffield.
Aikaterini Glykou
Hansen, Gitte og Per Storemyr (eds.) 2017 Soapstone in the North Quarries;
Products and People 7000 BC – AD 1700, UBAS 9, Universitetet i Bergen Astrid J. Nyland
Glørstad, Zanette T. og Kjetil Loftsgarden (eds.) 2017. Viking-Age Trans- formations. Trade, Craft and Resources in Western Scandinavia. Routledge.
London / New York.
Sarah Croix
Lotte Hedeager 2017 Arkeologi kort fortalt. Oslo, Pax Forlag.
Bryan C. Hood
TEMA: Fagfellevurdert artikkel
med liggande stenplattor i gräsmattan. Den anonyma karaktären är noterbar, eftersom tyska krigsgravfält (utanför Tyskland) vanligen markeras med resta gravstenar eller kors.
I detta sammanhang kommer vi att fokusera på mötet med gravfältens materialiteter, både avseende de nu synliga manifestationerna i form av utmärkta gravar, monument och spår av minnesbruk, men även kvarlevornas dolda materialitet. Mötet kan förstås som en relation mellan ting och människa som kan beskrivas i termer av en konfrontation av något slag. Studiet av mötet och dess premisser innefattar temporala aspekter på såväl anläggande som bruk av gravar samt hur bruket formas i relation till en specifik materialitet. Gravfältens biografi är kantad av en rad möten som på olika sätt format sociala relationer och betydelser. Vi avser därmed visa att begravningars och gravars betydelse i vissa fall är mycket kraftfulla aktörer i skapandet av minnen som är av betydelse för hur föreställda kollektiva identiteter iscensätts.
Arkeologi, minnespraktiker och sentida krigsgravar
Länkarna mellan minnen och materiella lämningar har uppmärksammats både historiskt och arkeologiskt av ett flertal forskare i relation till olika källmaterial (t.ex. Aronsson 2004;
Boric 2010). Uppkomsten, upprätthållandet och Gravfält för stupade i krig under modern tid
är ovanliga i Sverige. Ett undantag som står ut är Kvibergs kyrkogård i östra Göteborg, där soldater stupande under världskrigen finns gravlagda. Krigsgravarna på Kvibergs- kyrkogården är intressanta, eftersom deras betydelse i kulturell mening opererar långt bortom de gravlagda individernas levda identiteter, livshistorier, sociala status och (i viss mån) biologiska kön. Vi vill diskutera hur gravarna materialiserar komplexa relationer mellan individuella och kollektiva identiteter och brukas i iscensättningar av åminnelser av händelser som utspelade sig utanför det neutrala Sveriges gränser.
Vårt exempel rör två gravfält på Kvibergs kyrkogård som tillsammans rymmer nära 500 individer, vilka på olika sätt omkom i samband med det första och andra världskriget. De två gravfälten är separat placerade på kyrkogården, det ena rymmer soldater, piloter och sjömän från brittiska samväldet och det andra rymmer likaledes tyska stupade. Formgivning och placering av de båda gravfälten skiljer sig åt på ett markant sätt. Det brittiska gravfältet ligger på en framträdande plats på kyrkogården och vid varje grav står en rest sten. Gravfältet som rymmer tyska stupade är placerat just invid en väg något hundratal meter därifrån och är betydligt anonymare till sin karaktär, mycket beroende på att gravarna är markerade
Möten med krigsgravar i konflikternas periferi
Materialitet och bruk av betydelse
Magnus Ljunge og Maria Persson
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms Universitet og Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet
förhandlandet av minnen sker i relation till det konkreta, exempelvis till det materiella eller till en plats (jmfr. Nora 2001; Arwill-Nordbladh 2013). I de möten mellan människa och ting som vi diskuterar i föreliggande artikel är sådana minnesprocesser en del av krigsgravarnas bruk och betydelse. Minnet av första och andra världs- kriget har genom gravarna på Kviberg fått något att fästa sig vid (jmfr. Burström 2012). Gravarna kan på så sätt även förstås som minnesmärken.
Skapandet av minnesmärken är en situerad praktik som resulterar i fasta punkter i landskapet.
Även om de är skapade för att minnas händelser i det förflutna är minnesmärken i allra högsta grad delar av nuet. Deras betydelse kan skifta och de kan exempelvis avlägsnas när den aktuella åminnelsen inte längre är önskvärd (Frykman
& Ehn 2007). Krigsgravarna på Kviberg kan utöver sin funktion som gravar även ses som minnesmärken, skapade med tydlig intention, och med en betydelse som är föränderlig.
Arkeologiskt studium av krigsgravar kan räknas in under forskningsinriktningen Modern Conflict Archaeology (MCA) som behandlar sentida konflikter utifrån arkeologiska perspektiv. Gemensamt för studier inom MCA är att de ger möjlighet att visa på hur väpnade konflikter, och deras efterspel, har påverkat det materiella, landskapet och inte minst människan.
1900-talets stora konflikter har gett upphov till komplex materiell kultur, som i de aktuella krigsgravarnas fall befinner sig på avstånd från konfliktens faktiska geografi och dess mer givna arenor. Inom MCA är däremot krigsgravar en kategori som hittills inte studerats i någon större omfattning, trots att lämningskategorin påtalats som intressant för fältet som exempel på materiella lämningar som besitter viktiga kulturella och sociala värden. Exempelvis har krigskyrkogårdarnas potential att visualisera omfattningen av 1900-talets stora konflikter lyfts fram (t.ex. Schofield 2005; Carman 2013). Visst fokus har även riktats mot minnesmonument över krigens döda, vilka har belysts som arenor för minnespraktiker och sorg för både individer och stat (t.ex. Rowlands 1999; Schofield 2005).
I relation till den allmänna arkeologiska ambitionen att utgå från graven för att förstå sammanhang bortom den aktuella grav- kontexten kan det synas överaskande att så få arkeologiska studier behandlar sentida krigsgravar. Ett undantag, som rör just krigsgravar på svensk mark, är arkeologen Henrik Alexanderssons (2017) studie av skeendena kring ilandflytandet av avlidna från Skagerrackslaget längs med Bohuskusten sommaren 1916, och de begravningspraktiker som kan kopplas till de döda soldaternas första jordfästning. Trots att kvarlevorna flyttades till Kvibergs kyrkogård ett antal decennier senare, så har minnet av de krigsdöda levt kvar i form av materiella och immateriella minnen i de landskap där de ursprungligen gravlades. Studien tar sin utgångspunkt i arkivmaterial, men visar även på komplexiteten i den materialitet som är fäst vid denna kausalitet (Alexandersson 2017).
