t i d e r
r e d i ttfirkssdit ksigoloekra2102|gnagrå .41
Primitive
evit imi rP
2012
arkeologisk 14
PRIMITIVE-TIDER.COM
ISSN 1501-0430 Postadresse:
Primitive tider
Postboks 7009, St. Olavs plass 0130 Oslo
E-post: kontakt@primitive-tider.com / abonnement@primitive-tider.com Internett: www.primitive-tider.com
Grafisk utforming: Magne Samdal
Trykk: Reprosentralen ved Universitetet i Oslo
©Primitive tider. Ettertrykk for mangfoldiggjøring kun etter avtale med redaksjonen.
Forsideillustrasjon: Nummedal i felt på Frei, Kristiansund. Foto: NTNU. Editert: Magne Samdal
Skrive for Primitive tider?
Primitive tider oppfordrer spesielt uetablerte forfattere til å skrive. Vi er interessert i artikler, kommentarer til tidligere artikler og anmeldelser av faglitteratur. Kanskje blir din artikkel neste nummers debattema! Send inn ditt manuskript og la det få en faglig og seriøs vurdering av redaksjonen. Husk at hele prosessen kan være tidkrevende, så planegg å være ute i god tid.
Innleveringsfrister finner du på våre nettsider. Det er likevel ingen grunn til å vente til siste øyeblikk, send gjerne inn før fristen!
For å lette arbeidet for deg og for oss, er det helt nødvendig at du setter deg godt inn i forfatterveiledningen og følger den. Forfatterveiledningen finner du på våre nettsider:
www.primitive-tider.com
Artikkelutkastet bør lengdemessig omtrent tilsvare den ferdige artikkelen. Det må med andre ord være noe mer enn en skisse/ løse ideer, men også vesentlig kortere enn en avhandling.
Vi ser fram til å høre fra deg! Kontakt oss enten pr. mail: kontakt@primitive-tider.com eller send utkastet til postadressen over.
INNHOLD
Släktskap och neolitiska kulturer 1
Per Persson
Nye åkre og gamle funn. Metodiske betraktninger om undersøkelser av
sørøstnorske steinalderboplasser i dyrket mark 15
Axel Mjærum
On the definition and practice of Geoarchaeology 31 Rebecca J.S. Cannell
Anders Nummedal: fra ”quasi-lærd” til steinaldernerd 47 Ellen Grav Ellingsen og Heidi Mjelva Breivik
En time forut for sin tid. Om kroppen, arkeologien og Anders Nummedal 59 Håkon Glørstad
Arkeologisk geofysikk i Norge – En historisk oversikt og statusevaluering 77 Lars Gustavsen og Arne Anderson Stamnes
Vin og ekstase i svart og rødt. Attiske vaser med Dionysos og menader i norske
antikksamlinger (580–430 f.Kr.) 95
Kristian Reinfjord
Älgens roll i ett neolitiskt tänkande. Om fångstgropar, skärvstensvallar och
hällbilder i mellersta Norrland 107
Ylva Sjöstrand
Arkeologi mellom oppdagelse og glemsel. Forståelse av et funn i en
sprekk i virkeligheten 121
Ragnar Vennatrø
DEBATT: Midlertidige ansettelser i arkeologifaget
Midlertidige ansettelser i arkeologifaget 135 Thorgeir Hole
Midlertidige ansettelser i arkeologien – sett fra kulturhistorisk museum 143 Lars Groseth og Karl Kallhovd
Midlertidige ansettelser i arkeologien 147
Geir Sørum og Sigrid Mannsåker Gundersen
Et liv på knærne – om midlertidige tilsettinger i norsk arkeologi 153 Mari Arentz Østmo
Åpen debatt om midlertidig ansettelser i norsk arkeologi 161 BOKANMELDING
Mark P. Leone:
Critical historical archaeology 169
Bo Jensen
Älgens roll i ett neolitiskt tänkande
Om fångstgropar, skärvstensvallar och hällbilder i mellersta Norrland
Ylva Sjöstrand
Stockholms universitet
Inledning
En förståelse av älgens betydelse i mellersta Norrlands stenålderssamhälle har sedan länge utgjort ett högprioriterat område inom norrlandsarkeologin (se t.ex. Tilley 1991;
Wennstedt-Edvinger 1993; Ramqvist 1992, Larsson 1993; Lindgren 2004; Käck 2009, Larsson 2009a, 2009b, 2010). Studier av den forntida älgstammens vandringsleder (Larsson 2008, 2009a, 2009b), av fångstmiljöernas spatiala disposition (se t.ex. Jensen 1977,1989;
Fandén 1995; Selinge 2001; Ramqvist 2007) samt av älgens delaktighet i kosmologin (se t.ex. Lindgren 2001, 2002; Günter 2008) är exempel på forskningsprojekt som bedrivits under de senaste åren. Något som dock endast undantagsvis kommit att ventileras är att älgens komplexa roll har utgjort den gemensamma nämnaren mellan tre lämningstyper som ofta tolkats som tillhörande skilda samhällssfärer.
Jag syftar på fångstgroparna, hällbilderna och skärvstensvallarna; det vill säga redskapet för att jaga älg, de bildliga framställningarna av detta djur, och slutligen platserna på vilka stora mängder älgkött tillretts och konsumerats.
Fångstgropar, hällbilder och skärvstensvallar förenas av att ha älgen som grundläggande villkor för sin faktiska beskaffenhet. Dessa lämningstyper skulle helt enkelt vara utformade
på ett annorlunda vis ifall de inte varit starkt relaterade till detta djur. Fångstgropar skulle i sådant fall inte ligga på älgstigar, det osteolo- giska materialet från skärvstensvallarna skulle inte uppvisa sådana oerhörda koncentrationer av älgben och hällbilderna skulle ha en helt annan motivflora. Ifall älgen hade betraktats som ett bytesdjur bland andra skulle den stationära materiella kultur som möter oss från Norrlands stenålder se annorlunda ut. Denna observation kan utryckas som att fångstgropar, skärvstensvallar och hällbilder förenas av att vara materiella manifestationer av älgens roll.
Att älgens mångfacetterade betydelse kommit att påverka såväl uppförandet som bruket av fångstgropar, hällbilder och skärvstensvallar är den tanke som bildar utgångspunkt i förelig- gande artikel. Det spörsmål som här ska tas upp till behandling kretsar kring konsekvenserna av älgens materiella förankring. Frägan er kort sagt, vad älgens materiella manifestationer kom att innebära för stenålderssamhället?
I denna artikel kommer jag endast att utforska en aspekt av denna breda problemformulering.
