Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien
NR: 1 2017
Inventering av varg vintern 2016-2017
Bestandsovervåking av ulv vinteren 2016-2017
Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Åkesson, M & Flagstad, Ø. 2017.
Inventering av varg vintern 2016-2017. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2016-2017. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2017. 49 s.
Grimsö och Evenstad, 30. mai 2017 ISSN 2387-2950 (dig.)
ISBN 978-82-426-3074-2 (dig. utg)
RETTIGHETSHAVERE/ RÄTTIGHETSINNEHAVARE
© Rovdata og Viltskadecenter, SLU
Publikasjonen kan siteres fritt med kildehenvisning Publikationen kan citeras fritt med källhänvisning
TILGJENGELIGHET/ TILLGÄNGLIGHET
Åpen/Öppen
PUBLIKASJONSTYPE/PUBLIKATIONSTYP
Digitalt dokument (pdf)
REDAKSJON/REDAKTION
Linn Svensson, Petter Wabakken, Erling Maartmann, Mikael Åkesson och Øystein Flagstad
KVALITETSIKRER/KVALITETSSÄKRAT AV
Henrik Andrén
ANSVARLIG SIGNATUR/ANSVARIG SIGNATUR
Jonas Kindberg Inga Ängsteg
OPPDRAGSGIVER/UPPDRAGSGIVARE
Miljødirektoratet i Norge/Naturvårdsverket i Sverige
OPPDRAGSGIVERS REFERENSE (Norge)
M-760 |2017
KONTAKTPERSON HOS OPPDRAGSGIVER/KONTAKTPERSON HOS UPPDRAGSGIVARE
Miljødirektoratet: Susanne Hanssen
Naturvårdsverket: Maria Hörnell Willebrand
FRAMSIDEFOTO/FOTO FRAMSIDA
Spårning av Rotna-paret med en avkomma, Bastutjärn, norra Värmland 6.12.2016. Foto: Erling Maartmann.
NØKKELORD/NYCKELORD
Ulv, Canis Lupus, antall familiegrupper, antall revirmarkerende par, antall ynglinger, bestandsstørrelse, bestandsutvikling, overvåking, Skandinavia
Varg, Canis Lupus, antal familjegrupper, antal revirmarkerande par, antal
föryngringar, populationens storlek, beståndsutveckling, inventering, Skandinavien
KEY WORDS
Canis Lupus, monitoring, population status, Scandinavia, wolves
KONTAKTINFO OG ANSVARLIG UTGIVER I NORGE KONTAKTINFO OCH ANSVARIG UTGIVARE I SVERIGE
Adresse: Adress:
Rovdata Viltskadecenter
NINA Grimsö Forskningsstation
P.b. 5685 Sluppen Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU
7485 Trondheim 730 91 Riddarhyttan
Telefon: +47-73 80 16 00 Telefon: +46 581-69 73 00 (växel)
Internett: www.rovdata.no Internet: www.slu.se/viltskadecenter
Innehåll – Innhold
Innhold – Innehåll ... 2
Abstract ... 4
Inventering av varg vintern 2016-2017 ... 5
Sammanfattning ... 6
1 Inledning ... 7
2 Material och metoder ... 8
3 Resultat... 9
3.1 Resultat för hela inventeringsperioden ... 9
3.2 Antal familjegrupper och revirmarkerande par ... 9
3.3 Föryngringar och övriga vargförekomster ... 10
3.4 Populationens storlek ... 14
3.5 Beståndsutveckling ... 16
3.6 Finskryska vargar och deras avkommor ... 16
3.7 Vargstammens genetiska utveckling ... 18
3.8 Döda vargar ... 19
4 Diskussion... 20
5 Referenser ... 21
Bestandsovervåking av ulv vinteren 2016-2017 ... 23
Sammendrag ... 24
6 Innledning... 25
7 Materiale og metoder ... 26
8 Resultater ... 27
8.1 Resultater for hele registreringsperioden ... 27
8.2 Antall familiegrupper og revirmarkerende par ... 27
8.3 Ynglinger og andre ulveforekomster ... 28
8.4 Bestandsstørrelse ... 32
8.5 Bestandsutvikling ... 34
8.6 Finsk-russiske ulver og deres avkom ... 34
8.7 Ulvestammens genetiske utvikling ... 36
8.8 Døde ulver ... 37
9 Diskusjon... 38
10 Referanser ... 39
11 VEDLEGG/BILAGOR ... 40
3
Abstract
Monitoring goals and methods
Wolves in Sweden and Norway are members of a joint cross-boundary Scandinavian wolf population. In both countries, the wolf population is monitored each winter. The Swedish Environmental Protection Agency and the Norwegian Environment Agency have made new joint Scandinavian guidelines and instructions for monitoring of wolves; these guidelines have now been used since winter 2014-2015.
Numbers, distribution and trends in the wolf population in Scandinavia are primarily determined through a survey of family groups and territorial pairs during 1 October - 31 March. The survey of wolves is done mainly through snow-tracking and DNA-analyses of scats, urine and hair.
Information from GPS-collars, other research data and dead wolves are used when available. The County Administrative Boards in Sweden and the Norwegian Nature Inspectorate (SNO) together with Inland Norway University of Applied Sciences in Norway are responsible for collecting field data. They also confirm reports of tracks and other observations by the public. For the wolf monitoring, contributions from the public are very important.
Number of family groups and scent-marking pairs
During monitoring in winter 2016-2017, 46 family groups were documented in Scandinavia; 34 within Sweden, seven across the Norwegian-Swedish border, and five within Norway. 28 territorial pairs were confirmed; 19 within Sweden, three across the border and six within Norway.
Number of reproductions
In Scandinavia, a total of 43 wolf litters were confirmed in 2016. Among these, 32, four, and seven wolf litters found within Swedish, Norwegian, and crossborder wolf territories respectively.
Population size
Using the same method as last winter and based on the number of reproductions, Scandinavian wolf numbers were estimated to 430 (95% CI = 340-559) wolves, with the Swedish sub-population estimated to 355 (95% CI = 281-461) wolves. The calculation includes both alive and dead wolves during the monitoring period. The smaller Norwegian population was counted directly in the field.
A total of 79,5-84 wolves were confirmed, including half of 51-56 cross-boundary wolves added to the Norwegian sub-population estimate.
Genetics
No new Finnish-Russian immigrant wolves were confirmed in Scandinavia during the winter 2016- 2017. Two previously known Finnish-Russian immigrant males reproduced in 2016, but both were missing in fall 2016. A previously known Finnish-Russian female was still present in her territory, with a new partner in a scent-marking pair.
The estimated average inbreeding coefficient in family groups was 0.23 this winter, a slight decline since last monitoring season.
5
Inventering av varg vintern 2016-2017
Sammanfattning
Mål och metodik
Vargstammen i Sverige och Norge utgör en gemensam skandinavisk population med utbredning över riksgränsen. Årliga inventeringar ska genomföras vintertid i respektive land. Målen för inventeringen 2016-2017 (1 oktober - 31 mars) är att dokumentera antal och utbredning av revir med familjegrupper och revirmarkerande par. Populationens storlek i antal individer beräknas med samma metod som föregående vinter med en omräkningsfaktor från antal bekräftade valpkullar (föryngringar) till antal individer. I tillägg ska de revirmarkerande djuren i familjegrupper och par identifieras genetiskt för att dokumentera finskryska vargar, nya eller sedan tidigare kända, samt för att följa graden av inavel (inavelskoefficienten) i populationen.