Inom arkeologins närliggande discipliner återfinns ett fåtal studier som rör krigsgravar.
En studie som bör lyftas fram är etnologen Eerika Koskinen-Koivistos (2016) studie av finska turisters upplevelser av sina besök vid en tysk krigskyrkogård i norra Finland. Ett annat exempel är historikern Bruce Scates (2016) studie av processen kring exhumeringen och återbegravningen av 250 soldater från slaget vid Fromelles 1916. Denna återbegravningsprocess skedde så sent som år 2010 och visar på att världskrigen har långa efterspel som fortsätter att avyttra materialitet genom komplicerade processer (Scates 2016). Dessa studier visar på möjligheterna i att studera krigsgravar för att få ny kunskap om de sammanhang varigenom de tillkommit, och hur de är en materiell yttring av processer som fortfarande pågår trots ett allt längre tidsmässigt avstånd till första och andra världskriget.
Krigsgravarna på Kviberg
Kvibergs kyrkogård, där krigsgravfälten är anlagda, sträcker sig över 130 hektar i Göteborgs östra stadsdelar. Kyrkogården är till ytan Sveriges största nutida begravningsplats. Den
Ljunge og Persson
invigdes 1935 och designades av arkitekten Gunnar Asplund, en av de två arkitekterna bakom världsarvsutnämnda Skogskyrkogården i Stockholm. I likhet med Skogskyrkogården så har topografin vid Kviberg använts för att skapa olika landskapsrum och ytor på begravningsplatsen, vilket även gör att skilda delar av begravningsplatsen ger olika intryck.
För att använda en arkeologisk terminologi så är den uppdelad i olika separata gravfält, varav två utgörs av begravningsplatser för stupade från världskrigen. Dessa urskiljer sig inte enbart avseende bakgrund och intention, utan även till sin form.
Ett av gravfälten återfinns på en låglänt del av kyrkogården, längs med en av begrav- ningsplatsens bilvägar. Fältet är långsmalt och utgörs av ett hundratal horisontellt liggande gravstenar, placerade i tre långa rader (figur 1).
På varje sten finns namnen på två tyska soldater ingraverade (alternativt en hänvisning till en oidentifierad soldat), tillsammans med militär grad samt födelse- och dödsdatum. Vid sidan av stenplattorna finns tre större gravhällar som markerar platsen för en kollektivgrav. Däri vilar stoftet av 42 ubåtsmän som omkom då den tyska ubåten U-843 sänktes utanför Göteborg den 9 april 1945. Ubåten bärgades 1958 och kvarlevorna efter besättningen begravdes då på Kviberg (VDK hemsida). I mitten av gravfältet finns en rest monolit, en minnessten med orden ”Zum Gedenken der auf diesem Friedhof ruhenden Soldaten des ersten und zweiten Weltkrieges. Gedenket ihrer und der Opfer aller kriege. 1914-1918. 1939-1945”, samt en hänvisning till bibelordet Johannes 15:13 (figur 2). På stenen finns även ett svart ingraverat järnkors (figur 3). I övrigt finns
Figur 1. Delar av det tyska krigsgravfältet på Kviberg. Foto Ljunge och Persson.
ingen informationsskylt som informerar om vad detta är för gravar, och varför de finns på denna plats. Sammanlagt vilar 377 fallna tyska soldater på gravfältet, samtliga omkomna under de båda världskrigen (VDK hemsida).
Begravningsplatsen är upplåten av svenska staten till Tyskland för all framtid och administreras av den tyska krigsgravsorganisationen ”Volksbund Deutsche Kriegsgräberfürsorge”.
Ur ett upplevelseperspektiv så har det tyska krigsgravfältet en diskret och anonym karaktär.
Förutom den resta stenen, behöver en besökare komma nära för att se och avläsa de liggande gravstenarna som sticker upp endast någon centimeter ur det omgivande gräset. När inte gräset är klippt blir de ännu svårare att se på avstånd, och om snön lägger sig under vinter- halvåret ”försvinner” gravstenarna från synfältet.
Även när en kommer nära och kan gå längs med stenraderna och läsa de många namnen, behåller gravfältet sin diskreta karaktär. Stenplattorna är
Figur 2. Minnesmärke över tyska krigsdöda från de båda världskrigen. Foto Ljunge och Persson.
Figur 3. Ingraverat svart järnkors på den tyska minnesstenen. Foto Ljunge och Persson.
Ljunge og Persson
grå och alla likformat utformade även vad gäller texten. Texten är dessutom svår att tyda eftersom det är länge sedan stenarna blivit rengjorda, vissa kan endast tydas med svårighet.
Några hundra meter från det tyska gravfältet ligger det gravfält som är vigt åt soldater från brittiska samväldet. Här vilar 114 fallna soldater, mestadels engelsmän (CWGC hemsida). Vi kommer därför hädanefter hänvisa till detta gravfält som det ”brittiska”. Såväl placering som formgivning skiljer sig på ett iögonfallande sätt från det tyska gravfältet. För det första är den spatiala placeringen av ett annat slag. Gravfältet ligger högt placerat, längs med en av den bitvis kuperade begravningsplatsens sluttningar.
Bakom finns en lummig skogsdunge. Utform- ningen av gravfältet består av resta stenar där varje sten markerar viloplatsen för en individ.
Gravstenarna följer samma design som för brittiska samväldets gravar på andra platser i världen (figur 4). Här är de dock utförda i ljus lokalproducerad granit, utvald för att tåla den saltbemängda luften i Göteborg (Göteborgs kyrkogårdsstyrelse F V:4). På stenarna är den avlidnes vapenslag, namn, militära grad och befattning, dödsdatum, samt ålder ingraverade.
I tillägg till detta har efterlevande fått lov att välja en hälsningsfras som finns ingraverad på stenens nedre del. Exempelvis: ”Loved, missed, remembered always. Mum, Dad, Marie and Yvonne” (Figur 5). Följaktligen så har de brittiska stenarna en mer individuell karaktär än de tyska.