Fokus ligger på att åskådliggöra hur bruket av fångstgropar, hällbilder och skärvstensvallar kom att påverka den ekonomiska organisations- strukturen. Som jag avser visa så frambringade
108
älgens materialiteter nämligen ett partikulärt förhållningssätt, vilket var kopplat till produk- tionsförhållandena. Denna kognitiva situering omnämner jag som ”ett neolitiskt tänkande”.
Det neolitiska tänkandet kännetecknas av företeelser som försenad utkomst, organisativa moment, kollektivt arbete och reglering av landskapsrummet. Jag kommer att argumentera för att dessa aspekter genomsyrade den sociala strukturen i mellersta Norrland under perioden 4000-2000 f. Kr, och att det var i kraft av fångst- groparna, skärvstensvallarna och hällbilderna som dessa aspekter kunde upprätthållas. Även om det är fångstgroparna som kommer att uppta det mesta av textens utrymme är det viktigt att lägga märke till de argument som visar att också skärvstensvallarna och hällbilderna härbärgerar kännetecken för det neolitiska tänkande jag skisserar.
Med termen ”neolitiskt tänkande” syftar jag på ett visst sätt att organisera och strukturera produktionen. Det är alltså inte frågan om att göra gällande att agrarkultur introducerades i Norrland under stenåldern. De spår efter odling som finns från kustboplatser i norra Sverige (såsom Norrböle eller Bjurselet) tolkar jag, och flera med mig, som härrörande från en deltids- näring snarare än som tecken på att jordbruk upphöjts till en primär försörjningskälla (Forsberg 1993:239). Mitt resonemang bestrider således inte att en jakt- och samlarekonomi har varit dominerande i norrlandsregionen under hela den studerade perioden. Mitt inlägg är snarare en ansats mot att nyansera begreppet neolitisering och illustrera att denna term kan vara tillämpbar också för samhällen där jakt och samlande utgjort den huvudsakliga näringen. I förlängningen hoppas jag att denna tankegång ska bidra till att förändra uppfattningen av Norrland som ett isolerat och alltigenom annorlunda område. Med denna artikel vill jag således tillhandahålla ytterligare ett argument för att denna region måste betraktas som delaktig i de omdanande processer som vi kan skönja från syd- och mittskandinaviens stenålder. Som grund till hela mitt resonemang ligger dock en positionering i den diskussion som omgärdat
neolitiseringsbegreppet. Det första steget i min analys består således av en orientering i de olika definitioner som utarbetats för denna hårt belastade och minst sagt omstridda term.
Neolitiseringsbegreppet
Hur, var, när och varför förhistoriska samhällen genomgick den neolitiska metamorfosen är frågor som utgör ett av arkeologins mest utforskade problemområden. Diskussionen har bildat arena för omfattande teoretiska sammandrabbningar och argumenten har utgjort det huvudsakliga materialet för utvecklandet av såväl ”covering laws”, som av idéer kring struktureringsproces- sernas förankring i binära oppositioner (för tydliga teoretiska ställningstaganden kopplade till denna diskussion; se Braidwood 1960;
Boserup 1965; Flannery 1969; Binford 1968;
Friedman 1974; Godelier1977; Bender 1978;
Hodder 1990; Pollard 2000; Cobb 2005).
Neolitiseringsdiskussionen har rent av tjänat som ett skolexempel för att illustrera arkeologins paradigmskiften. Detta gäller i synnerhet brottet mellan den processuella arkeologins funktiona- listiska synsätt och strukturmarxismens fokus på maktstrukturer och sociala aspekter (Watson 1995:21).
Det råder inget tvivel om att neolitiseringsdis- kussionens huvudlinjer kan kokas ned till frågan om huruvida människor drivs att förändra sitt sätt att leva genom behovsbasala eller socioeko- nomiska skäl (Rudebeck 2000). Här vill jag dock, försöka greppa fältet på ett lite annorlunda sätt och detta genom att fokusera på en annan viktig vattendelare som tenderat att hamna i skymundan.
Istället för att se förklaringen till neolitiserings- processerna som den brännande punkten vill jag nämligen fokusera på skillnaderna mellan olika sätt att definiera detta fenomen. Denna prioritering kan måhända uppfattas som ren begreppsexercis, men som jag ska försöka visa så leder positioneringen i definitionsfrågan till fundamentalt olika typer av argumentationslinjer.
Att det enorma forskningsfält som kretsar kring neolitisering kan analyseras utifrån de generella uppfattningarna av själva termen beror
Älgens roll i ett neolitiskt tänkande Sjöstrand
på att varje forskare måste driva sin argumen- tation utifrån en bestämning av vad neolitisering är. Det är tydligt att detta-närmast axiomatiska- första steg gör att resonemanget förs i en bestämd kurs. Jag har urskiljt två sådana färdriktningar och avser ta fasta på dessa. Det ena sättet att definiera neolitisering går ut på att likställa begreppet med introduktionen av vissa givna produkter. Här åsyftas framförallt jordbruk och tamdjurshållning, men för Skandinaviens del anses också keramik och megalitgravar som bärande villkor. Genom att ställa upp denna typ av fysiska kriterier för att kunna tala om neolitisering, ligger det nära till hands att påstå att denna omdaning orsakats av behovet och begäret efter just dessa företeelser. Kort sagt;
ifall neolitisk kultur anses vara synonymt med ett jordbrukande samhälle, så måste orsaken till den agrara försörjningens uppkomst sökas genom ett fastställande av vad samlarbefolkningen hade att
”vinna” på att börja odla.
Denna följdfråga har besvarats på många sätt, och här råder stor skillnad mellan olika forskare.
Vissa har betonat klimatets förändringar, och exempelvis pekat på att introduktionen av jordbruk i Levantkorridoren tycks korrelera med en tilltagande torka (Bar-Yosef och Medow 1995).
Andra pekar på att jakt och samlande egentligen är en tryggare försörjningsform, men menar att jaktens goda avkastning inneburit en ökande befolkning och att jordbruket på så sätt blev en nödvändig åtgärd då fler var tvungna att samsas på en begränsad yta (Burham 1973; Cohen 1977a, 1977b; Lee 1978; Minnis 1985:20-21). En annan tolkning, av mer postprocessuell karaktär, betonar komplexiteten i frågan om var och varför agrarkulturen en gång uppstod. Istället intres- serar man sig för själva genomslaget, och menar att jordbrukets snabba spridning berodde på att säd blev en prestigeladdad produkt. Detta gjorde att närliggande samhällen tog till sig tekniken för att därigenom kunna delta i ett komplicerat gåvoutbyte (Thomson 1949; Jennbert 1984).