Inventeringen genomförs i huvudsak genom spårning på snö samt DNA-analyser av spillning och urin. Information från radiotelemetri, forskningsdata samt döda vargar används när sådan information finns tillgänglig. Länsstyrelserna i Sverige och SNO (Statens Naturoppsyn) i samarbete med Høgskolen i Innlandet i Norge är ansvariga för att genomföra inventeringen i fält. De kontrollerar även i fält de rapporter om spår och andra observationer som allmänheten i stor utsträckning bidrar med under inventeringsarbetet.
Antal familjegrupper och revirmarkerande par
Under hela inventeringssäsongen 2016-2017 dokumenterades 46 familjegrupper i Skandinavien, varav 34 i Sverige, fem i Norge och sju gränsöverskridande. Totalt dokumenterades 28 revirmarkerande par varav 19 i Sverige, sex i Norge och tre gränsöverskridande.
Efter fördelning av gränsreviren med hälften av vart revir till respektive land summeras för Sverige 37,5 familjegrupper och 20,5 revirmarkerande par. För Norge blir motsvarande summa 8,5 familjegrupper och 7,5 revirmarkerande par.
Antal föryngringar
2016 dokumenterades 43 föryngringar (valpkullar) av varg Skandinavien varav 32 valpkullar i helsvenska revir, fyra i helnorska revir och sju i gränsöverskridande revir på gränsen mellan Sverige och Norge.
Populationsuppskattning
Med samma metod som användes förra säsongen beräknas den skandinaviska populationen till 430 vargar (95% CI = 340-559). Den svenska delen av populationen, med halva gränsrevir inkluderade, beräknas med samma metod till 355 (95% CI = 281-461) vargar. Metoden baseras på antal dokumenterade föryngringar och inkluderar levande såväl som kända döda vargar under hela inventeringsperioden (1 oktober – 31 mars). Hela den norska populationen inklusive gränsreviren inventeras istället i fält. Inom Norge dokumenterades 54-56 vargar och tillsammans med hälften av de gränsöverskridande vargarna blir summan för Norge 79,5-84 vargar vintern 2016-2017.
Genetik
Tre sedan tidigare kända finskryska vargar dokumenterades under perioden. Två hanvargar i var sin familjegrupp med årsvalpar födda 2016 (Tunturi och Prästskogen). Båda hanvargarna bedöms vara borta sedan hösten 2016. En tik fanns i ett revirmarkerande par (Tiveden). Inga nya finskryska vargar dokumenterades under inventeringssäsongen.
Den genomsnittliga inavelskoefficienten som uppskattar inavelsnivån i populationen har beräknats till 0,23 för vinterns familjegrupper, vilket är en en svag minskning sedan förra säsongen.
7
1 Inledning
Vargstammen i Sverige och Norge utgör ett gemensamt skandinaviskt bestånd med utbredning över riksgränsen. Inventeringar av varg genomförs varje vinter över hela den skandinaviska halvön i både Sverige (8 och 9 §§ Förordning (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn) och Norge. Inventeringar har genomförts sedan vintern 1978 (Wabakken m.fl. 2001) och från och med vintersäsongen 1998-1999 har inventeringsresultaten summerats i en gemensam skandinavisk inventeringsrapport (jfr Svensson m. fl. 2014). Inventeringsrapporten för vintern 2016- 2017 är den 19 i ordningen av årliga skandinaviska inventeringsrapporter (tidigare inkluderades även Finland). Denna rapport redovisar resultat från vinterns inventering av varg i form av siffror för den skandinaviska populationen i sin helhet, men även siffror för den svenska respektive norska delen av populationen. Resultat redovisas främst utifrån de mål som är gemensamma för Sverige och Norge. Ytterligare resultat som är mer specifika för enskilt land eller område inom land finns att hitta i norska nationella lägesrapporter eller i Sverige i länsvisa årliga inventeringsrapporter.
Samarbetet mellan Sverige och Norge har från och med 2014 resulterat i ny gemensam inventeringsmetodik (Naturvårdsverket och Rovdata 2014), en gemensam databas (Rovbase) för registrering av inventeringsdata (www.rovbase.se), samt ett gemensamt rapporteringssystem för allmänheten (www.skandobs.se). Målet är att inventering, rapportering och presentation av resultaten ska göras på samma sätt i båda länderna och därmed ge jämförbara resultat för den svensk-norska vargpopulationen.
Länsstyrelserna i Sverige och Statens Naturoppsyn (SNO) i samarbete med Høgskolen i Innlandet i Norge är ansvariga för att genomföra inventeringar av de stora rovdjuren i Skandinavien.
Inventeringen genomförs i båda länder även i samarbete med näringsidkare, allmänhet och intresseorganisationer. Länsstyrelserna, Høgskolen i Innlandet och SNO ansvarar för att i fält kontrollera de rapporter om spår och andra observationer som rapporteras in. De ska också registrera all information i Rovbase. Viltskadecenter ansvarar på uppdrag av Naturvårdsverket för att kvalitetssäkra resultaten på nationell nivå i Sverige, medan Rovdata och Høgskolen i Innlandet kvalitetssäkrar resultaten i Norge.
Inventeringens mål och uppdrag i Skandinavien är främst att dokumentera antal familjegrupper och revirmarkerande par på skandinavisk och nationell nivå samt per län och fylke. Även föryngringar (valpkullar) dokumenteras. Utöver dessa gemensamma skandinaviska mål finns specifika nationella mål för Sverige och Norge. I Sverige inventeras så långt det är möjligt antal vargindivider per sameby då det är ersättningsgrundande för berörda samebyar. I Norge räknas alla individer i familjegrupper och så långt det är möjligt inventeras även alla ensamma vargar som inte ingår i familjegrupper eller revirmarkerande par. Det kan vara både övriga stationära vargar eller vandringsvargar. Av dessa dokumenteras merparten genetiskt.
Med en familjegrupp avses minst tre vargar i sällskap varav minst en varg revirmarkerar regelbundet. Den vanligaste sammansättningen i en familjegrupp i Skandinavien är ett vargpar (föräldraparet) med årsvalpar, ibland finns även valpar från tidigare kullar kvar i gruppen. De flesta år är det endast ett fåtal familjegrupper som inte har årsvalpar utan endast äldre valpar. Antal familjegrupper under vintern är därför nära antalet valpkullar (föryngringar) som föddes på våren.
Under vinterperioden kan det dock finnas föryngringar som inte är en familjegrupp, t ex årsvalp utan föräldrar. Med ett revirmarkerande vargpar avses ett vargpar som inte åtföljs av årsvalpar eller äldre valpar. Både familjegrupper och par rör sig inom ett revir som försvaras gentemot andra vargar.
Viktiga mål inom ramen för de årliga inventeringarna är även att påvisa eventuella invandrade vargar från den finskryska populationen samt att genetiskt identifiera de revirmarkerande vargarna i familjegrupper och par. Informationen används för att följa populationens genetiska status (Åkesson & Svensson 2017).
2 Material och metoder
Inventeringsmetodiken beskrivs i detalj i de instruktioner och faktablad som omfattar registrering och kvalitetssäkring i fält samt fastställande av antal familjegrupper och revirmarkerande par (Naturvårdsverket och Rovdata 2014). I Sverige reglerar även föreskrifter från Naturvårdsverket (NFS 2007:10) delar av inventeringen. Instruktioner och faktablad finns tillgängliga på www.naturvardsverket.se och på www.rovdata.no.
Inventeringsperioden för familjegrupper och revirmarkerande par är 1 oktober - 31 mars.