Det finns även ett antal gravstenar som markerar viloplatsen för en icke identifierad soldat. På dessa är ”Known unto god” ingraverat.
Figur 4. Delar av det brittiska krigsgravfältet på Kviberg. I bakgrunden syns monumentet ”The Cross of Sacrifice”. Foto Ljunge och Persson.
Bakom raderna av gravstenar är ett flera meter högt stenkors rest. Det står på en hög sockel, och i korsarmarna är ett bronssvärd med nedåtriktad spets fäst. Korset saknar inskriptioner. Monumentet är ett standardiserat monument (”The Cross of Sacrifice”) som återfinns på många av samväldets krigskyrkogårdar runt om i världen.
Sammantaget ger det brittiska krigs- gravfältet ett ståtligare och ljusare intryck än det tyska. Gravarna har även ett mer individuellt och personligt tilltal än de tyska. Vid sidan av gravfältet finns två informationsskyltar uppsatta, en på engelska och en på svenska, som berättar historien bakom krigsgravarna (figur 6). Gravfältet administreras av krigsgravs- organisationen ”The Commonwealth War Graves Commission” och är även det upplåtet för all framtid.
Bakgrund till gravfältens anläggande
Båda gravfälten utformades på 1960-talet. De har tillkommit genom en komplicerad process, som kan sägas ha startat i samband med Skagerrackslaget 1916 men som inte avslutades förrän på 1970-talet då gravfälten officiellt invigdes. Båda gravfälten innehåller som tidigare sagts stoftet efter avlidna från både första och andra världskriget. Gravarna som rymmer omkomna från första världskriget kan alla kopplas till samma händelse, till Skagerrakslaget som utkämpades mellan brittiska och tyska fartyg utanför den danska västkusten den 31 maj till den 1 juni 1916. 250 fartyg var inblandade i det dittills största sjöslaget någonsin. 95 000 man tjänstgjorde ombord på de fartyg som deltog och nästan en tiondel miste livet (Arnshav och Linderoth 2017).
På grund av havsströmmarna i området kom icke bärgade kroppar att flyta längs med den danska kusten och vidare mot den svenska västkusten. Vid midsommartid 1916 började kroppar att flyta iland längs med Bohuskusten och fiskare rapporterade om att döda kroppar fastnade i näten. I och med detta inleddes en identifikationsprocess av de sargade kropparna som leddes av kronolänsmannen på orten.
I arkivmaterialet finns kronolänsmännens rapporter bevarade. I dem finns beskrivningar av hur varje kropp påträffades, vilket skick kroppen var i, vilka kläder och ting som den döde bar, samt övriga kännetecken såsom tatueringar, allt för att försöka fastställa den avlidnes identitet.
Störst ansträngning lades vid att fastställa om den omkomne var britt eller tysk, inför den stundande begravningen. De omkomna begravdes i de socknar där de hade påträffats. Ett stort antal begravningar kom därför att ske i olika församlingar på den svenska västkusten under sommaren 1916. Tyska och brittiska soldater begravdes på samma begravningsplats, inte sällan sida vid sida eller till och med i gemensamma gravar (Alexandersson 2017; Søndergaard Bendtsen 2017). En mindre del av de stupade vid Skagerrakslaget vilar fortfarande på dessa begravningsplatser. Majoriteten skulle dock
Figur 5. På de brittiska gravstenarna har de an- höriga getts möjlighet till en personlig hälsning på stenens nederdel. Foto Ljunge och Persson.
Ljunge og Persson
komma att flyttas till Kvibergs begravningsplats cirka femtio år efter deras första gravläggning.
På Kviberg vilar idag 96 tyskar och 68 britter som omkom vid Skagerrackslaget under första världskriget.
Till skillnad från de omkomna från första världskriget är omständigheterna bakom de gravlagda från andra världskriget mer varierade.
Den gemensamma nämnaren är dock att nästan samtliga gravlagda från andra världskriget omkom på svenskt territorium, antingen till lands eller till sjöss. De flesta av de brittiska soldaterna var flygare. Vad gäller de tyska soldaterna så är händelserna i samband med deras död mer skiftande. Några av dem dog i svenska interneringsläger efter att de deserterat till Sverige. Några av dem var piloter som sköts ner av svenskt luftvärn. På Kviberg vilar även, som redan påtalats, majoriteten av
en ubåtsbesättning (Göteborgs kyrkogårds- styrelse, Brittiska krigsgravar F V:4, ED YK 2206 Vol 3, 6). Sammanlagt vilar 46 britter och 281 tyskar som stupat under andra världskriget på Kviberg kyrkogård. I likhet med de stupade från Skagerrakslaget så begravdes en del som omkom under andra världskriget först på andra platser i Sverige, i de socknar där de omkom eller påträffades.
Även för andra världskrigets stupade finns ett stort arkivmaterial som innehåller de rapporter om likfynd som upprättades av landsfiskalerna i de olika distrikten där kropparna påträffats. I rapporterna anges var och hur liken påträffas, i vilket skick liken var samt en beskrivning av den döde. Vidare beskrivs vad den döde hade på sig i form av kläder och ting. Kläderna ger oftast en indikation om den dödes nationalitet, och i
Figur 6. Informationsskylt vid de brittiska krigsgravarna. Foto Ljunge och Persson.
många fall fanns handlingar på kroppen som kunde identifiera den döde (UD HP 1711-1713).
Krigsgravsutredningar, exhumeringar och återbegravningar
De två krigsgravfälten på Kviberg tillkom under 1960-talet. De är resultaten av ett händelseförlopp bestående av segdragna krigsgravsutredningar som resulterade i ex- humeringar av tidigare gravlagda kroppar och deras återbegravningar. Syftet med att skapa de två gravfälten var tvåfaldigt. Ett skäl var att både brittiska och tyska myndigheter ville försäkra sig om att gravrätten för deras krigsdöda skulle gälla för all framtid. Detta skulle bli enklare att förvissa sig om på ett mindre antal platser, än de hundratal kyrkogårdar som de krigsdöda tidigare var begravda på. Ett andra skäl som anges i arkivdokumenten är att staterna önskade underlätta besöken för de anhöriga. De lokala församlingarnas begravningsplatser betraktades som avlägset och otillgängligt belägna (ED YK 2206 Vol 2, 3, Göteborgs kyrkogårds- styrelse, Brittiska krigsgravar F V:4). Syftet var därför att samla de krigsdöda till lättillgängliga begravningsplatser i större städer.