Dessa olika sätt att förklara neolitiserings- processernas orsak och förlopp är som synes mycket olika till sin karaktär. Gemensamt för dem är dock att de alla utgår från att begreppet
är reserverat för just agrarkultur. Ett alternativ till denna definition använder sig av kriterier som är ickevisuella i sig, men möjliga att skönja utifrån en studie av förhistoriska samhällens praktiker. Det handlar om att fästa avseende vid de neolitiska ekonomiernas produktionsformer snarare än utkomstens eller produktivkrafternas faktiska art. Den forskare som kanske främst associeras med detta synsätt är Barbara Bender.
Hon inleder sin klassiska artikel från 1978 med orden:
It is often assumed that food production and agriculture is the same thing: that a discussion of one will be appropriate to the other. The assumption is incorrect. Food production is a question of techniques; agriculture a question of commitment (Bender 1978:204)
Enligt Benders synsätt är neolitisering följakt- ligen att förstå som en kognitiv struktur.
Hörnstenarna i denna utgörs av företeelser som organisativa moment, kollektiva produktions- krafter, investering i platsbundna strukturer, reglering av landskapet, och sist men inte minst;
en produktion med försenad avkastning (Bender 1978; Boserup 1965; Hodder 1990). I och med att neolitisering bestäms utifrån sådana immate- riella bedömningsgrunder så framstår jordbruk endast som ett av många möjliga uttryck för detta givna sätt att tänka. Neolitiseringsbe- greppet syftar, utifrån denna definition, på en viss social ordning vilken kan yttra sig genom en rad olika typer av ekonomier. Från detta perspektiv utgörs det neolitiska draget i agrara samhällen inte av själva spannmålskonsumtionen, utan av de sociala följder och förutsättningar som kommer ur en intensifierad styrning av växter och djur. Det ”neolitiska” med jordbrukseko- nomier är alltså sådant som åkerns behov av kollektiva insatser, såddens försenade utkomst, den eventuella överskottsproduktion som kan leda till ökad byteshandel eller den eskalerande investeringen i permanent materiell kultur.
Enligt detta synsätt så kan även de samhällen som bedriver jakt, fiskar eller samlar in vilda
110
växter genom denna typ av produktionsstruktur omnämnas som ”neolitiska”. Det kan handla om att uppföra stationära anordningar för fångst, organisera kollektiva expeditioner för att jaga eller bedriva systematiskt och storskaligt fiske (för diskussion kring mesolitiska fiskeläger, se Nilsson 2003, 2011).
Ett neolitiskt tänkande i mellersta Norrlands stenålderssamhällen
Ifall neolitiseringsbegreppet förstås som hänsyftande på en viss produktionsform, en viss social ordning, så kan mellersta Norrlands stenålder belysas på ett nytt sätt. Som jag snart kommer att visa utgör samhällena i denna region nämligen ett gott exempel på en neolitisk ekonomi som försörjer sig genom jakt och samlande. Denna bild kontrasterar starkt mot uppfattningen om att Norrland är att förstå alltigenom annorlunda i förhållande till Sydskandinavien. Om det kan visas att jakt- och samlargrupperna i mellersta Norrland var genomsyrade av ett neolitiskt tänkande, så blir det svårt att hävda att regionen saknat förankring i de interregionala kontaktnät och övergripande idéströmningar som präglade stenålderssamhällena i Sydskandinavien. Mitt arbete kan därmed ge stöd åt de forskare som uppmärksammat och kritiserat föreställningen om Norrland som en isolerad periferi (kritik mot det sätt som norrlandsregionen behandlats finns artikulerad i Bolin 1999).
Vilket stöd finns då för tanken om att ett neolitiskt tänkande varit befintligt under mellersta Norrlands stenålder? De belägg som här framförs kommer ur en analys av de nödvändighetsbetingelser och reaktioner som omgärdat älgens materialiteter, i huvudsak fångstgropssystemen. Vad jag menar är att dessa anläggningstyper förutsatte och gav upphov till en organisationsstruktur som är synkron med huvuddragen i det neolitiska tänkandet. Då man uppför och brukar fångstgropar, hällbilder och skärvstensvallar kommer flera av de faktorer som ansetts definiera de neolitiska produktions- formerna att genomsyra samhället. Jag syftar på:
• Kollektivt bruk
• Organisativa moment
• En reglering av landskapet
• En ambition att investera i platsbundna strukturer
• En produktion byggd på försenad avkastning
För att börja med den första punkten, det kollektiva momentet, så råder ingen tvekan om att detta omgärdat såväl anläggandet som bruket av fångstgropar (se figur 1). Dessa lämningar är frukten av en stark samordning, och arbetet med att nyetablera ett fångstgropsystem är i synnerhet digert. Den organisation, tid och möda som krävs kan säkerligen jämföras med vad som fodras vid uppförandet av en dös eller gånggrift. Megaliter är ofta omnämnda som monument över samhällets kollektiva och organisativa aspekter, och fångstgroparna bör enligt min mening också associeras med ett sådant konnotativt innehåll (Shanks och Tilley 1982:152). Den gemensamma arbetsinsatsen är också en förutsättning för drevjakt, och för denna aktivitet fordrades antagligen någon form av arbetsfördelning. Kanske fanns även en specialistkompetens hos dem som styckande och fördelade bytet.
Även den passiva jakten (det vill säga bruk av gropar som försetts med högställda spjut eller en träkonstruktion för att låsa djurets klövar, en så kallad ”sparklåda”) uppfyller kriterium för det neolitiska tänkandet. Detta då gillrade gropar leder till att människans rörelser koreograferas i ett reglerat landskapsrum. Precis som den som vet att det ligger ett fint svampställe på motsatta sidan av en nysådd åker inte kan klampa rakt över, utan måste gå runt, så måste den som ska ta sig över en moränrygg där det ligger gillrade fångstgropar vakta noga på sina steg. Allra helst bör hon ta en annan väg. Fångstgroparna medför således en rad spatiala distinktioner vilka inte är helt olika dem som Ian Hodder omnämner som Agrios och Domus; det vilda och det hemmavid- varande (Hodder 1990). Skärvstensvallarna, hällbilderna och fångstgroparna ger platserna en
Älgens roll i ett neolitiskt tänkande Sjöstrand
karaktär av att vara bebodda och intagna, och det övriga landskapet får en kontrasterande karaktär då det bryts mot dessa lämningars närvaro.
