ner ut i sanden i et fromt ønske om at man både må forske på samtiden og det forgangne.
Man kunne her ha ønsket seg en mer aktiv stillingtagen fra forfatterens side, i alle fall en mer konsekvensfylt diskusjon av de utfor- dringene man står overfor.
Museenes nære forbindelse til staten er op- plagt en av disse utfordringene. Forfatterne ser betenkelighetene i det de formulerer seg på denne måten: "Från myndighetshåll betona- des vikten av samordning och rationell arbets- fördelning - medan kulturkritikerna tryckte på behovet av idéer och kritisk reflektion." (s.
148). Sett fra et antropologisk ståsted, fram- står museenes søking etter enhetlig klassifika- sjon og universelle kriterier for utvalg som en ren byråkratisk øvelse. Hvis tilknytningen til staten krever at alle museene må anvende sam- me klassifikasjonssytem i sin dokumentasjon, og legge samme kriterier til grunn for sine utvalg, er faren at man avspores fra det "ifråga- sättande och utmanande" (211) prosjektet, og at kulturformidlingen reduseres til informa- sjonsinnhenting for den senmoderne over- våkningsstaten. Som det heter i diskusjonen av dette temaet: "Alla system för ordning re- presenterar en världsbild, som både speglar och styr vad som är möjligt att se, vad som passar in och vad som osynliggörs." (s. 176).
Konklusjonen må allikevel være at vi med denne boken har fått en verdifull og meget innsiktsfull institusjonshistorie, som samtidig fremstår som et prisme hvor ulike politiske ideologier, teoretiske bevegelser og allmenne mentaliteter gjenspeiles på en utmerket måte.
Kanskje er den for samvittighetsfull når det gjelder å tydeliggjøre nyansene, slik at møn- strene i det lange perspektivet ikke trer tydelig nok frem. Den viktigste lærdommen er uan- sett at moderniseringen ikke har vært en en- hetlig bevegelse, men en rekke ulike, og i 124
BOGANMELDELSER
mange tilfeller, motsatte diskurser som har kjempet om innflytelse i utformingen av de nordiske samfunnene og statsformene.
Som beskrivelse av de ulike paradigmeskif- tene er boken utmerket. Dette alene berettiger utgivelsen. Det man imidlertid også hadde kunnet ønske seg, var en mer bevisst ideologi- kritikk, og som sagt gjelder det spesielt den siste delen.
Til slutt gjenstår det bare å understreke kva- liteten og dokumentasjonsverdien i bokens il- lustrasjoner. Fotografiet på side 95, av den bli- vende museumssjef Gösta Berg, er i seg selv en herlig dekonstruksjon av mellomkrigstidens positivistiske vitenskapsideal - i alle fall for den mer ironisk anlagte leser.
Odd Are Berkaak
Solveig Sjöberg-Pietarinen, Museer ger me- ning - Friluftsmuseerna Klosterbacken och Amuri som representationer. Åbo: Åbo Aka- demis förlag. 2004. (diss.; 323 s.)
ISBN 951-765-157-0.
Solveig Sjöberg-Pietarinen som i många år fö- restått Hantverksmuseet på Klosterbacken de- finierar sitt arbete, Museer ger mening - Fri- luftsmuseerna Klosterbacken och Amuri som re- presentationer, som en doktorsavhandling i et- nologi men med museologisk inriktning.
Dessa två discipliners möjligheter att kom- plettera varandra får hon väl fram i det följan- de (s. 318):
As an ethnologist I approach the museum as an ex-
pression of culture for the community and the time when the museum was set up and ask myself what it represents? As a museologist I look at society through the museum and see what it was that the creators wanted to preserve and what they decided to omit.
For museologists museums are an instrument for esta- blishing identity and a search for knowledge while ethnologists study what offer of identification they give. In the answers of these questions the two approa- ches meet as in a mirror.
Eftersom museer uttrycker kulturfenomen i ett samfund och är resultat av urval och be- slut, kan museerna med sina samlingar brukas som uttrycksmedel för samtidens värderingar.
Således är författarens huvudsyfte både att undersöka museiskapande som en betydelse- skapande samhällsprocess och att visa hur var- je tidsperiod speglar sig i den bild av det för- flutna som presenteras på museet.
Hennes forskningsobjekt är två - på sin tid - marginella bostadsområden i en urbanise- ringsprocess, men vilka senare på 1900-talet musealiserats in situ och i dag är kända som de finländska, urbana friluftsmuseerna: Kloster- backen i Åbo som öppnades 1940 och Amuri i Tammerfors från 1975.