Initiativet att samla tyska krigsgravar till ett mindre antal platser i Sverige togs av krigs- gravsorganisationen ”Volksbund Deutche Kriegsgräberfürsorge” och förhandlingar i frågan inleddes redan 1954. Dessa förhandlingar roddes i land först 12 år senare, då ett avtal mellan den svenska och tyska staten slöts i september 1966 (ED YK 2206 Vol 2, 3). I avtalet anges den geografiska uppdelningen som är baserad på var i Sverige den avlidne eller stupade tidigare var begravd och till vilken av tre nya begravnings- platser denne skulle föras. Kvibergs kyrkogård skulle komma att bli den största krigsgravplatsen i Sverige men även i Trelleborg och Helsingborg finns krigsgravfält som skapades inom ramen för samma process. Alla kroppar flyttades dock inte, det gjordes undantag vilket gör att ett mindre antal tyska soldater fortfarande finns begravda på ett antal begravningsplatser på olika håll i Sverige. Skapandet av det brittiska krigsgrav-
fältet föregicks av en liknande krigsgravs- utredning. Den initierades av ”The Common- wealth War Graves Commission” och även i detta fall var syftet att samla de många utspridda begravningsplatserna som betraktades som isolerade och otillgängliga, till en gemensam begravningsplats. Ett avtal slöts 1962 och samma år flyttades kvarlevorna av brittiska soldater till Kviberg, från sina tidigare begravningsplatser på olika platser i Sverige (Göteborgs kyrkogårds- styrelse, Brittiska krigsgravar F V:4).
I de avtal som slöts mellan svenska regeringen och den tyska respektive den brittiska krigsgravskommissionen reglerades strikt hur exhumeringen av kropparna skulle gå till. Strax efter att avtalet mellan svenska regeringen och Västtyskland hade slutits 1966 påbörjade
”Volksbund Deutche Kriegsgräberfürsorge”
arbetet med exhumeringsprocessen. Det var ett team på femton personer under ledning av Herr Dr Imscher från ”Volksbund Deutsche Kriegsgräberfürsorge” som genomförde detta omfattande företag under september-december 1966. Själva förhållningsreglerna för hur exhumering, transport och återbegravning skulle gå till reglerades noga i krigsgravsavtalet. De mänskliga kvarlevorna grävdes upp och lades i svarta plastsäckar tillsammans med torvströ som skulle suga upp eventuell fukt. Kistorna behölls inte utan återplacerades tomma i gravarna, innan dessa på nytt förslöts (ED YK 2206 Vol 2, 3). De gravstenar som varit resta över de döda avlägsnades i de flesta fallen. Undantagsvis kvarlämnades de in situ eller flyttades till andra delar av kyrkogården där de på en del platser fortfarande står kvar som ett minne av de krigsdöda som en gång varit begravda där.
Planen från både svensk och tysk sida var att exhumeringen skulle ske med så lite uppmärk- samhet som möjligt. Det hade tidvis varit stora protester mot förflyttningarna av kropparna.
Skälet till detta var framför allt att verksamheten väckte ilska på grund av att gravfriden stördes, till synes utan tillräckliga skäl (ED YK 2206 Vol 2). Målet var därför att genomföra operationen så diskret som möjligt, vilket bör ha inneburit svårigheter eftersom exhumeringsgruppen
Ljunge og Persson
bestod av femton personer. Väl på plats stötte de ibland även på andra svårigheter. I ett antal församlingar hade tyska och brittiska omkomna från Skagerrakslaget begravts tillsammans, och med ett flertal gravlagda i samma grav. Ett halvt sekel senare var det inte längre alltid möjligt att avgöra vilket benmaterial som hörde till de olika namngivna individerna, än mindre att urskilja deras nationalitet (Alexandersson 2017;
Søndergaard Bendtsen 2017). Sammanlagt exhumerades kvarlevorna efter 182 tyska soldater från 26 kyrkogårdar i västra Sverige för att återbegravas på Kvibergs kyrkogård (ED YK 2206 Vol 2). De övriga av de 377 tyskar som är begravda på krigsgravfältet på Kviberg begravdes där redan i samband med andra världskriget. De hade avlidit eller påträffats i Göteborgsområdet och begravdes därför redan initialt på Kvibergs kyrkogård.
Exhumeringen och återbegravningen av de brittiska soldaterna från både första och andra världskriget gick till på ett liknande sätt. Det beskrivs därför inte i detalj här. Den processen föregick däremot den tyska med fem år och skedde redan med start 1962. Då exhumerades brittiska soldater från båda världskrigen från olika kyrkogårdar i Göteborgs och Bohus län samt från ett antal övriga platser i Sverige (Göteborgs kyrkogårdsstyrelse, Brittiska krigsgravar F V:4). Väsentligt i sammanhanget är dock att det brittiska gravfältet i sin nuvarande form anlades före det tyska. När det tyska sedan anlades fanns redan det brittiska på plats och utgjorde ovedersägligen en referenspunkt.
Återbegravningsprocesser av krigsdöda är inte unikt för Kviberg, utan har skett på många håll i världen från första världskrigets slut och framåt. I de krigförande och ockuperade länderna har sådana processer ägt rum i mycket stor skala. Ett exempel är de åter- begravningsprocesser som ägde rum i Flandern efter andra världskriget. Genom ett avtal som slöts mellan Tyskland och Belgien 1954 samman- fördes mänskliga kvarlevor från 128 tyska krigskyrkogårdar från första världskriget till fyra mycket stora krigskyrkogårdar.
Kvarlevorna efter så många som 100 000 soldater
exhumerades och återbegravdes (Fabiansson 2014). Ett annat skandinaviskt exempel är
”Operation Asfalt” i Norge. Operationen innebar att kvarlevorna efter cirka 8000 ryska krigsfångar som avled i Nord-Norge under andra världskriget sammanfördes från flera begravningsplatser till en gemensam begravningsplats i Tjøtta. Exhumringprocessen var kontroversiell då den genomfördes på 1950-talet i Kalla krigets skugga.
Krigskyrkogården i Tjøtta har även under senare år varit föremål för kontroverser, efter att de namnplattor som namngav de identifierade offren olovligen avlägsnades (Økland 2010). Förflyttningar av tyska krigsdöda har också skett i Norge.