En annan aspekt av det neolitiska tänkandet som kan skönjas från den passiva gropjakten kretsar kring en ökad ”juridicering” av den sociala strukturen. Detta då gillrade gropar med största sannolikhet omgärdats av någon form av regelverk. Det historiska källmaterialet som behandlar fångstgropar är rikt på föreskrifter kring rutiner för tillkännagivande av groparnas lokalisering. I Södermannalagen står exempelvis att läsa:
Gör någon vipppsnara i skogen eller sätter spjut för villebråd eller gräver gravar, då ska han själv svara för sina verk, om någon får skada därav (Södermannalagen, byggninga-(Södermannalagen, byggninga- balken XIX § 2)
Denna lagtext är av allt att döma instiftad för att ge ett kraftfullt incitament till att kommunicera var någonstans fångstgropar är belägna. Det faktum att medeltidens bönder krävt att bli informerade om groparnas lägen måste betraktas som en nog så god indikation på att spjutförsedda fångstgropar utgör en risk också för människor med stor vana av att vistas i markerna. Med detta i åtanke finns skäl för antagandet om att en noga övertäckt grop ansetts som ett farligt moment, även för förhistoriska människor med mycket god förmåga att läsa och iaktta landskap.
Ifall man medger att gropar för passiv jakt uppfattats som riskfyllda och därmed erkänner att förhistoriens människor, precis som de som levde under historisk tid, satt värde på att upplysa andra om var någonstans man grävt, så är detta mycket intressant. I sådant fall antyds att förhistoriens människor inte levde fullt så kringflackande och oregelbundna liv som man
Figur 1. Karta över fångstgropssystem i byn Näset, Bodums socken, Ångermanland från år 1695. Denna typ av kartor indikerar att fångstgropssystem ingalunda omgärdades av en ”slit och släng” mentalitet, utan tvärt om, var stationära och kontinuerligt brukade produktivkrafter. Efter Widén 1932.
112
spontant tänker sig då man hör termen ”jägare och samlare”. För att kunna kommunicera måste såväl det egna som den andres förflytt- ningsmönster kunna förutses på någorlunda när.
Gropar för passiv jakt tyder således på att bosätt- ningsmönstret varit präglat av planering och att samhällsstrukturen haft sedentära drag, trots att man inte varit bofast i någon strikt bemärkelse (se resonemang kring detta i Forsberg 1993, samt Lundberg 1997: 125-126 ).
I detta sammanhang är det värt att reflektera över den dikotomi mellan kust och inland som etablerats inom forskningen (se t.ex. Forsberg 1993). Dessa två regioner har ofta uppfattats som mycket åtskilda, men denna bild bör enligt min mening nyanseras. Att samhällena i Norrlands skogsland uppvisat samma typ av sedentära drag som de som etableras vid kusten omkring 2500 f.Kr visas inte minst av det enkla faktum att dessa investerat tid och arbete i permanent och stationär materiell kultur. Kort sagt; att man har lagt energi på att gräva fångstgropar, uppföra skärvstensvallar och återkomma till samma hällbildsplatser är ett tydligt tecken på att man hållit sig inom ett måhända stort, men ändock begränsat område.
Ett annat tungt argument för att stenålderssam- hällena i mellersta Norrland bör associeras med ett neolitiskt tänkande ligger i att fångstgroparna utgör en produktivkraft med försenad avkastning – så kallad ”delayed return”. Detta drag har av många forskare framhärdats som essentiellt för att det ska gå att tala om en neolitiserad social struktur (se t. ex. Boserup 1965). Det är också värt att notera att inte bara fångstgropar, utan samtliga av de lämningstyper som är associerade med älgens roll är behäftade med ett ”försenat”
moment. Vare sig fångstgropar, hällbilder eller skärvstensvallar är något som färdigställs i samband med initieringen. Först efter fortlö- pande insatser och långa tidsrymders ackumu- lation av ristningselement, skörbränd sten, eller nya gropar i ett befintligt system har det som kan omnämnas som arbetets ”slutprodukt” uppstått.
I den bemärkelsen har också skärvstensvallarna och hällbildernas slutliga utseende varit något som legat långt fram i tiden; utkomsten av
arbetet med dessa lämningar är alltså också att betrakta som ”fördröjd”.
Sammantaget så menar jag alltså att de materiella manifestationerna av älgens roll –fångstgropar, skärvstensvallar och hällbilder-
kräver ett förhållningssätt som kan liknas vid ett neolitiskt tänkande. Fångstgroparna är särskilt impregnerade av detta. Denna lämningstyp ställer nästan samma krav på människan som vad som fodras för att bruka en åker. Groparna är, precis som åkerlappen, en investering i något stationärt. Båda binder de sin användare till ett givet område och båda kräver de tid och arbete i förväg för att ge utkomst först efter en tid. Vidare så är de båda svåra att bruka helt på individuell basis. Åkern och fångstgropen är olika utryck för samma sätt att tänka, ett sätt som betonar gemenskap, planering och organisation.
Klimatförändringar och befolkningsökningar - argument mot stresshypoteser
Utifrån ett sådant postulat uppstår dock genast frågan om hur, när och framförallt varför denna kognitiva process initierades. Här leds vi alltså in på det eviga spörsmålet inom neolitise- ringsdiskussionen; den om orsakerna till att samhällen förändras (se resonemang i Binford 1968; Flannery 1968; Plog 1971; Meyers 1971).
Många författare har upphöjt sitt svar till en global modell, men jag har svårt att föreställa mig att en teori skulle kunna tillämpas på alla möjliga sociala kontexter (se Bender 1978; Faris 1975 ; Hodder 1990 och Binford 2003:15 för liknande ställningstaganden). De bakomliggande motiven till en etablering av neolitiska produktionsformer måste enligt min mening sökas i varje enskilt område. Ett sådant lokalt perspektiv gör dock inte frågan mindre brännande. Det neolitiska tänkandet må ha uppstått av olika anledningar på olika platser, men hur ser det ut i just mellersta Norrland?
Genom denna problemartikulation blir det nödvändigt att ta ställning till de systemteore- tiska förklaringsmodeller som hänvisar till olika former av stressfaktorer. Enligt detta perspektiv bör orsaken till socioekonomiska förändringar
Älgens roll i ett neolitiskt tänkande Sjöstrand
sökas genom att fastställa de yttre omständig- heter som det nya produktionssättet syftat till att bemöta (Flannery 1968; Burham 1975). Man letar kort sagt efter de försörjningsvillkor som gjorde företeelser som intensifierad produktion eller stationär materiell kultur till ett ofrånkomligt alternativ. Allt som oftast så är det befolknings- ökningar eller klimatförändringar som åsyftas (Boserup 1965; Cohen 1977a, 1977b).