För att nå sitt mål ställer hon i sitt "etnolo- giskmuseologiska friluftslaboratorium" två frågor. (1) Vad bevarade man? och (2) Varför förändrades det bevarade området? Då hon med hjälp av dessa frågor jämför de båda mu- seerna blottlägger hon både den första och den andra representationen. Begreppet repre- sentation har hon lånat av Kjell Hansen. Teo- retiskt försiggår musealiseringen av de båda objekten på samma sätt, men i praktiken är tid, rum, argumentation och åtgärder synner- ligen olika. Den största operativa skillnaden är hur man förhåller sig till tiden: medan Klos- terbacken presenterar hantverkarliv från sent
125 BOGANMELDELSER
1700-tal till 1930 och dessutom ett par hem från 1960 och 1980 går man i Amuri däremot baklänges i tiden genom arbetarbostäder från 1973 till 1882.
I analysen av sina forskningsobjekt avslöjar Sjöberg-Pietarinen noga vilka som initierade bevarandet, vilka som understödde eller mo- tarbetade initiativen, vilka som hade auktori- tet att besluta om bevarande och vilka som skapade museerna dvs. producerade den andra representationen. De sistnämnda var museis- kaparna, eller framför alla "slottsfröken" i Åbo, intendent Irja Sahlberg (1904-1972) och
"skrotfursten" i Tammerfors, museidirektör Martti Helin (1928- ).
I musealiseringsprocessen ingår också en tredje representation, ty varje besökare och be- skådare konstruerar enligt "receptionslibera- lismen" museet och utställningen från sina egna utgångspunkter och ger dem sina egna betydelser och tolkningar. Trots bokens titel, behandlar författaren endast två av de tre re- presentationerna. Visserligen begränsar hon sitt arbete så att det utesluter den tredje repre- sentationen, när hon konstaterar att det för att klarlägga museipublikens uppfattning krävs en särskild undersökning, men enligt min uppfattning kunde hon ändå ha gläntat litet på ämnet på teoretisk nivå.
Då frågeställningarna gäller museiskapan- de, begränsar författaren också den andra re- presentationen till att endast omfatta de per- soner som inverkat på museets innehåll i egen- skap av sakkunniga, donatorer, beslutsfattare eller representanter för media. Men då det re- dan gått 60 respektive drygt 30 år sedan mu- seerna skapades, upprätthålls de i dag av nya släktled och besökarna tillhör en annan gene- ration. Dessa betraktar och upplever museer- na på ett annat sätt än grundarepokens män- niskor och den andra representationen upp-
står om och om igen (åtminstone i museernas guideböcker och övriga publikationer). Gen- om att analysera dessa nya fall av den andra re- presentationen kunde man ha visat hur de i princip eviga museerna tål tidens gång. Helt konsekvent följer författaren inte sin egen av- gränsning. I Amuri slutar hon med Helins tid, men på Klosterbacken kan hon inte hejda sig, utan hon presenterar också tiden efter Irja Sahlberg, främst musealiseringen av hyresgäs- ten Hilma Mäenpääs bostad som hon själv förverkligat efter invånarens död 1982 (interi- ören öppnades för allmänheten 1990).
När man behandlar två friluftsmuseer och deras omgivning med rikliga uppgifter om kvarters- och tomtnummer är kartor och bil- der synnerligen viktiga. Författaren har hittat goda illustrationer, men tyvärr har bilderna ofta publicerats i för litet format. Kartorna är i detta avseende sämst. I ett optimalt format kunde de ha gjort läsaren till betraktare, men då det format de har publicerats i, ofta är för litet missar man detaljerna. Kartorna över Klosterbacken på sidorna 80 och 124 är t.ex.
nästan obrukbara och likaså kartorna över Amuri på sidorna 98 och 135. Perspektivbil- den över Amuri på sidan 184 och över Klos- terbacken på sidan 193 är däremot exempel på illustrationer med utmärkt informationsvärde.
Allt som allt har Sjöberg-Pietarinen med sina teoretiska begrepp och metoder lyckats med analysen av Amuri och Klosterbacken. I sin analys av forskningsobjekten visar författa- ren tydligt hur samhället skapade museer och med sina två urbana exempel får hon tydligt fram vilka som insåg den första representatio- nens värde och möjligheter i två olika situatio- ner. Hon fortsätter med att ta fram de argu- ment som brukades för att bevarandet av de båda områdena, vart och ett i sitt samfund skulle generera en omfattande känsla av delak- 126
BOGANMELDELSER
tighet och uppskattning. Till slut presenterar hon dem som skapade den andra representa- tionen och hur den skapades. På detta sätt ger författaren läsaren en kompakt och logisk hel- het som innehåller både en noggrann beskriv- ning av händelseförloppen och en synnerligen detaljerad beskrivning av de ifrågavarande områdena före musealiseringen, under dess förlopp och därefter. Museihistoriska arbeten finns det gott om, men författarens akade- miskt anspråksfulla forskning ger resultat av en helt annan klass. Därför producerar den ny kunskap om hur museer uppstår. Dessutom ger hennes analys goda och skarpa verktyg åt dem som följer i hennes spår och analyserar andra museer, utställningar och samlingar samt musealiseringsprocesserna kring dem.