Vargstammen inventeras i huvudsak genom spårning på snö där revirmarkeringar noteras och DNA-prov samlas in under spårningarna. Social status i reviret dokumenteras och klassificieras som familjegrupp, revirmarkerande par eller övrig stationär varg. I Norge inventeras även vandringsvargar. Reviren särskiljs genom att de revirmarkerande djuren i varje revir identifieras genetiskt med hjälp av vid spårning insamlade DNA-prov i form av spillning, hår eller urin. I tillägg används även information från radiomärkta vargar (GPS-halsband via forskning eller förvaltning), viltkameror samt döda vargar, vilka även analyseras genetiskt. Döda vargar åldersbestäms av Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) och Naturhistoriska Riksmuseet i Sverige och av Norsk Institutt for Naturforskning (NINA) i Norge.
Rapporter från allmänheten om spår, spillning eller synobservationer är en annan viktig informationskälla i inventeringen av varg. Observationer rapporteras ofta direkt till fältpersonal vid länsstyrelsen/SNO/Høgskolen i Innlandet, som genomför fältkontroller av rapporterna, men observationer kan också rapporteras via ett skandinaviskt rapporteringssystem över internet (www.skandobs.se eller www.rovobs.se).
Vargar som vandrar in från den finskryska populationen kan under vintern upptäckas under inventeringen i renskötselområdet i både Sverige och Norge (spårning samt tillhörande DNA- analyser). Finskryska vargar som etablerat sig som stationära i den skandinaviska populationen upptäcks genom DNA-analyser av de revirmarkerande djuren i varje revir. Inavelskoefficienten och genetisk status i populationen följs genom genetiska analyser av revirmarkerande djur i alla familjegrupper och revirmarkerande par.
Antalet dokumenterade föryngringar används för att uppskatta antalet individer i hela den skandinaviska populationen. Hela populationen omfattar individer i familjegrupper och par, övriga stationära vargar samt vandringsvargar. Huvuddelen av populationen utgörs dock av vargar i familjegrupper och par. Populationens storlek beräknas genom en omräkningsfaktor som multipliceras med antalet föryngringar till totalt antal individer i populationen. Metoden, som finns beskriven i Svensson m.fl. (2014), är baserad på populationsdata insamlade under åren 2000- 2003. Som avtalat mellan Naturvårdsverket och Miljødirektoratet och som en del i ett ökat skandinaviskt samarbete om förvaltning av varg är de gränsöverskridande reviren delade med hälften av varje revir till Sverige och hälften till Norge. Detta gäller även vid beräkning av populationens storlek.
9
3 Resultat
3.1 Resultat för hela inventeringsperioden
Alla siffror som redovisas nedan är resultat för hela inventeringsperioden 1 oktober – 31 mars.
Vargrevir som försvann under inventeringsperioden på grund av licensjakt, skyddsjakt eller annan dödlighet är således inkluderade i resultatet.
3.2 Antal familjegrupper och revirmarkerande par
Under inventeringsperioden 2016-2017 dokumenterades totalt 46 familjegrupper och 28 revirmarkerande par av varg i Skandinavien (Tabell 1 & Figur 1). Efter fördelning av de tio svensk- norska gränsreviren där hälften av varje revir fördelas till respektive land blev summan i Sverige 37,5 familjegrupper och 20,5 revirmarkerande par. I Norge blev summan 8,5 familjegrupper och 7,5 revirmarkerande par (Tabell 1).
Av de 46 familjegrupperna var 34 helsvenska revir, sju var gränsöverskridande och fem var helnorska revir. Tre av de helnorska familjegrupperna var helt innanför den norska förvaltningszonen för varg (vargzonen), medan två var delvis innanför (Julussa & Osdalen). Av de 28 revirmarkerande paren var 19 helt inom Sverige, tre var belägna över riksgränsen och sex var helt inom Norge. Med undantag av ett (Spekedalen) var alla norska paren inom vargzonen.
Majoriteten av Sveriges familjegrupper och revirmarkerande par fanns i det mellersta förvaltningsområdet för rovdjur och i Norge dokumenterades merparten av vargarna i Hedmarks fylke, och framförallt inom vargzonen (Figur 2 & Tabell 2).
Tabell 1. Antal dokumenterade familjegrupper och revirmarkerande par av varg i Sverige, i gränsöverskridande revir, i Norge samt totalt i Skandinavien vintern 2016-17. Tabellen visar även summan efter fördelning av gränsreviren. Siffrorna anger antalet revir före bortfall vid licens- och skyddsjakt.
Land/område
Antal familjegrupper
Antal
par Totalt
Sverige 34 19 53
Sverige/Norge 7 3 10
Norge 5 6 11
Skandinavien 46 28 74
Efter fördelning av gränsreviren (0,5 per revir till varje land)
Sverige 37,5 20,5 58
Norge 8,5 7,5 16
I slutet av inventeringsperioden hade antalet familjegrupper i Sverige genom licensjakt reducerats med tre, i en fjärde sköts delar av flocken inklusive föräldradjuren. Antalet revirmarkerande par hade genom skydds- och licensjakt reducerats med tre i Sverige och ett i Norge.
3.3 Föryngringar och övriga vargförekomster
En föryngring i denna rapport är en kull med valpar födda 2016. Liksom tidigare år har det skett föryngring i merparten av alla familjegrupper. Antalet föryngringar ligger till grund för årets populationsuppskattning.
Genom inventering i fält samt genom DNA-analyser dokumenterades 43 föryngringar i Skandinavien, varav 32 i Sverige, sju i svensk-norska revir och fyra i Norge (Bilaga 6). Efter fördelning av gränsreviren blir summan för Sverige 35,5 föryngringar och för Norge blir summan 7,5 föryngringar. De 35,5 svenska föryngringarna fördelar sig över rovdjursförvaltningsområdena med 1,2 föryngring till det norra och 34,3 föryngringar till det mellersta förvaltningsområdet, i det södra dokumenterades inga föryngringar. Av de 7,5 valpkullarna i Norge var fyra i helnorska revir, helt eller delvis i vargzonen.
Förklaringen till att det dokumenterats 37,5 familjegrupper men 35,5 föryngringar i Sverige är följande: I 34 av Sveriges 37,5 familjegrupper har föryngring dokumenterats. Därtill påvisades även två föryngringar i revir där en familjegrupp inte kunde hittas under vintern (Bilaga 2), en i Sverige och en i ett svensk-norskt revir. Endast ett föräldradjur samt en valp kunde dokumenteras i dessa båda fall.
I Sverige utanför renskötselområdet är det inte längre ett mål att inventera kategorin ensamma/övriga stationära vargar. I renskötselområdet däremot inventeras alla vargar, även vandringsvargar. Läs mer i länsstyrelsernas länsvisa rapporter (www.lansstyrelsen.se).
I Norge däremot inventeras även vargar som inte ingår i familjegrupper eller par. Vintern 2016- 2017 påvisades 12-13 övriga vargar varav ingen med säkerhet kunde klassificeras som revirmarkerande och stationär (Wabakken & Maartmann 2017).
11
Tabell 2. Antal familjegrupper och revirmarkerande vargpar fördelade per land och per förvaltningsområde för rovdjur vintern 2016-2017. Svensk-norska familjegrupper/par har delats med hälften till vart land. Inom landet har reviren fördelats med hälften, en tredjedel eller en fjärdedel beroende på hur många län som berörs av reviret. Siffrorna avser hela inventeringsperioden, inklusive revir som tagits bort vid licens- och skyddsjakt.