Jag vill inte bestrida att en plötslig klimatom- ställning eller drastisk befolkningstillväxt får konsekvenser för ett samhälles organisation.
Däremot är det mycket svårt att argumentera för att det neolitiska tänkandet i mellersta Norrland har haft sin upprinnelse i någon av dessa faktorer.
Med detta dock inte sagt att klimatet och popula- tionen har varit konstanta. Tvärtom, så har medeltemperaturen förändrats på många olika sätt under de mer än 2000 år av samexistens mellan skärvstensvallar, fångstgropar och hällbilder som behandlas här. Att fastställa den demografiska utvecklingen är naturligtvis svårare, men det förefaller osannolikt att befolkningen inte genomgått såväl ökningar som reduktioner under ovan nämnda period (Lindqvist 1994:123).
Att de systemteoretiska förklaringarna är svåra att tillämpa för mellersta Norrlands del beror alltså inte på bristande belägg för att klimatet eller befolkningsstorleken de facto förändrats.
Vad som gör stresshypotesen tvivelaktig ligger istället i att det neolitiska tänkandet då måste ha initierats i enlighet med en process som inte kan stödjas med hänvisning till det arkeologiska materialet.
Ty om man hävdar att företeelser som investering i stationära anläggningar eller organisering av kollektiva produktionssätt uppstått som en respons på yttre förhållanden, så framställs det neolitiska tänkandet med ens som en medveten strategi. Ur detta följer även att denna organisationsform initierats som en anpassning för att snabbt möta nya förhål- landen. Sammantaget så leder alltså teorin om att neolitiseringen orsakats av omständigheter kopplade till klimat eller demografi till att denna process framstår som en medveten, rationell och hastigt företagen åtgärd. Det är denna bild
som är svårförenlig med karaktären av älgens materialiteter, det vill säga de lämningar som möjliggjort det neolitiska tänkandet i mellersta Norrland. Först och främst kan anläggandet av fångstgropar, skärvstensvallar och hällbilder knappast likställas med ett vinstoptimerande och taktiskt drag. Det är högst osäkert om fångstgropsjakt ger mer kalorier per investerad arbetstimme än vad man får ut av jakt med mobila redskap. Att gräva och underhålla större gropsystem kräver mycket energi. Ifall denna hade lagts på att fiska, samla eller jaga skulle man ha fått ungefär samma avkastning som den man i slutändan erhållit från fångstgroparna. I detta sammanhang utgör Benders distinktion mellan domesticering och intensifiering en viktig påminnelse (Bender 1978). Fångstgropar är ett exempel på den sistnämnda företeelsen i det att de utgör en teknologi för att öka utkomsten av ett givet jaktområde. Men, som Bender påpekar, så har man ofta missuppfattat detta faktum genom att tänka sig att en intensifiering av ett begränsat landområde innebär en ökad produktion totalt sett (Bender 1978:205). Detta kan vara fallet, men är det långtifrån alltid (Sahlins 1976:86).
Att låsa jakten till särskilda områden gör att dessa blir mer lukrativa, men man avsäger sig samtidigt en flexibilitet, vilket gör att man går miste om andra lättinsamlade näringskällor.
Fördelen med fångstgropar ligger alltså inte i att man genom samma arbetsinsats kan försörja en större befolkning, utan att arbetsinsatsen i samband med jakt blir begränsad i tid och rum, och därmed möjlig att planera.
Att fångstgropsjakt inte är någon strategi för att öka produktionen, utan endast medför att en given utkomst kan komma från ett mindre område än tidigare utgör det första argumentet mot en stresshypotes. Det andra argumentet tar fasta på skärvstensvallarna och hällbilderna, och syftar till att visa på problemen med att föreställa sig Norrlands neolitisering som en snabbt genomförd åtgärd. Som vi sett är skärvstensvallar och hällbilder genomsyrade av det neolitiska tänkandets olika aspekter. Dessa lämningstyper vittnar om en mentalitet som betonar stationäritet, organisation och kollektivism. Ingendera av
114
dessa lämningstyper kan dock ha uppförts för att fylla ett akut behov. Detta av det enkla faktum att de har skapats genom kontinuerliga arbetsinsatser. I nästa avsnitt ska jag behandla denna kontinuerliga aspekt lite närmare, därefter så återkommer vi till frågan om vad som initierat det neolitiska tänkandet i mellersta Norrlands skogsland.
Den kontinuerliga aspekten
Vare sig skärvstensvallar, hällbilder, och/eller ens fångstgropssystem är alltså något man ”byggt”
för att uppfylla behov. De har istället uppstått genom långsam ackumulation. Fångstgroparna har varit föremål för upprepade omgrävningar och systemen har antagligen växt sig långa
och monumentala över tid. Skärvstensvallarna har avsatts successivt i en process som tagit hundratals år i anspråk. Denna långsamma framväxt gäller även för hällbilderna. Ristningar och målningar är ingalunda spår efter en enskild händelse, utan kompositionerna har formerats genom en komplex praktik, där varje ristning kommit att interagera med platsens långa historia. Den slutliga hällbilden-en som vi ser -fanns endast till beskådan för de förhistoriska människor som övergav seden med att rista (se figur 3).
Denna omgrävning av gropar, denna ackumu- lation av skärvsten, och denna kontinuerliga ristningspraktik utgör enligt min mening en viktig aspekt av det neolitiska tänkandets initiering. För att börja med fångstgroparna så är omgrävningen att betrakta som en central nödvändighetsbetingelse för denna lämningstyp.
Vad jag syftar på är att en fångstgrop som inte underhålls fortlöpande blir obrukbar, den måste ständigt grävas om och grävas ur. Fångstgro- parna har omgrävningen som villkor. Genom detta ”krav” så kan gropen nästan sägas skapa fler behov än vad den tillfredställer. Som materialitet betraktad så kräver den åtgärder från människan, och dessa åtgärder är just den typ av företeelser som bär upp det neolitiska tänkandet. Ifall man önskar ha en fångstgrop så binder man sig i rummet. Man avkrävs arbete innan man får utkomsten, och man tvingas även berätta för andra var man har grävt ifall man inte vill hamna i den konflikthärd som uppstår ifall någon granne fått sluta sina dagar på gropens botten. Jag menar att neolitiseringsprocessen initieras i och med att samhället långsamt och accelererande gått dessa krav till mötes. Det neolitiska tänkandet är mer en konsekvens av fångstgropspraktiken än en strategi som dessa materialiteter utgjort ett led i.