Bland annat flyttades de begravda på Ekebergs krigskirkegård till Alfaset strax efter krigsslutet (Ekebergparken hemsida). Platsen för krigs- kyrkogården på Ekeberg är idag en del av Ekebergs skulpturpark och frågan om begravningsplatsen skall vara en del av besöks- målen i parken har debatterats.
Själva flyttandet av krigsdöda till större begravningsplatser är sålunda inte unikt för Kviberg. Det är snarare den geopolitiska kontexten för flyttandet och återbegravandet som är annorlunda, eftersom Sverige stod utanför världskrigen. Även om krigsgravarna i Kviberg i internationell jämförelse är i ett blygsamt antal, så är de tillräckligt många för att materialisera minnen och föreställningar om krigen och de deltagande parterna. Gravfälten manifesteras som ”tyska” och ”brittiska”, och den generella avsaknaden av krigsmonument från modern tid inom Sveriges gränser gör att mötet med gravarna blir både oväntat och effekt- fullt. Men placeringen i Sverige har inneburit att krigsgravarna inte skapat kontrovers på liknande sätt som i Norge. På Kviberg stannar de vid att erbjuda ett plötsligt möte med potential att skapa åminnelse av den stora historien.
Bruket av gravfälten
Krigsgravfälten på Kvibergs kyrkogård är inte en arkeologisk lämning i traditionell, antikvarisk
mening. De är inte övergivna lämningar från forna tider utan är i högsta grad fortfarande i bruk. Genom att studera detta bruk erbjuds möjligheter att förstå hur materialiteten används idag och hur den är av betydelse. Brukarna av platsen kan delas in i flera kategorier; de kyrkogårdsvaktmästare på Kvibergs kyrkogård som har i uppgift att sköta skötseln av gravfälten, besökare till gravfälten utan personlig koppling, besökare till gravfälten med personlig koppling till de gravlagda samt representanter för de myndigheter och organisationer som vid olika tillfällen skapar och deltar i de minnespraktiker och ceremonier där minnet av krigen och dess döda uppmärksammas. Dessa olika kategorier av brukare visar på hur krigsgravarna skapar ett samspel mellan människor och det materiella som ger gravarna betydelse som minnesmärken i bland annat identitetsskapande processer.
Den dagliga skötseln av gravarna utförs av kyrkogårdsförvaltningen på Kvibergs kyrkogård.
Kyrkogårdsvaktmästare klipper gräset vid gravarna, planterar blommor utefter säsong och håller snyggt runt gravarna. Gravfälten administreras däremot av krigsgravs- organisationerna ”Volksbund Deutsche Kriegsgräbefürsorge” och ”The Commonwealth War Graves Commission”. Gravfälten är upplåtna för all framtid utan kostnad, men enligt de avtal som slöts vid deras uppförande skall gravfälten skötas av respektive land (Kvibergs kyrkogård, Svenska kyrkans hemsida). Detta gäller således inte den dagliga skötseln utan endast då större förändringar genomförs på något av gravfälten.
Vid sidan av de kyrkogårdsvaktmästare som har i arbetsuppgift att sköta om gravfälten besöks och brukas de av ett antal olika grupper av människor. Eftersom krigsgravfälten befinner sig på en stor urban kyrkogård i Sveriges andra största stad möter många människor krigsgrav- fälten, trots att deras intention med besöket på kyrkogården egentligen varit en annan. Endera har de anhöriga som är begravda på andra delar av kyrkogården eller så väljer de att promenera i området av andra skäl. För en allmän besökare på Kvibergs kyrkogård kan mötet med krigsgravarna vara något av en oväntad händelse, vilket vi har anledning att återkomma till.
De besökare som istället kommer till Kvibergs kyrkogård just för krigsgravarna med någon form av personlig koppling till de gravlagda är en liten grupp, men en grupp som gör intressanta avtryck på platsen. Eftersom de begravda på krigsgravfälten miste livet under världskrigen är deras nära anhöriga idag en minskande skara. Särskilt gravarna med soldater från första världskriget har sannolikt få besökande med personlig koppling till den stupade. Trots det uppvisar många gravar tecken på att vara en del i aktiva minnespraktiker som tycks uttrycka personliga relationer till de stupade av något slag. Detta kan studeras genom de materiella avtryck som ibland är närvarande vid gravarna.
Vid flera tillfällen då vi har besökt gravarna har personliga hälsningar i form av blommor, foton, handskrivna lappar eller andra små gravgåvor
Figur 7. Ett foto placerat vid en av gravarna som härrör från första världskriget samt några stenar, varav två flintor. Foto Ljunge och Persson.
Ljunge og Persson
gått att finna vid gravarna. Deponeringar av detta slag tyder på att det finns en hågkomst som ligger på individnivå och att de gravlagda soldaterna fortfarande lever i minnet hos sina efterlevande.
Att besöka och möta gravarna är en viktig del i upprätthållandet av sådana relationer. För att lyfta fram några exempel har vi vid ett tillfälle påträffat ett gammalt foto av en kvinna placerat vid en gravsten över en engelsk eldare som miste livet vid Skagerrackslaget (figur 7). Vid en av de tyska gravarna rymmande en soldat stupad 1944 fanns vid ett tillfälle en liten staty av en ängel samt en rund sten placerad (figur 8). Sådana materiella yttringar av minnespraktiker av mer privat art är dock relativt sällsynta, och troligtvis kommer de att bli allt färre med årens gång.
En viktig aspekt är att de gravlagda var av just tysk eller brittisk (i meningen brittiska samväldet) nationalitet, och att deras efter- levande därför oftast inte lever i närheten av gravfälten. De minnespraktiker som uttrycks materiellt vid gravarna visar med andra ord att människor reser långa sträckor för att besöka gravarna. En papperslapp med en hälsning på engelska som vi vid ett tillfälle påträffades vid en av de brittiska gravarna är ett exempel på detta.
Resorna till Kviberg kan ses som en identitets- skapande process för den enskilde. Släktskapet (oavsett hur det upplevs) med den stupade innehar ett meningsfullt värde för individen,
trots att den anhörige möjligen inte träffat den gravlagde personligen.