Förvaltningsregion/
område
Antal familjegrupper
Antal revirmarkerande
par
Summa familjegrupper
och par
Sverige (inkl. halva gränsrevir) 37,5 20,5 58
Norra förvaltningsområdet Jämtland
Västernorrland
0,8 0,3
2 0
2,8 0,3
Mellersta förvaltningsområdet Värmland
Dalarna Örebro Gävleborg Västmanland Västra Götaland Stockholm Uppsala
12,3 9,7 4,7 5,3 3,8 0 0 0,5
6,5 7 2,5 1,5 0,5 0,5 0 0
18,8 16,7 7,2 6,8 4,3 0,5 0 0,5
Södra förvaltningsområdet 0 0 0
Norge (inkl. halva gränsrevir) 8,5 7,5 16
Norska vargzonen
Hedmark 5,67 3,5 9,17
Oslo/Akershus 1,67 1,25 2,92
Østfold 0,17 1,75 1,92
Utanför vargzonen
Hedmark 1 1 2
Totalt i Skandinavien 46 28 74
Figur 1. Registrerade familjegrupper (cirkel) och revirmarkerande par (trekant) i Skandinavien under inventeringsperioden vintern 2016-2017. Förvaltningsgränser visas i båda länder och rastrerat område visar det norska förvaltningsområdet för varg (vargzonen).
13
Figur 2. Dokumenterade familjegrupper (röda polygoner) och revirmarkerande par (blå polygoner) av varg i Skandinavien under inventeringsperioden vintern 2016-2017. Numreringen överensstämmer med numrering i bilaga 2. Bredare ytterkant anger revir där minst en varg bar GPS-sändare under vintern.
3.4 Populationens storlek
Den skandinaviska populationens storlek har beräknats med samma metod som de föregående fem åren (Svensson m.fl. 2014). Antal bekräftade föryngringar i inventeringen multipliceras med en omräkningsfaktor vilken är baserad på fältdata från inventeringar 2000-2003 (Svensson m.fl. 2014).
Både den skandinaviska populationen och den svenska populationens storlek beräknas med en sådan omräkningsfaktor.
I Sverige och Norge dokumenterades totalt 43 valpkullar (föryngringar) födda 2016. Baserat på de 43 föryngringarna beräknas den skandinaviska vinterpopulationen grovt till 430 vargar (95% CI = 340-559). Motsvarande siffra för den svenska delen av populationen med totalt 35,5 föryngringar, inkluderat halva gränsrevir, är 355 vargar (95% CI = 281-461). Beräkningarna är siffror för hela inventeringsperioden, vilket således inkluderar revir som senare berörts av licensjakt samt vargar som senare dokumeterats döda. De beräknade konfidensintervallen representerar inte ett max och ett min värde, det mest sannolika antalet vargar i beräkningen är runt genomsnittet, dvs. 430 vargar i Skandinavien och 355 vargar i Sverige.
Det norska beståndet räknas fortsatt genom kartläggning av antal individer i fält samt med hjälp av DNA-analyser. Enbart i Norge dokumenterades 54-56 vargar och därtill dokumenterades 51-56 gränsöverskridande vargar. Efter att gränsförekomsterna delats efter samma princip som för reviren (med hälften till varje land) ger det en norsk population på totalt 79,5-84 vargar under vintern.
Tabell 3. Vargstammens storlek beräknad för Skandinavien och för Sverige för hela inventeringsperioden vintern 2016-2017 (jakt eller annan dödlighet är ej frånräknad). Osäkerheten anges som 95% konfidensintervall (95% CI).
Beståndsuppskattning Skandinavien Sverige (inkl. halva gränsrevir)
1 oktober - 31 mars 430 (340-559) 355 (281-461)
15
Figur 3. Antal dokumenterade familjegrupper (grå staplar) och revirmarkerande par (orange staplar) samt summan av dessa (grå linje), i Skandinavien sedan vintern 1998-1999 (A). Antal dokumenterade familjegrupper och revirmarkerande par i Sverige respektive Norge sedan vinteren 1998-1999 (B). Siffrorna är kompletterade med information som tillkommit efter avslutad inventering, bilaga 5. Siffrorna motsvarar hela inventeringsperioden (oktober–mars) inklusive revir som under perioden berörts av licens- eller skyddsjakt.
0 10 20 30 40 50 60 70 80
0 10 20 30 40 50 60 70 80
Familjegrupper Skandinavien Revirmarkerande par Skandinavien
Familjegrupper och revimarkerande par, sum Skandinavien
0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50
Familjegrupper Sverige Revirmarkerande par Sverige Familjegrupper Norge Revirmarkerande par Norge
Familjegrupper och revirmarkerande par 1998 – 2016
A
B
3.5 Beståndsutveckling
Den skandinaviska vargstammen har varit i tillväxt de flesta år sedan 1990-talet, men för antalet dokumenterade familjegrupper innebär de två senaste vintersäsongerna ett trendbrott då antalet familjegrupper inte har ökat jämfört med vintern 2014-2015 (Figur 3A). Antalet föryngringar, vilket är det som används för att göra populationsuppskattningen, följer trenden i antal familjegrupper och därmed har den totala populationen av varg i Skandinavien heller inte ökat de senaste två åren. Så även om summan av antalet dokumenterade familjegrupper och revirmarkerande par uppvisar en ökning sedan 2014-2015 (Figur 3A) påverkas ändå populationsuppskattningen av att andelen familjegrupper respektive par har varierat mellan åren. Trender i en population bör dock läsas över flera år.
Den norska delen av vargpopulationen har uppvisat en ökning under samma period (Figur 3B). I det svenska delbeståndet, som utgör den största delen av Skandinaviens vargar, märks ingen tydlig ökning eller minskning i populationen de senaste två åren.
3.6 Finskryska vargar och deras avkommor
Nya finskryska vargar
Inga nya finskryska vargar har dokumenterats under inventeringssäsongen.
Finskryska vargar kända sedan tidigare
Tre finskryska vargar kända sedan tidigare inventeringssäsonger har dokumenterats även denna vinter, alla i Sverige (Figur 4):
En hanvarg i en familjegrupp i Dalarna (Tunturi). Vargen är förälder till årets valpar i reviret, men vargen bedöms inte finnas kvar i reviret efter november 2016. Vargen är känd sedan januari 2016.
En hanvarg i en familjegrupp i Gävleborg (Prästskogen). Vargen är förälder till årets valpar i reviret, men vargen bedöms inte finnas kvar efter oktober månad 2016 och en ny hane är dokumenterad i familjegruppen. Vargen är känd sedan december 2006.
En finskrysk vargtik i ett revirmarkerande par i Örebro län (Tiveden), vargen är känd sedan januari 2013.
Avkommor till finskryska vargar
Avkommor till finskryska immigranter benämns F1 och räknas tillsammans med immigranter som genetiskt särskilt viktiga vargar i populationen. Två valpkullar efter immigranter föddes våren 2016, en i Prästskogen och en i Tunturi. Inga valpar efter det finskryska paret som tidigare ynglat i Tiveden (2013 och 2014) har påträffats genetiskt under säsongen. Sammantaget de senaste åren fram till dags dato har sju av de nio genetiskt identifierade avkommorna födda 2013 och 2014 i Tiveden dokumenterats döda.
Sex F1:or dokumenterades som revirmarkerande djur i familjegrupper under vintern (Figur 4 &
Bilaga 4), varav fem av dem även var förälder till årsvalpar och/eller fjolårsvalpar i familjegruppen.