Omgrävningen spelar en viktig roll också i den dateringsproblematik som är associerad med fångstgropar. Det är högst troligt att upprepad restaurering medfört att vi idag endast ser spåren efter gropens senaste användning och att material som härrör från äldre faser är borttagna. Ett kvantifierat bevis för att fångst-
Figur 2. Resultat från den provserie som Klas Göran Selinge och Gjert Magnusson tog från ett fångstgrops- system beläget längst Stavseleån i Åsele. Resultaten visar att flera av groparna sannorlikt brukats vid upprepade tillfällen. Efter Selinge 2001:180.
Älgens roll i ett neolitiskt tänkande Sjöstrand
Figur 3. Sekvensanalys som visar det faktum att hällbilder ackumulerats fram. Här ser vi hur Nämforsens kanske mest kända panel, Brådöhällan, tett sig under var och en av de fyra faser som Lars Forsberg kunnat belägga för Nämforsens älgmotiv (Forsberg 1993). Version a visar panelens slutgiltiga skick, version b så som den såg ut under fas tre, version c såsom den såg ut under fas två och version d så som den såg ut under fas ett. Sekvensanalysen är skapad med utgångspunkt från Hallströms dokumentation (Hallström 1960).
116
groparna verkligen underhållits är att serier med 14C-dateringar från samma lokal ofta visat på tydliga spann (se figur 2). Att man hellre brukar en befintlig grop än gräver en från scratch har givetvis sina praktiska orsaker. Ett skäl är att det finns starka belägg för att forntida fångstgrops- system korrelerar med den moderna älgpopula- tionens vandringsleder (Larsson och Englemark 2005, Larsson et al in press). Antalet optimala lägen för fångstgropar är följaktligen begränsade, och de gropar som ligger på dessa platser bör alltså underhållas fortlöpande. Även detta är intressant i diskussionen
kring fångstgroparnas generella ålder. Det stora antalet sena dateringar kan mycket väl ha sin orsak i ett sekundärt bruk av de gropar som låg på fördelaktiga platser. Den kontinu- erliga och fortlöpande omgrävning som skapat fångstgropssystemen har som sagt även motsva- righet i uppförandet av skärvstensvallar och praktiken som frambringat hällbilder. I ett annat sammanhang har jag poängterat att hällristningar, i synnerhet de monumentala flerfaslokalerna som Nämforsen, inte kan betraktas som spår efter en enskild händelse; de har formats genom en process som löpt över åtminstone 2000 år (Sjöstrand 2010, se även detta resonemang som det framförts av Hauptman Wahlgren 2002). I fallet med ristningslokaler med en mer homogen stilistisk fördelning, som exempelvis Glösa eller Norrfors, så är det förvisso mycket svårt att fastställa denna ackumulativa framväxt i detalj.
Att anta att dessa ristningsplatser tillkommit under en måhända begränsad men ändock lång tidsrymd är emellertid fullständigt rimligt. Det finns, mig veterligt, inga undersökningar av hällbildslokaler som stödjer att samtliga figurer skulle ha uppförts vid ett och samma tillfälle.
Detta att hällbilder är kontinuerligt avsatta gäller även för hällmålningarna. I samband med RANE-projektets dokumentationsåtgärder fotograferades ett antal hällmålningar, och på de högupplösta fotografierna kunde det i flera fall urskiljas hur lager av färg applicerats på samma figur. Hällmålningarnas kontenuerliga aspekt styrks även av de resultat som framkommit vid grävningar (Hansson 2006; Lahelma 2008).
Exempelvis visade den senaste undersökningen av ytan framför Flatruets hällmålning på att man eldat på platsen vid tre olika tillfällen mellan 4000 och 1300 f. Kr. (Hansson 2006:84). Dessa dateringar ger vid hand att Flatruets hällmålning varit i bruk under samma långa period som Nämforsen.
Hällbildernas fortlöpande avsättning har som sagt avhandlats i en annan artikel (Sjöstrand 2010b). Det jag här vill fästa uppmärksamhet vid är att hällbildernas långa brukskontinuitet vittnar om samma fortlöpande arbete som det som krävts för att underhålla fångstgropar. Denna ackumulativa aspekt går som sagt även igen i skärvstensvallarna, den tredje av de lämnings- typer som upprätthåller och manifesterar älgens roll (Lundberg 1997; Bolin 1999; Larsson 2010).
I fallet med hällbilder och skärvstensvallar utgör den kontinuerliga aspekten en mycket intrikat del i deras konstitution. För medan det är omöjligt att bruka fångstgropar utan fortlö- pande arbete är det-rent teoretisk-möjligt att rista hällbilder och uppföra skärvstensvallar genom en punktinsats. Det är högst intressant att man varit ointresserad av ett sådant direkt färdigställande, och vare sig har ristat eller murat vallar utifrån någon arkitektonisk föresats. Att dessa lämningar ackumulerats fram i en process som tagit sekler, ibland millennier, är en god indikation på att det neolitiska tänkandet har vuxit fram ur själva praktiken som omgärdat dessa materialiteter. Att man kort sagt inte har initierat platskontinuitet och kollektivism, utan kommit att bli platsbunden och organisatoriskt sammansvetsad i och med långa tiders upprepat och kontinuerligt bruk av fångstgropar, hällbilder och skärvstensvallar.
Jag vill avslutningsvis hävda att …
• Samtliga materialiteter kopplade till älgens roll har varit stationära, präglade av ett försenat moment, och medfört att landskapet blivit organiserat och reglerat. De har alltså varit genomsyrade av företeelser kopplade
Älgens roll i ett neolitiskt tänkande Sjöstrand
till ett neolitiskt tänkande slik det er definierad over.
• Samtliga av dessa lämningstyper har emellertid formats genom ett kontinuerligt arbete. Det är fortlöpande avsättning, snarare än ett tidsbegränsat bygge, som har gjort att de kommit att bli påtagligt stationära lämningar, vars existens utgjort en påminnelse om banden till tidigare generationer
• Slutsatsen måste alltså bli att det neolitiska tänkandet var något som växte fram ur den praktik som formerade dessa anläggningar.
Neolitiseringsprocessen är således inte att förstå som en respons på yttre omstän- digheter, utan som en följd av en komplex interaktion med materialiteter.
Sammanfattning
I denna artikel har jag argumenterat för att fångstgropar, hällbilder och skärvstensvallar, det vill säga de stationära stenåldersanläggningar i mellersta Norrlands skogsland som har haft koppling till älgen - har frambringat en neolitise- ringsprocess. Denna har emellertid inte yttrat sig genom introduktion av agrarkultur, utan genom en specifik organisationsform för produktionen där företeelser som försenad utkomst, organi- sativa moment och kollektivt arbete varit viktiga delar. Då dessa aspekter kan knytas till fångst- groparnas, hällbildernas och skärvstensvallarnas konstitution finns skäl att anta att ett neolitiskt tänkande genomsyrat det norrländska stenålders- samhället.