Sist men inte minst är gravfälten även i bruk på en nivå långt bortom den gravlagda individens liv och efterlevande. Krigsgravfälten är materiella manifestationer av nationella identiteter genom att vara monument för hågkomst och minne av krigen för de berörda staterna. Vid olika tillfällen besöks gravfälten av representanter för myndig- heter och organisationer med koppling till den historia som krigsgravfälten representerar.
Minnet av krigen och de stupade uppmärksammas då genom minnespraktiker och ceremonier som äger rum på plats vid krigsgravarna. Gravarna och minnesmärkenas fysiska attribut står då i centrum för upprätthållandet och bearbetningen av krigets minnen. Ett exempel är krans- nedläggningar där representanter för tyska respektive brittiska delegationer närvarar,
Figur 8. Gravgåvor. En ängel och en rund sten vid en av de tyska gravhällarna.
Foto Ljunge och Persson.
Figur 9. Kransnedläggning vid den tyska min- nesstenen vid högtidlighållandet av hundraårs- dagen för Skagerrackslaget 2016. Notera de konstgjorda kornvallmokransarna.
Foto Ljunge och Persson.
Ljunge 2015). Bruket av krigsgravarna är en del av upprätthållandet och bearbetningen av krigens minne. Men vi menar även att bruket i allra högsta grad uttrycker ett pågående nationellt identitetsskapande i relation till föreställningar om ett gemensamt förflutet. Identitet, nationalism och åminnelse iscensätts gång efter annan och har över tid skiftande betydelser. Historien, oavsett hur den föreställs, är fäst vid platsens materialitet. Det kontinuerliga samspelet mellan besökare och gravfälten visar på krigens långa efterspel, och uttrycker samtidigt ett pågående identitetsskapande på flera nivåer.
såsom vid högtidlighållandet av hundraårs- dagen av Skagerrackslaget den 31 maj 2016 (figur 9 och 10). Då genomfördes en gemensam minnesceremoni där både tyska och engelska representanter deltog. Vid tillfället gjordes kransnedläggningar av båda nationerna vid såväl det tyska som det brittiska minnesmonumentet.
Under ceremonier av sådan officiell art används krigsgravarnas materialitet som en fästpunkt att knyta högtidlighållandet vid.
Krigsgravfälten på Kvibergs kyrkogård är platser för åminnelse av världskrigen och deras offer, både på individuell och på nationell nivå.
Genom att studera vilka som brukar krigsgrav- fälten, och hur bruket sker, framträder en bild av en materialitet vars innebörd är föränderlig och som är av betydelse på flera olika sätt (jmfr.
Figur 10. Kransnedläggningar vid det brittiska minnesmonumentet. Foto Ljunge och Persson.
Ljunge og Persson
Mötets betydelse
Intentionen bakom skapandet av gravfälten för världskrigens stupade på Kvibergs kyrkogård kan sökas i nationellt myndighetsutövande.
Under efterkrigstiden fanns en strävan hos världskrigens aktörer att manifestera åminnelser av de stora berättelserna om världskrigen genom minnesmärken för de som stupat. I sig är detta inget nytt. Minnesmärken och monument över krig och krigens stupade har ingått som en del i skapande av nationella identiteter under hela den moderna eran. Och den faktiska intentionen bakom anläggandet av gravfälten ger heller ingen förståelse för den sociala betydelse som kontinuerligt skapas i de faktiska mötena med gravfälten.
För att söka gravfältens betydelse i sitt sociala sammanhang krävs en utgångspunkt i deras materialitet och hur den skapar förut- sättningar för möten och interaktioner av olika slag. Begreppet materialitet är idag vedertaget, men förtjänar ändock ett förtydligande. Vi ansluter oss till definitionen av materialitet som innebär att ting, miljöer, kroppar och så vidare förstås som medskapare av sociala sammanhang med utgångspunkt i sina specifika materiella egenskaper (ex. Brown 2004; Miller 2005;
Knappet och Malafouris 2008; Olsen 2010; jmfr även Persson 2014; Ljunge 2015).
Krigsgravfältens materialitet kan beskrivas med utgångspunkt i deras placering, utformning och relation till omgivande gravar. De upplevs som avvikande sinsemellan, men också som standardiserade och med likformig utformning. Skillnaderna består i utformningens perceptuella tillgänglighet, där det tyska gravfältet antar en mer anonym karaktär i jämförelse med det brittiska som är mer visuellt framträdande.
Likheterna består i att båda gravfälten uppvisar spår av bruk, det vill säga nedlagda kransar, blommor och skrivna meddelanden samt att de (på olika sätt) tydligt materialiserar en nationell tillhörighet och präglas av en konformitet i relation till sin design. I sitt sammanhang skapar gravfältens placering och utformning specifika
förutsättningar för möten och relationer mellan ting och människor.
Mötet med gravfälten skapar social betydelse, men är också avhängigt av aktörernas intentioner och bakgrund. Ett möte av sådan karraktär har teoretiskt diskuterats inom ramen för begreppet
”encounter”, vars andemening är svåröversatt men kan beskrivas som ett möte präglat av en konfrontation av något slag (Cornell och Fahlander 2007). Att konfronteras med något behöver inte ske inom ramen för en konflikt, utan skall förstås som ett möte som på något sätt struktureras av socialt formade föreställningar eller materiella förutsättningar. Mötet kan vara oplanerat eller förberett, men har potentialen att leda till oväntade konsekvenser eller förstärka och konkretisera föreställda gemenskaper och identiteter.
Att möta (i meningen ”encounter”) krigsgrav- fälten på Kviberg kan potentiellt leda till olika konsekvenser. Det mer eller mindre oförberedda eller oväntade mötet var det som först drabbade oss. Att oförberedd konfronteras med krigsgravarna väcker nyfikenhet och förundran. Vi vågar påstå att för den breda allmänheten är krigsgravarna tämligen okända. Att konfronteras med dem skapar en känsla av de stora historiska sammanhangens närvaro. Känslans påtaglighet bottnar i att mötet med gravarna sker just i Sverige. Dels eftersom Sverige befann sig utanför de stora krigen, dels eftersom minnespraktiker kopplade till åminnelse av krig numera inte är en svensk tradition i generell mening. Ett ”encounter”
med krigsgravarna blir en resa i tid och rum, där nuet närmar sig världshistoriska narrativ på ett direkt och konkret sätt. Gravfältens avvikande karaktär drar till sig uppmärksamhet. Att vandra fram till de tyska gravarna och läsa de hundratals namnen på stupade unga män blir i någon mån att känna sig delaktig i ett stort historiskt sammanhang. Gravarnas innebörd skapas genom den relationen, i den samtidiga upplevelsen av närhet till krigens offer i ett mikroperspektiv och associationer till makroperspektivets narrativ om världskrigens händelser och effekter.
troligen få eller inga direkta paralleller till någon förhistorisk kontext. Rent principiellt utmanar de dock gängse föreställningar om begreppet
”grav” som en plats som brukas i relation till efterlevande och föreställningar om döden och efterlivet (jmfr. Röst 2016). En problematisering av gravbegreppets innebörd är ingalunda ny eller frånvarande i gravarkeologisk forskning.