En sjunde F1 var förälder till en kull men det är oklart om vargen är kvar i reviret under vintern (Julussa, Norge). Inga F:1 dokumenterades i revirmarkerande par.
17
Figur 4. Familjegrupper (prick) och revirmarkerande par (trekant) av varg under inventeringsperioden, vintern 2016-2017. Utöver immigranter (röd) visar figuren även familjegrupper där en F1 är förälder och/eller ingår som ett revirmarkerande djur i reviret (orange).
3.7 Vargstammens genetiska utveckling
Den skandinaviska vargstammen härstammar från fem invandrade vargar från den finskryska populationen. Det ursprungliga Nyskoga-paret grundade populationen med sin första kull 1983.
Därefter fick Gillhovshanen valpar åren 1991-1993 samt Kynna- och Galvenhanen som båda fick sin första kull valpar våren 2008. Under 2013 och 2014 föddes valpar efter ytterligare två invandrande vargar efter att förvaltningen flyttade paret från Norrbottens län till Örebro län. Under 2016 fick även en ny invandrad finskrysk varg valpar i ett revir kallat Tunturi i Dalarnas län. Inga avkommor från Tiveden eller Tunturi har hittills reproducerat sig och därför anges dessa vargar ännu inte som grundare. Sedan 1983 har alla föräldrapar utom åtta (Nyskoga1, Gillhov, Galven, Kynna 2, Prästskogen 1, Prästskogen 3, Tiveden 1 och Tunturi 1) varit besläktade och därmed fått inavlade valpar (Åkesson & Svensson 2017).
Den årliga utvecklingen av populationens inavelsnivå följs genom att uppskatta graden av inavel (den s.k. inavelskoefficienten) i de familjegrupper som identifierats under respektive vinter.
Inavelsgraden baseras på släktskapet mellan de vargar som senast revirmarkerade tillsammans inför respektive års parningssäsong (Åkesson & Svensson 2017).
Inavelskoefficienten (F) uppskattas utifrån andelen identiska gener (alleler) med gemensamt ursprung som en individ ärver från sina föräldrar. Den varierar mellan 0 och 1 och är högre ju mer besläktade föräldrarna är. Exempelvis är inavelskoefficienten 0,25 för avkommor till ett syskonpar, medan den är 0,13 för avkommor till kusiner. Bland familjegrupper mellan 1996 och 2007 steg den genomsnittliga inavelskoefficienten från 0.13 till 0.30. Mellan 2008 och 2016 har inavelskoefficienten minskat, vilket till stor del beror på att immigranterna i Galven/Prästskogen och Kynna fått ut flera avkommor (F1:or) som lyckats reproducera sig.
Under 2016 var den genomsnittliga inavelskoefficienten i familjegrupperna ܨത = 0,23 (± 0,07 standardavvikelser), vilket är en svag minskning (-0,01) i förhållande till 2015 (Figur 5).
Minskningen beror till stor del på föryngringen av en ny immigrant (G15-16) i Tunturi-reviret i Dalarna.
Figur 5. Den genomsnittliga inavelskoefficienten (inavelsgraden) i familjegrupper i Skandinavien för åren 1983 till 2016. Streckade linjer anger inavelskoefficientens standardavvikelse, som är ett mått på variationen i inavel inom varje år.
0,00 0,05 0,10 0,15 0,20 0,25 0,30 0,35 0,40 0,45
1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009 2011 2013 2015
Ina velsk oe fficien t
19
3.8 Döda vargar
Totalt dokumenterades 69 döda vargar i Skandinavien under reproduktionscykeln 1 maj 2016 - 30 april 2017 varav 51 i Sverige och 18 i Norge (Bilaga 3). I Sverige sköts 25 vargar under licensjakt i januari och februari och 15 sköts vid skyddsjakt. Sju dog i trafiken och fyra dog av annan orsak. Av de 18 dokumenterade döda vargarna i Norge fälldes åtta vid licensjakt, sju vid skyddsjakt, en i nödvärn (§17 Naturmangfoldsloven), en sköts illegalt och en dog av okänd orsak.
Av de 69 kända döda vargarna i Skandinavien var 55 döda under inventeringsperioden 1 oktober 2016 - 31 mars 2017 (Bilaga 3); 44 i Sverige och 11 i Norge. I Sverige fälldes 25 vargar vid licensjakt, 12 vid skyddsjakt, tre dog i trafiken, tre avlivades på grund av sjukdom och en blev ihjälbiten, möjligen av annan varg. Av de 11 döda vargarna i Norge fälldes åtta vid licensjakt, två fälldes vid skyddsjakt och en sköts vid nödvärn.
Tre av de 69 vargarna dog under april månad, efter inventeringsperioden.
Fem revir, varav fyra familjegrupper och ett revirmarkerande par, berördes av licensjakten i Sverige 2017. I tre av familjegrupperna sköts merparten av familjegruppen, inklusive de revirmarkerande djuren (nr 17, 24 och 44 i Figur 2 och Bilaga 2). I den fjärde familjegruppen (nr 35) sköts föräldradjuren samt en valp. Ett svenskt revirmarkerande par sköts på licensjakt (nr 71) och två sköts på skyddsjakt (nr 56 och 57 i Figur 2 och Bilaga 2).
I Norge genomfördes ingen licensjakt på familjegrupper, ett revirmarkerande par sköts vid skyddsjakt (nr 47 i Figur 2 och Bilaga 2).
4 Diskussion
Föryngringar används som underlag för uppskattning av populationens totala storlek i antal individer. De senaste årens inventeringsdata visar att förhållandet mellan antal familjegrupper och föryngringar över tid är nära 1, även om det för enskilda år vanligen skiljer med några få antal. I de flesta familjegrupper föds således valpar under våren men i ett fåtal familjegrupper åtföljs vargparet endast av fjolårsvalpar. Ibland förekommer även föryngringar i revir där det sedan inte kan dokumenteras en familjegrupp på vintern, dvs endast årsvalpar eller en vuxen med en valp dokumenteras.
Metoden som används för att beräkna populationens storlek ger enskattning av vinterns antal individer i vargstammen inklusive vandringsvargar och övriga stationära vargar jämte individer i familjegrupper och par. Siffrorna är en uppskattning av populationens storlek under hela inventeringsperioden, vargar som sedemera dött under inventeringsperioden är således inkluderade i siffran.
I figur 3 redovisas antalet dokumenterade familjegrupper och revirmarkerande par sedan 1998.
Siffrorna är kompletterade med familjegrupper och par som bekräftats i efterhand (Bilaga 5). De senaste åren har DNA-analyser och inventeringar i fält i efterhand kunnat påvisa revir som inte dokumenterats under den aktuella inventeringsperioden. Sedan vintern 2001-2002 och fram till idag är i snitt 1,7 revirmarkerande par per vinter påvisade i efterhand. Under de första sex åren av nämnda period dokumenterades endast två par i efterhand, men med ökande populationsstorlek har antalet ökat och de senaste tio säsongerna är snittet istället ca 2,3 par per säsong som påvisas i efterhand. Det sker främst genom att en familjegrupp dokumenteras påföljande vinter varvid paren åtminstone måste ha funnits i februari/mars (brunstperioden) vintern innan. För många par som bekräftats i efterhand fanns dock indikationer under den aktuella inventeringsperioden, men datamängden var för liten för att reviret skulle kunna särskiljas från andra vargpar eller för att social status skulle kunna klassas. Under de senaste tio säsongerna är tre familjegrupper bekräftade i efterhand (0,3 i snitt) och status i reviren har ändrats från revirmarkerande par till familjegrupp (Bilaga 5). Familjegrupper har bekräftats genom att avkommor upptäckts genom DNA-analys.