Janne Vilkuna
Som ett tillägg till sin anmälan påpekar Janne Vilkuna att endast en doktorsavhandling i ämnet museologi skrivits i Finland (den ovan presenterade) resp. Sverige (M. Björkroth, Hembygd i samtid och framtid. Umeå 2000). Emellertid kan många avhandlingar i andra lä- roämnen anses mer eller mindre museologiska. Nedan en lista på dessa (de som är på finska har svensk över- sättning av titeln inom parentes):
1987 Gundula Adolfsson: Människa och objekt i smyckeskrin - En analys av arkeologiska utställ- ningar i Sverige.
1990 Staffan Carlén: Att ställa ut kultur - Om kul- turhistoriska utställningar under 100 år.
1993 Karin Wonders: Habitat Dioramas - Illusions of Wilderness in Museums of Natural History.
1994 Ritva Kava: Emil Cedercreutz - Satakunnan eu- rooppalainen: kuvanveistäjä kotiseutu- ja muse- omiehenä (Emil Cedercreutz - Satakundas eur-
opé: en skulptör som hembygds- och musei- man).
1994 Anders Ekström: Den utställda världen - Stock- holmsutställningen 1897 och 1800-talets värld- sutställningar.
1996 Kerstin Smeds: Helsingfors - Paris - Finland på världsutställningarna 1851-1900.
1996 Annika Alzén: Fabriken som kulturarv - Frågan om industrilandskapets bevarande i Norrkö- ping 1950-1985.
1997 Kerstin Arcadius: Museum på svenska - Läns- museerna och kulturhistorien.
1999 Marja-Liisa Rönkkö: Suomalainen taidemuseo - Louvren ja Louisianan perilliset (Det finska konstmuseet - Louvrens och Louisianas ättling- ar).
1999 Jenny Beckman: Naturens palats - Nybyggnad, vetenskap och utställning vid Naturhistoriska riksmuseet.
2000 Tuula Auer: Konservointityön professionalisaa- tio (Konserveringsarbetets professionalisering).
2001 Richard Pettersson: Fädernesland och framtids- land - Sigurd Curman och kulturminnesvår- dens etablering.
2002 Anne Aurasmaa: Salomonin talo - museon idea renessanssiajattelun valossa (Salomons hus: mu- seets idé i renässanstänkandets ljus).
2003 Bodil Pettersson: Föreställningar om det för- flutna - Arkeologi och rekonstruktion.
2003 Sanna Asikainen: Prosessidraaman kehittämi- nen museossa (Processdramats utveckling i mu- seet).
127 BOGANMELDELSER
Staffan Nilsson, Erik Hofrén, Maths Isacson (red.), ... det frö ur vilket kunskap växer. Ar- betsvandringar i kulturlandskapet. En vän- bok till Örjan Hamrin 2004. Dalarnas mu- seum. 2004.
ISBN 91-87466-70-8.
60-åringen Örjan Hamrin anställdes 1974 vid Dalarnas museum, har verkat där under tre decennier och ägnades ifjol en vänbok. Många av uppsatserna i boken ger exempel på den personliga performativa museologi som Örjan utvecklat med sin mångsidighet, påhittighet och smittsamma entusiasm. Den har blivit livsnerven i den publika verksamhet som gjort museet i Falun nationellt känt och omtalat.
Främst framträder Örjans passionerade nyfi- kenhet på människors historiska och samtida villkor i hemprovinsen som drivkraften. Hans trägna 'arbetsvandringar i kulturlandskapet' har blivit en viktig inspiration för lokalhisto- riska grävare och kulturminnessamlare: "Vid hembygdsgårdar, i föreningslokaler och i na- turen vid svårigenkännligs industrilämning- ar", skriver Maria Björkroth, "har Örjan om och om igen talat om att bejaka längtan, drömmen och initiativkraften att gestalta sin bygd och dess historia." Resonansbottnen för visionen av museets roll i en bygd har han själv visat i sin instruktiva sammanställning av Dalarnas musealisering från 1600-talet till 2000-talet.
Till festskrifter och vänböcker hör även tyngre bidrag om ämnen som står den hedra- de nära. Här avtecknar sig särskilt två texter.
Det ena är Erik Hofréns, betitlat Den nya ti- dens hållplatser, som erbjuder en insiktsfull skiss till en svensk bildningshistoria. Han tän- ker sig en sverigekarta med "alla missionshus, bönhus, ordenshus, folkets hus, folkets parker, bygdegårdar, hembygdsgårdar, idrottsplatser