Studier som fokuserat på gravars betydelse i relation till sociala strukturer, bruk över tid och till minnespraktiker är legio (t.ex. Bradley 2002; Van Dyke & Alcock 2003; Klevnäs 2016).
Kvibergs krigsgravar visar dock att vi inte behöver ta oss tillbaka till förhistorisk tid för att finna tydliga exempel på hur gravars anläggande, form och bruk anknyter till både små och stora sammanhang med betydelser bortom den gravlagda individen.
Tydligt är att gravfälten på Kviberg både är resultatet av konfrontationer och medskapare av nya möten och ”encounters”. De initiala mötena är präglade av konflikter och ledde till de gravlagdas död. Dessa möten utspelade sig under världskrigen och utgör själva förutsättningen för den materialitet vi diskuterar här och nu. Därefter skedde en rad möten med kropparna efter de stupade, möten som kan ses som en katalysator för att gravfälten anlades på 1960-talet. De döda flöt i land vid det neutrala Sveriges kuster. De togs till vara, identifierades och begravdes i nära anslutning till platserna där de upptäcktes och bärgades. Möten med kroppar till havs skapade nya sociala relationer mellan enskilda individer i kustområdena, de döda soldaterna och nationella och internationella myndigheter.
När sedan kvarlevorna av de omkomna exhumerades uppstod nya möten. Återigen konfronterades människor med dödens materialitet, kroppar i transformation som växelvis var dolda och synliga. Kvarlevorna forslades till Kviberg och återbegravdes under nya stenar och bredvid nya monument. Återigen skapades relationer. Väl på plats är den beskrivna dödens materialitet ännu en gång dold och vilande, och dess aktiva roll har förflyttats till gravfältens beständiga material i sten. Poängen är att alla dessa möten, konfrontationer och Men faktum är att gravarna även rymmer en
dold dimension vars betydelse också präglas av en rad möten. Den dödens materialitet, bestående av de mänskliga kvarlevor som vilar under stenarna, är själva förutsättningen för alla sociala relationer med start i händelserna vid Skagerrakslaget som beskrivs ovan. Längs kusterna konfronterades fiskare och skärgårdsbor med kroppar i vattnet och längs stränderna.
Oförutsedda möten vars konsekvenser resulterade i en lång händelsekedja präglad av sociala relationer på flera nivåer. Denna kedja av möten och konfrontationer, materiella trans- formationer och sociala relationer är i dag dold under jord men alltjämt närvarande i form av nedgrävda mänskliga kvarlevor. Den är frånvarande rent perceptuellt, som en mörk materia.
Mötena som gravfälten skapar och har skapat består av relationer mellan människor och ting, relationer som är grundläggande att utgå från då betydelsen av gravarnas bruk diskuteras.
Den utdragna, komplicerade process som ligger bakom upprättandet av gravfälten vid Kviberg visar på två intressanta sakförhållanden. För det första att gravars funktion som platser för åminnelse inte primärt behöver vara kopplade till de gravlagda, i meningen att den huvudsakliga betydelsen av graven är en representation av en bortgången individ i relation till efterlevande.
För det andra, att gravar i sin funktion som minnesmärken över stora och starkt förmedlade narrativ kan skapa en känsla av historicitet i stunden där närvaron av ett stort sammanhang kan upplevas i det lilla. Speciellt i detta fall, där gravarna är geografiskt lokaliserade bortom krigsskådeplatserna.
Betydelsen av möten och konfrontationer med krigsgravar
I det föregående har vi försökt visa hur gravar kan ha betydelser som skapas i relation till andra intentioner och bruk än att i första hand spegla den dödes liv eller identitet, eller för den delen ideella föreställningar om livet efter detta. Krigsgravarna på Kvibergs kyrkogård har
Ljunge og Persson
sociala relationer har mycket lite att göra med de levda identiteterna hos de döda. De är märkbart anonyma och enbart förknippade med sin tjänstgöring som soldater i en viss nations tjänst under något av de stora krigen. Mötena har initialt heller inget att göra med sorgearbete eller efterlevandes omhändertagande eller åminnelse. De sociala relationer som skapas av de döda kropparna är redan inledningsvis ett möte med globala händelser, och fortsätter så vara då kropparna flyttats och placerats under minnesmärkena på Kviberg. Åminnelsen av de stora globala skeendena under världskrigen återskapas gång efter annan med utgångspunkt i gravfältens närvaro och materiella kvaliteter.
På så vis kan krigskyrkogården på Kviberg sägas vara av betydelse i relation till identitetsbyggen på olika nivåer, eller som oväntade möten med starka historiska narrativ. Betydelser som opererar långt bortom de gravlagda individernas liv och död.
Summary
During the great wars, the remains of hundreds of killed soldiers ended up on Swedish territory. They were either sailors, killed in battles at sea and taken by currents to the Swedish coast, or shot down pilots. When discovered, the remains were buried at local cemeteries. During the 1960s a process of re-burial was initiated, and close to 500 bodies was moved to a cemetery at Kviberg in the city of Gothenburg.
Two war cemeteries were created, separating German soldiers from soldiers that served in the Commonwealth.
In this paper we address the materiality and spatiality of the two war cemeteries in order to understand how these war graves take part in commemoration practices, and also how they create and manifest post-war narratives of the area of the great wars. Starting at the perceived differences in the setting and design of the two cemeteries, we argue that visitors of the war graves encounter a feeling of being close to global historic events. The war graves materialize abstract narratives of great histories at a micro-level in a place far away from the actual conflicts. Simultaneously, the war graves manifest post-war national identities that has very little to do with the individuals buried in the graves or the geographical context of their setting.