Även i årets inventering i Sverige fanns det övriga stationära vargförekomster samt ett par indikationer på nya möjliga par i slutet av mars månad, paren kunde dock varken bekräftas eller avfärdas då snötäcket smälte bort i de aktuella områdena. Revirmarkerande par som bildas i mars månad i områden där snön har försvunnit är mycket svåra att fånga upp med nuvarande inventeringsmetodik. Övriga stationära förekomster är oftast är ensamma vargar men det förekommer att det att det är flera vargar inblandade. I södra Stockholms län påvisades under inventeringsperioden fyra vargar (fjolårsvalpar), i det så kallade Sjundareviret. Förekomsten kunde inte klassas som en familjegrupp eller ett par, då det saknades underlag som visade på regelbundet revirmarkerande varg. Den klassades istället som en övrig stationär förekomst. Detsamma gällde Brattfors (Värmland) med endast en vargtik och en årsvalp dokumenterade. Ingen familjegrupp men föryngringen kunde räknas in. I tillägg fanns tre revir där det var osäkert om det skett en föryngring eller inte 2016 (Kloten och Långsjön i Sverige, Mangen i Norge).
Under vintern har det i Sverige även genomförts en extra omfattande spillningsinsamling inom ramen för utvärdering och forskning kring en ny omräkningsfaktor (Chapron m.fl. 2016).
Naturvårdsverket har inititerat insamlingen medan länsstyrelserna tillsammans med Svenska Jägareförbundet har stått för insamlingen i fält.
21
5 Referenser
Chapron G, Wikenros C, Liberg O, Wabakken P, Flagstad Ø, Milleret C, Månsson J, Svensson L, Zimmermann B, Åkesson M, and Sand H. 2016. Estimating wolf (Canis lupus) population size from number of packs and an individual based model. Ecological Modelling 339: 33-44.
Naturvårdsverket & Rovdata. 2014. Varg: Instruktioner för fastställande av familjegrupp, revirmarkerande par och föryngring. www.naturvardsverket.se.
Naturvårdsverket & Rovdata. 2014. Varg: Gruppering och särskiljning av observationer och revir.
www.naturvardsverket.se.
Naturvårdsverket & Rovdata. 2014. Varg: Barmarksinventering. www.natuvardsverket.se.
Naturvårdsverkets författningssamling. Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om inventering av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn. NFS 2007:10.
Svensson, L., Wabakken P., Kojola, I., Maartmann, E.M., Strømseth, T.H., Åkesson, M. & Flagstad, Ø.
2014. Varg i Skandinavien och Finland. Statusrapport för vintern 2013-2014. Viltskadecenter, Høgskolen i Hedmark, Grimsö forskningsstation, Rovdata, SKANDULV, Vilt- och
fiskeriforskningen Oulu. Høgskolen i Hedmark Oppdragsrapport 12-2014. Viltskadecenter rapport nr 7-2014.
Wabakken, P. & Maartmann, E. 2017. Ulv i Norge pr. 7. April 2017. Foreløpige konklusjoner for vinteren 2016/2017. Rapport 3. Høgskolen i Innlandet. 6 s.
Wabakken, P., Sand, P., Liberg, O. & Bjärvall, A. 2001. The recovery, distribution and population dynamics of wolves on the Scandinavian Peninsula, 1978-98. Canadian Journal of .Zoology 79: 710-725.
Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Åkesson, M & Flagstad, O. 2016. Bestandsovervåkning av ulv vinteren 2015-2016. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia 1-2016. 49s.
Åkesson, M. & Svensson, L. 2017. Sammanställning av släktträdet över den skandinaviska vargstammen fram till 2016. Rapport på uppdrag av Naturvårdsverket. Rapport från Viltskadecenter 2017-2.
23
Bestandsovervåking av ulv vinteren 2016-2017
Sammendrag
Mål og metoder:
Ulvestammen i Sverige og Norge er en felles skandinavisk bestand med utbredelse på tvers av riksgrensen. Årlige registreringer skal gjennomføres vinterstid i begge land. Målsettingen for registreringene i 2016-2017 (1. oktober – 31. mars) var å dokumentere antall og utbredelse av ulverevir tilhørende familiegrupper og revirmarkerende par. For vinteren 2016-2017 ble bestandsstørrelsen beregnet på samme måte som foregående vinter, med en omregningsfaktor fra antall bekreftede valpekull til antall individer i bestanden. I tillegg skal de revirmarkerende ulvene i familiegrupper og par identifiseres genetisk for å dokumentere nye eller tidligere kjente finsk- russiske dyr, og for å følge graden av innavl (innavlskoeffisienten) i bestanden.
Bestandskartlegging gjennomføres i hovedsak ved sporing på snø, med påfølgende identifisering ved DNA-analyser av innsamlede ekskrementer, urin og hår. Informasjon fra radiotelemetri, andre forskningsdata og døde ulver brukes også når slik informasjon er tilgjengelig. Länsstyrelsene i Sverige og Statens Naturoppsyn (SNO) i samarbeid med Høgskolen i Innlandet i Norge er ansvarlige for gjennomføring av feltarbeidet. De kontrollerer også i felt de mange rapportene om spor og andre observasjoner av ulv som blir meldt fra publikum.
Antall familiegrupper og revirmarkerende par:
Vinteren 2016-2017 ble totalt 46 familiegrupper av ulv dokumentert i Skandinavia, hvorav 34 i Sverige, fem i Norge og sju med tilhold på begge sider av riksgrensen. Totalt ble 28 revirmarkerende par påvist, hvorav 19 ble funnet i Sverige, tre på tvers av riksgrensen og seks i Norge. Etter fordeling med halvparten til hvert land av grenserevirene ble det påvist i alt 37,5 familiegrupper og 20,5 revirmarkerende par i Sverige, mens Norge totalt hadde 8,5 familiegrupper og 7,5 revirmarkerende par av ulv.
Antall ynglinger
I 2016 ble det dokumentert totalt 43 ynglinger av ulv i Skandinavia, hvorav 32 valpekull i helsvenske revir, fire i helnorske revir og sju i revir på tvers av riksgrensen mellom Sverige og Norge.
Bestandsstørrelse:
Med samme metode som ble brukt i fjor ble det for vinteren 2016-2017 beregnet en bestand på 430 (95% CI = 340-559) ulver i Skandinavia. Delbestanden i Sverige, inklusivt halvparten av grenserevirene, ble ved samme metode beregnet til 355 (95% CI = 281-461). Beregningsmetoden er basert på antall kull med årsvalper og inkluderer både levende og døde ulver gjennom hele registreringssesongen. Hele den norske bestanden inklusive grenserevir blir fortsatt registrert i felt.
I Norge ble det dokumentert 54-56 ulver med helnorsk tilhold, og medregnet halvparten av ulvene registrert på begge sider av riksgrensen, ble det påvist 79,5-84 ulver i Norge vinteren 2016-2017.
Genetikk:
Tre tidligere kjente finsk-russiske ulver ble dokumentert, hvorav tohanner (Prästskogen og Tunturi) og én tispe (Tiveden). De to hannene ynglet begge i 2016, men vurderes begge som forsvunnet siden påfølgende høst. Tispa i Tiveden var revirmarkerende og stasjonær i et nytt par. Ingen nye finsk-russiske ulver ble dokumentert i registreringssesongen 2016-2017.