Introduktionen av detta neolitiska tänkande kan dock inte betraktas som följden av klimato- logiska eller demografiska förändringar. Detta då sådana faktorer skulle ha inneburit att det neolitiska tänkandet initierades, snabbt, avsiktligt och var riktat mot att höja avkastningen så fort som möjligt. De stationära lämningarna i mellersta Norrland ger inget stöd åt en sådan bild.
Detta då såväl fångstgropar, skärvstensvallar och hällbilder har ackumulerats fram. De har inte uppförts genom ett intensivt bygge, utan har varit föremål för omgrävning, tillbyggnad och
adderande av ristningselement under hundratals, ibland tusentals år.
Istället för att se det neolitiska tänkandet som orsakat av stress, så menar jag att det bör betraktas som frukten av en ”materiell interaktion”. Förete- elser som kollektivt bruk, organisativa moment eller en reglering av landskapet har kommit ur de aktiviteter och förhållningssätt som fordras för att bruka fångstgroparna, skärvstensval- larna och hällbilderna. Det neolitiska tänkandet har med andra ord uppstått som en reaktion på dessa lämningars närvaro i landskapet. Detta resonemang är här endast ytligt skisserat, och för den intresserade hänvisar jag till min avhandling som utkom i december 2011.
Abstract
The moose and its place in the Neolithic thinking The study argues that the concept of Neolithisation can be applied to the Stone Age hunter-gatherer communities of Middle Norrland. The point of departure is that Neolithisation can be regarded as a form of production, a cognitive structure, rather than being reduced to a term signifying the presence of farming or animal husbandry. Since phenomena such as collective practices and organisational endeavours comprised the prerequisites for the stationary archaeological remains in Middle Norrland, the notion that this society has been permeated by what I refer to as a ”Neolithic way of thinking” is well supported.
The introduction of this Neolithic way of thinking should not, however, be regarded as a consequence of climatologic or demographic changes. Such factors would have resulted in a rapid and intentional initiation of this cognitive structure, aimed at maximising returns as quickly as possible.
The stationary archaeological remains in Middle Norrland provide no support for such a process, since they are not the result of a limited, intense construction phase. Pit falls and rock art have accumulated, and been elaborated and added to over hundreds, sometimes thousands, of years.
Instead of regarding the Neolithic way of thinking as the consequence of environmental or demographic stress, I suggest that it can be perceived as the fruit of ”material interaction”. Phenomena such as collective practices, organisational endeavours or regulations of the landscape sprung from the activities and attitudes required in order to make use of the pit falls, walls of fire-cracked stones and rock art. In other words, the Neolithic way of thinking evolved as a reaction to the presence of these remains in the landscape.
118 Referenser
Bender, B. 1978 Gatherer-hunter to farmer: A social perspective. World Archaeology 10(2):204 - 222 Binford, L. I968 Post-Pleistocene adaptations. New
Perspectives in Archaeology, Binford, S. R och Binford, L. R (red.), 313-341. Aldine Publishing Co, Chicago.
Binford, L. och S.Binford 2003 (red). Archeology in cultural systems. Aldine Publishing Co, Chicago.
Bolin, H. 1999 Kulturlandskapets korsvägar. Stockholm studies in archeology 19. Stockholm.
Boserup, E. 1965 The Conditions of Agricultural Growth.
The Economics of Agrarian Change under Population Pressure. Aldine Publishing Co, Chicago.
Braidwood, R. 1960 The agricultural revolution. Scientific American. 203:130-141
Burham, P. 1973 The explanatory value of the concept of adaptation in studies of culture change. I: Renfrew, C.(red.). The Explanation of Culture Change, 93-102.
Duckworth, London.
Cobb, H. 2005 Straight down the line? A queer consideration of hunter-gatherer studies in north-west Europe. World Archaeology 37(4):630-636
Cohen, M. N. 1977a The Food Crisis in Prehistory. New Haven, Yale University Press.
–1977b Population pressure and the origins of agriculture An archaeological example from the coast of Peru. Reed, C. A. (red.), Origins of Agriculture,135–178. Mouton, Haag.
Fandén, A.1995 Den norrländska hällmålningstraditionen Tolkning av funktion och symbolisk betydelse. C- uppsats i arkeologi vid Stockholms universitet.
Faris, J. C. 1975 Social evolution, population and production. Polgar, S. (red.), Population, Ecology, and Social Evolution, 235-237. Mouton, Haag.
Flannery, K. 1969 Origins and ecological effects of early domestication in Iran and the Near East. I: P. J. Ucko and G. W. Dimbleby (red.). I The Domestication and Exploitation of Plants and Animals, s.73-100.
Duckworth, London.
Forsberg, L. 1993 En kronologisk analys av ristningarna vid Nämforsen.Forsberg, L & Larsson, T B. (red.), I Ekonomi och näringsformer i Nordisk Bronsålder, 223- 245. Umeå universitet, Umeå.
Friedman, J. 1974 Marxism, structuralism and vulgar materialism. Man, new series 9(3):444-69.
Godelier, M. 1977 Perspectives in Marxist Anthropology.
Cambridge University Press, Cambridge.
Günter, H. 2008 Problem med schamanistiska tolkningar av de nordfennoskandiska hällbilderna.
Fornvännen.104:17-32.
Hallström, G. 1960. Monumental art of northern Sweden from the stone age. Nämforsen and other localities.
Stockholm. Almqvist & Wiksell.
Hansson, A. 2006 The rock paintings at Flatruet an archaeological survey. Adoranten. 2006 (1):109-115.
Hauptman Wahlgren, K 2002 Bilder av betydelse.
Hällristningar och bronsålderslandskap i nordöstra Östergötland. Bricouleur Press, Göteborg.
Hodder, I. 1990 The Domestication of Europe structure and contingency in Neolithic societies. Basil Blackwell, Oxford.
Jennbert, K. 1984 Den produktiva gåvan. Tradition och innovation i sydskandinavien för omkring 5300 år sedan.
Gleerup, Lund.
Jensen, R. 1977 Hällbilder och fångstmiljö. Årsskrift / Svenska turistföreningen. 1977, s. 270-286.
–1989 Hällbilder och fångstboplatser. Hemmendorff, O.
(red.). I Arkeologi i fjäll, skog och bygd, s. 57-82.