Referenser
Alexandersson, H. 2017 De ilandflutna. I Sverige och första världskriget: maritima perspektiv, M. Arnshav och Linderoth A. (red.), s. 171-187. Historiska media, Lund.
Arnshav, M. & A. Linderoth 2017 Inledning. I Sverige och första världskriget: maritima perspektiv, M. Arnshav och Linderoth a. (red.), s. 9-13. Historiska media, Lund.
Aronsson, P. 2004 Historiebruk; att använda det förflutna.
Studentlitteratur, Lund.
Arwill-Nordbladh, E. 2013 Golden Nodes – Linking Memory to Time and Place. I Counterpoint: essays on archaeology and heritage studies in honour of professor Kristian Kristiansen, S. Bergerbrandt och S. Sabatini (red.), 411-419. Archaeopress, Oxford.
Borić, D. (red.) 2010 Archaeology and Memory. Oxbow Books, Oxford.
Bradley, R. 2002 The Past in prehistoric societies. London, Routledge.
Brown, B. (red.) 2004 Things. University of Chicago Press, Chicago.
Burström, M. 2012 Minnesgömmor: berättelser om föremål gömda i jorden under andra världskriget. Nordic Academic Press, Lund.
Carman, J. 2013 Archaeologies of conflict. Bloomsbury, London.
Commonwealth War Graves Commission (CWGC).
Hemsida. Information om Kviberg. Tillgänglig från: https://www.cwgc.org/find-a-cemetery/
cemetery/2016270/KVIBERG%20CEMETERY. Besökt 2018-04-14.
Cornell, P. och F. Fahlander 2007 Encounters, materialities, confrontations. An introduction. I Encounters, materialities, confrontations. Archaeologies of social space and interaction, P. Cornell och F. Fahlander (red.), s. 1-14. Cambridge Scholars Press, Edinburgh.
Ekebergparken. Hemsida. Tillgänglig från: https://
ekebergparken.com/nb. Besökt 2018-07-16
Fabiansson, N. 2014 Historien om Västfronten: i spåren av första världskriget. Norstedt, Stockholm
Frykman, J. och B. Ehn (red.) 2007 Minnesmärken: att tolka det förflutna och besvärja framtiden. Carlsson, Stockholm.
Hiller, C. 2014 Slaget vid Skagerrak våren 1916: arkivspår i Göteborg. I Årsbok för Riksarkivet och landsarkiven, s.
102-119. Riksarkivet, Stockholm.
Klevnäs, A.M. 2016 ’Imbued with the essence of the owner’: personhood and possessions in the reopening and reworking of Viking Age burials. European Journal of Archaeology 19(3): 456-476.
Knappet, C. och L. Malafouris (red.) 2008 Material Agency:
Towards a Non-Anthropocentric Approach. Springer, New York.
Koskinen-Koivisto, E. 2016 Reminder of Lapland´s Dark Heritage - Experiences of Finnish Cemetery Tourists of Visiting the Norvajärvi German Cemetery. Thanatos. 5:
23-41.
Kvibergs kyrkogård. Svenska kyrkan. Hemsida. Tillgänglig från: https://www.svenskakyrkan.se/goteborg/kgf/
kvibergs-kyrkogard- Besökt 2017-04-02.
Ljunge, M. 2015 Bortom avbilden: sydskandinaviska hällbilders materialitet. PhD avhandling. Stockholms universitet, Stockholm.
Miller, D. (red.) 2005 Materiality. Duke University Press Durham.
Nora, P. 2001 Mellan minne och historia: I Nationens röst – texter om nationalismens teori och praktik, S. Sörlin (red.), s. 365-389. SNS förlag, Stockholm.
Olsen, B. 2010 In defense of things: archaeology and the ontology of objects. Altamira Press, Lanham.
Persson, M. 2014 Minnen från vår samtid: arkeologi, materialitet och samtidshistoria. PhD avhandling.
Göteborgs universitet, Göteborg.
Rowlands, M. 1999 Remembering to Forget: Sublimation as Sacrifice in War Memorials. I The art of forgetting, A.
Forty och S. Küchler (red.), s. 129-145. Berg, Oxford.
Röst, A. 2016 Fragmenterade platser, ting och
människor: stenkonstruktioner och depositioner på två gravfältslokaler i Södermanland ca 1000-300 f Kr. PhD avhandling. Stockholms universitet, Stockholm.
Scates, B. 2016 The unquiet grave. Exhuming and reburying the dead from Fromelles. I Battlefield events: landscape, commemoration and heritage, K. Reeves, G. Bird, L.
James, B. Stichelbaut och J. Bourgeois (red.), s.13-27.
Routledge, London.
Schofield, J. 2005 Combat archaeology: material culture and modern conflict. Duckworth, London.
Søndergaard Bendtsen, B. 2017 Skagerrakslaget sett från Skandinaviens kuster. I Sverige och första världskriget:
maritima perspektiv, M. Arnshav och A. Linderoth (red.), s. 155-169. Historiska media, Lund.
Van Dyke, R. och Alcock, S. 2003 Archaeologies of memory: an introduction. I Archaeologies of memory, R. Van Dyke och S. Alcock (red.), s. 1-14. Blackwell, Malden.
Volksbund Deutsche Kriegsgräberfürsorge e.V. (VDK) Hemsida. Information om Kviberg. Tillgänglig från:
http://www.volksbund.de/kriegsgraeberstaette/goeteborg.
html. Besökt 2018-04-01.
Økland 2010: Kulturminnene vi helst ville glemme.
Tillgänglig från: https://www.forskningsradet.
no/no/Nyheter/Kulturminnene_vi_helst_ville_
glemme/1253954437354. Besökt 2018-07-10.
Arkivmaterial Göteborgs landsarkiv:
Göteborgs kyrkogårdsstyrelse, Brittiska krigsgravar (F V:4) Göteborgs kyrkogårdsstyrelse, Tyska krigsgravar (F V:5)
Riksarkivet:
Ecklesiastikdepartementet (ED) Yngre Kommittéarkiv (YK) 2206 Vol 1-10
Kungliga utrikesdepartementet (UD) 1920 års dossiersystem, HP 1711-1713