Den gjennomsnittlige innavlskoeffisienten, som reflekterer innavlsnivået i den skandinaviske ulvestammen, ble beregnet til 0,23 for vinterens registrerte familiegrupper, en svak reduksjon i forhold til fjorårssesongen.
25
6 Innledning
Ulvestammen i Sverige og Norge tilhører en felles skandinavisk bestand med utbredelse på tvers av riksgrensen. Årlige tellinger utføres over hele den skandinaviske halvøya vinterstid i både Sverige (§ 8 och 9 Förordning (2009; 1263) om forvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn) og Norge. Bestandsovervåking av ulv i Skandinavia er gjennomført på tvers av riksgrensen hver vinter siden 1978 (Wabakken m. fl. 2001), og fra og med vintersesongen 1998-1999 har det hvert år blitt utarbeidet en felles skandinavisk oppdatert statusrapport (jfr. Wabakken m. fl. 2016). Denne rapporten er nr 19 i rekken av en felles årlig rapportering om ulvens bestandsstatus i Skandinavia (tidligere også inkludert Finland), her for vinteren 2016-2017. Rapporten redegjør for resultatene fra vinterens registreringer når det gjelder antall ulver totalt i Skandinavia, men også for antall ulver i svensk og norsk delbestand. Det redegjøres primært for resultater som er knyttet til felles målsetting for begge land. Ytterligere resultater som er knyttet til mer spesifikke nasjonale mål, eller områder innenfor det enkelte land, er tilgjengelig i foreløpige statusrapporter i Norge eller for Sverige i länsvise årlige registreringsrapporter.
Samarbeidet mellom Norge og Sverige har fra 2014 resultert i ny felles overvåkingsmetodikk (Naturvårdsverket og Rovdata 2014), en felles database (Rovbase) for registrering av overvåkingsdata (www.rovbase.no), samt et felles rapporteringssystem for allmennheten (www.skandobs.no). Målet er at overvåking, rapportering og presentasjon skal gjøres på samme måte i begge landene, og dermed gi sammenlignbare resultater for den norsk-svenske ulvestammen. Länsstyrelsene i Sverige og Statens naturoppsyn (SNO) i samarbeid med Høgskolen i Innlandet i Norge er ansvarlige for å gjennomføre feltregistreringene av store rovdyr i Skandinavia. Registreringene gjennomføres i begge land i samarbeid med næringsutøvere, allmennheten og interesseorganisasjoner. Länsstyrelsene, Høgskolen i Innlandet og SNO har også ansvar for å kvalitetssikre og kontrollere innmeldte ulveobservasjoner i felt, og registrere informasjonen i Rovbase. Viltskadecenter har på oppdrag fra Naturvårdsverket ansvaret for å kvalitetssikre dataene på nasjonalt nivå i Sverige, mens Rovdata og Høgskolen i Innlandet har dette ansvaret i Norge.
Det primære oppdraget og hovedmålsettingen med å registrere ulv i Skandinavia er å dokumentere antall familiegrupper og revirmarkerende par både på skandinavisk og nasjonalt nivå, men også pr län og fylke. I tillegg til felles skandinaviske registreringsmål finnes også spesielle nasjonale mål. I Sverige blir det så langt det er mulig registrert antall ulver pr sameby, da dette utgjør erstatningsgrunnlag for berørte samebyer. I Norge blir antall ynglinger i helnorske revir og grenserevir fortsatt registrert. Det samme gjelder for antall individer i helnorske revir og grenserevir.
I Norge blir det også forsøkt å registrere alle enslige ulver som ikke har tilhold i familiegrupper eller par. Dette kan være andre stasjonære ulver eller enslige dyr på vandring. Disse i praksis enslige ulvene er de siste vintrene nesten uten unntak også individbestemt fra analyser av innsamlet DNA.
En familiegruppe (ulveflokk) består av minst tre ulver hvorav minst én av dem revirmarkerer regelmessig. Den vanligste sammensetningen av en familiegruppe i Skandinavia er et ulvepar (foreldreparet) med årsvalper, eventuelt også i følge med en eller flere ungdyr fra tidligere kull. De fleste år er det kun et fåtall familiegrupper som ikke har årsvalper, men kun fjorårsvalper (dvs.
ettåringer). Antall familiegrupper vinterstid er derfor nær det antall valpekull som er født våren før.
Vinterstid kan det også påvises yngling som ikke inngår i en familiegruppe, for eksempel årsvalper som har mistet begge sine foreldre. Et revirmarkerende par er et ulvepar som ikke har valper eller ikke blir fulgt av tidligere avkom. Både familiegrupper og revirmarkerende par beveger seg innenfor et revir avgrenset av ulvene.
En viktig målsetning for de årlige registreringene er også å påvise eventuelle innvandrere fra den finsk-russiske bestanden og i tillegg identifisere genetisk de enkelte revirmarkerende ulvene i familiegrupper og par. Denne informasjonen blir brukt til å ajourføre det unike stamtreet til den skandinaviske ulvestammen og for å overvåke ulvestammens genetiske status (Åkesson &
Svensson 2017).
7 Materiale og metoder
Registreringsmetodene er beskrevet i detaljerte faktablad og instruksjoner som omfatter krav til registrering og kvalitetssikring i felt, men også kriterier for klassifikasjon av antall familiegrupper og revirmarkerende par (Naturvårdsverket og Rovdata 2014). Faktablad og instruksjoner finnes tilgjengelige på www.naturvardsverket.se og på www.rovdata.no. I Sverige finnes også i forskrifter fra Naturvårdsverket som regulerer deler av registeringsmetodikken (NFS 2007:10).
Registreringsperioden for familiegrupper og revirmarkerende par er 1. oktober - 31. mars.
Bestanden av ulv registreres hovedsakelig ved sporing på snø hvor revirmarkeringer blir notert og DNA-prøver blir innsamlet. Sosial status i reviret blir dokumentert og klassifisert som familiegruppe, revirmarkerende par eller som andre stasjonære. I Norge registreres også ikke-stasjonære ulver.
Revirene blir skilt fra hverandre ved sporing på snø og ved at lederdyrene blir genetisk identifisert ved hjelp av de innsamlede prøvene av ulveekskrementer, hår og urin. I tillegg brukes også informasjon fra radiotelemetri (GPS-halsband på ulv ved forskning eller forvaltning), viltkameraer og døde ulver som også blir identifisert ved DNA-analyser. Døde ulver blir også aldersbestemt, ved Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) og Naturhistoriska Riksmuseet i Sverige og Norsk Institutt for Naturforskning (NINA) i Norge.
Meldinger fra allmennheten om spor, ekskrementer og synsobservasjoner utgjør også en viktig del av ulveregistreringene. Observasjonene rapporteres ofte direkte til feltpersonalet ved länsstyrelsene, SNO eller Høgskolen i Innlandet som deretter gjennomfører feltundersøkelse, men observasjonene kan også legges inn i et skandinavisk rapporteringssystem via internett (www.skandobs.no).
Ulver som vandrer til Skandinavia fra den finsk-russiske bestanden kan vinterstid bli oppdaget under registrering i reindriftsområdet både i Sverige og Norge (sporing og tilhørende DNA- analyser). Finsk-russiske ulver som har etablert seg som stasjonære i den skandinaviske bestanden blir oppdaget ved DNA fra de revirmarkerende dyrene i de enkelte revir.
Innavlskoeffisient og genetisk status i bestanden blir ajourført gjennom genetiske analyser av revirmarkerende dyr i alle registrerte familiegrupper og par.