Jämtlands läns museum, Östersund.
Käck, J. 2009 Samlingsboplatser? en diskussion om människors möten i norr 7000 f Kr-Kr f med särskild utgångspunkt i data från Ställverksboplatsen vid Nämforsen. Umeå universitet, Umeå.
Lahelma, A. 2008 A touch of red archaeological and ethnographic approaches to interpreting Finnish rock paintings. Helsingin yliopisto, Helsingfors.
Larson, T. B. 2003. Förhistorisk rödfärgfabrik vid Nämforsen? Populär arkeologi. Vol. 3, s. 16-17.
Larsson, T. B. och R. Engelmark 2005 Nämforsens ristningar är nu fler än tvåtusen. Populär arkeologi 20(4):12–13.
Larsson, T B och G Ericsson 2008 Älgen och människan en mångtusenårig relation. Tvärsnitt 30(4): 28-31 Larsson, T. B. 2009a. Rapport över arkeologisk
delundersökning av boplatsområde, Raä 471 1, Sorsele
Älgens roll i ett neolitiskt tänkande Sjöstrand
sn, Västerbottens län, 2009. UMARK 53. Umeå Universitet.
Larsson, Thomas B. 2009b Arkeologisk delundersökning av boplatsvall, Raä 183, Ramsele sn, Västernorrlands län, 2009. UMARK 53 Umeå universitet
Larsson, T. B.2010. Människan och älgen vid Bastuloken.
Arkeologi i norr 12:1-17
Larsson, T. B., G. Rosqvist, G. Ericsson,och J. Heinerud.
Climate change, Moose and Humans in Northen Sweden 4000 cal yr Bp. Journal of Northen studies (in press).
Lee, R. B. 1972. Population growth and the beginnings of sedentary life among the Kung bushmen. I Population Growth anthropological implications. B. Spooner (red.), s. 329-50 M.I.T. Press Cambridge.
Lindgren, B. 2001 Hällbilder kosmogoni &
verklighet. I Tidsspår forntidsvärld och gränslöst kulturarv. M.Bergvall och O. George (red.), s. 43-83.
Ångermanlands och Medelpads hembygdsförbund, Härnösand.
–2002 Hällmålningar - ett uttryck för materiella och immateriella dimensioner. I Hällbilder & hällbildernas rum, L. Klang, B. Lindgren och P. Ramqvist (red.), s. 55- 75. Mitthögskolan: Örnsköldvik.
–2004. Hällbilder i norr. Umeå, Umeå universitet Lindqvist, C. 1994 Fångstfolkets bilder En studie
av de nordfennoskandinaviska kustanknutna jägarhällristningarna. Stockholms universitet, Stockholm.
Lundberg, Å.1997 Vinterbyar ett bandsamhälles territorier i Norrlands inland, 4500-2500 f. Kr. Umeå universitet, Umeå.
Meyers, T. I971 The origins of agriculture an evaluation of three hypotheses. I Pre-historic Agriculture, S. Struever (red.), s. 101-121. The Natural History Press, New York.
Minnis, P. 1985 Social adaptation to food stress. A prehistoric sothwestern example. The University of Chicago Press, Chicago.
Nilsson, B. 2003 Tingen och tankarnas landskap.
Försök i naturumgängets arkeologi med exempel ur Blekinges och Smålands förflutna. Almqvist & Wiksell international, Stockholm.
–2011 Fångstförsök. Den äldre stenålderns passadiska och nomadiska globalitet. I Förmodern globalitet. Essäer om rörelse möten och fjärran ting under 10 000 år, A.
Andrén (red.), s. 25-45. Nordic academic press, Lund.
Plog, F. 1974 The Study of Prehistoric Change. Academic Press, New York.
Pollard, J. 2000 Ancestral places in the Mesolithic landscape. Archaeological Review from Cambridge, 17(1):123-38.
Ramqvist, P. 1990 Hällbilder som utgångspunkt vid tolkning av jägarsamhället. Arkeologi i norr.
4/5:31-55.
–2007 Fem Norrland- Om norrländska regioner och deras interaktion. Arkeologi i norr 11:153-180.
Rudebäck, E. 2000 Tilling nature - harvesting culture:
exploring images of the human being in the transition to agriculture. Lunds Universitet, Lund.
Sahlins, M. 1976 Culture and Practical Reason. University of Chicago Press, Chicago.
Selinge, K.-G. 2001 Fångstgropar i Nämforsens uppland.
I Tidsspår forntidsvärld och gränslöst kulturarv. M.
Bergvall & O. George (red.), s. 151-187 Ångermanlands och Medelpads hembygdsförbund, Härnösand.
Shanks, M och C. Tilley 1982 Ideology symbolic power and ritual communication a reinterpretation of neolithic mortuary practices. I Symbolic and structural archeology.
Hodder, I (red), s. 129-154. Cambridge university press, Cambridge
Sjöstrand, Y. 2010a. Should I stay or should I go: On the meaning of variations among mobile and stable elk motifs at Nämforsen. I Changing pictures. Rock art.
Traditions and Visions in Northen Europe. I. Goldhahn, I. Fuglestvedt och A. Jones (red.), s. 139-153. Oxbow Books, Oxford.
–2010b. Samma motiv, samma mening? Symbolteoretiska reflektioner kring älgmotivet. I Rödockrarummet.
Artiklar från 2008, 2009 och 2010 års arkeologihelger i Näsåker. M. Tjärnström, N-E. Humlesjö och B-O. Viklund (red.), s. 139-153. Norrlands hällbildningssällskap, Näsåker.
Thomson, D. F. 1949 Economic Structure and the Ceremonial Exchange Cycle in Arnhem Land.
Macmillan and Co, Melbourne.
Tilley, C. 1991 Material Culture and Text. The Art of Ambiguity. London Routledge.
Watson, J. -P. 1995 Explaining the transition to agriculture.
I Last hunters, First farmers. New perspectives on the prehistoric transition to agriculture. D. Price och B. Gebeauer, B (red.), s. 21-39. School of American research press, Santa Fe.
120
Wennstedt Edvinger, B. 1993 Genus och djursymbolik Om den norrländska fångstkulturens organisation med avseende på kön. Umeå universitet, Umeå.
Wessén, E. & Holmbäck, Å. (red.) 1979. Svenska landskapslagar: tolkade och förklarade för nutidens svenskar. Södermannalagen och Hälsingelagen.
Stockholm: AWE/ Geber förlag.
Widén, A. 1932, Jakt och djurfångst i Jämtland och Härjedalen under gångna tider. Östersund: Jämtlands Läns jaktvårdsförening.