Antall registrerte ynglinger fra fjoråret er brukt til å beregne antall ulver i den totale ulvebestanden i Skandinavia for vinteren 2016-2017. Totalbestanden omfatter alle individer i familiegrupper og par, alle andre stasjonære ulver og alle ulver som streifer omkring. Hoveddelen av bestanden består likevel av ulver i familiegrupper og par. Størrelsen på bestanden beregnes med utgangspunkt i antall ynglinger som multipliseres med en omregningsfaktor til totalt antall individer i bestanden. Metoden, som er beskrevet i Wabakken m. fl. (2014), er basert på innsamlede bestandsdata fra 2000-2003. Som avtalt mellom Naturvårdsverket og Miljødirektoratet og som en del av et tettere skandinavisk samarbeid i forvaltningen av ulv er alle ulverevir med tilhold på tvers av riksgrensen ved beregninger av bestandsstørrelsen blitt delt mellom Sverige og Norge, med 50
% til hvert land.
27
8 Resultater
8.1 Resultater for hele registreringsperioden
Det skal presiseres at alle tall som oppgis nedenfor er resultater for hele registreringsperioden 1.
oktober – 31. mars. Ulverevir som forsvant i løpet av vintersesongen på grunn av lisensjakt, skadefelling (skyddsjakt) eller annen dødelighet er således inkludert i resultatene.
8.2 Antall familiegrupper og revirmarkerende par
I registreringsperioden 2016-2017 dokumenterte ulveregistreringene totalt 46 familiegrupper og 28 revirmarkerende par i Skandinavia (Figur 1 & Tabell 1). Etter svensk-norsk fordeling av antall grenserevir, der halvparten av de enkelte revir ble fordelt til hvert land, var totalsummen for Sverige 37,5 familiegrupper og 20,5 par, mens Norge hadde 8,5 familiegrupper og 7,5 par. (Tabell 1).
Av de 46 familiegruppene var 34 i helsvenske revir, sju hadde tilhold på tvers av riksgrensen og fem revir var helnorske. Tre av de helnorske familiegruppene hadde fullstendig tilhold innenfor norsk forvaltningsområde for ulv (norsk ulvesone), mens de to resterende hadde delvis tilhold innenfor denne sonen (Julussa, Osdalen). Av de 28 revirmarkerende parene var 19 helsvenske, tre var grenseoverskridende, mens seks kun ble påvist på norsk side av riksgrensen. Med unntak av ett par (Spekedalen) ble de resterende fem norske parene kun registrert innenfor ulvesonen. I Sverige hadde majoriteten av familiegrupper og revirmarkerende par tilhold i det midtre svenske forvaltningsområdet for rovdyr og i Norge ble de fleste ulvene påvist innenfor ulvesonen, og særlig i Hedmark fylke (Figur 2, Tabell 2).
Tabell 1. Antall registrerte familiegrupper og revirmarkerende par av ulv i Sverige, i grenserevir med tilhold på tvers av riksgrensen, i Norge og totalt for Skandinavia vinteren 2016-2017. Beregnet antall familiegrupper og revirmarkerende par når grenserevirene er fordelt på de to landene er også vist. Oppgitte tall angir antall ulverevir før bortfall ved lisens- og skadefelling (skyddsjakt).
Land/område
Antall familiegrupper
Antall
par Totalt
Sverige 34 19 53
Sverige/Norge 7 3 10
Norge 5 6 11
Skandinavia 46 28 74
Etter fordeling av grenserevirene (0,5 pr revir til hvert land)
Sverige 37,5 20,5 58
Norge 8,5 7,5 16
Sist i registreringsperioden var antall familiegrupper i Sverige ved lisensjakt redusert med tre, og i en fjerde ble deler av flokken skutt, inklusivt foreldreparet. I samme periode ble antall revirmarkerende par redusert med tre i Sverige og ett i Norge ved lisensjakt og skadefelling (skyddsjakt).
8.3 Ynglinger og andre ulveforekomster
En yngling er i denne rapporten et dokumentert kull med ulvevalper som er født i 2016. Som tidligere er årsvalper påvist i de aller fleste av vinterens familiegrupper. Antall domumenterte ynglinger er grunnlaget for årets bestandsberegninger.
Ved feltregistreringer og DNA-analyser ble det for 2016 bekreftet 43 valpekull totalt i Skandinavia, hvorav 32 ble påvist i Sverige, sju i svensk-norske grenserevir og fire i Norge. Etter fordeling av yngling i grenserevir med halvparten til hvert land, ble det registrert totalt 35,5 ynglinger i Sverige og 7,5 ynglinger i Norge. Av de 7,5 valpekullene i Norge ble fire påvist i helnorske revir, helt eller delvis innenfor norsk ulvesone.
Forklaring på at det er dokumentert 37,5 familiegrupper, men 35,5 ynglinger i Sverige er følgende:
I Sverige ble årsvalper dokumentert i 34 av de 37,5 familiegruppene. Dessuten ble det påvist yngling i to revir der ingen inntakt familiegruppe kunne påvises i løpet av registreringssesongen (Vedlegg 2), ett i Sverige og ett i et grenseoverskridenede revir. I begge tilfeller ble det kun dokumentert ett foreldredyr og én valp.
I Norge er det også et mål å registrere ulver som ikke er i familiegrupper eller par. Vinteren 2016- 2017 ble totalt 12-13 enslige ulver påvist hvorav ingen av disse med sikkerhet kunne klassifiseres som revir-markerende og stasjonære (Wabakken & Maartmann 2017).
Utenfor tamreinområdet i Sverige er det ikke lenger et mål å registrere kategorien enslige/andre stasjonære ulver. Derimot registreres alle ulver i tamreinområdet, også streifulver blir kartlagt. Les mer i länsstyrelsenes länsvise rapporter (www.lansstyrelsen.se).
29
Tabell 2. Antall familiegrupper og revirmarkerende ulvepar fordelt mellom forvaltningsregioner i Norge og Sverige og i eller utanfor norsk ulvesone for vinteren 2016-2017.
Riksgrenseoverskridende familiegrupper og par er fordelt med halvparten pr. land. Innenfor landet er revirene fordelt med halvparten, en tredjedel eller en fjerdedel, avhengig av hvor mange fylker som deler på reviret. Tallene gjelder hele registreringsperioden, inklusivt svenske revir som er fjernet ved lisensjakt eller ved skadefelling (skyddsjakt).
Forvaltningsregion/
område
Antall familiegrupper
Antall revirmarkerende
par
Sum familiegrupper og
par
Sverige (inkl. halve grenserevir) 37,5 20,5 58
Nordre forvaltningsområdet Jämtland
Västernorrland
0,8 0,3
2 0
2,8 0,3
Midtre forvaltningsområdet Värmland
Dalarna Örebro Gävleborg Västmanland Västra Götaland Stockholm Uppsala
12,3 9,7 4,7 5,3 3,8 0 0 0,5
6,5 7 2,5 1,5 0,5 0,5 0 0
18,8 16,7 7,2 6,8 4,3 0,5 0 0,5
Søndre forvaltningsområdet 0 0 0
Norge (inkl. halve grenserevir) 8,5 7,5 16
Norsk ulvesone
Hedmark 5,67 3,5 9,17
Oslo/Akershus 1,67 1,25 2,92
Østfold 0,17 1,75 1,92
Utenfor ulvesonen
Hedmark 1 1 2
Totalt i Skandinavia 46 28 74
Figur 1. Registrerte familiegrupper (sirkel) og revirmarkerende par (trekant) i Skandinavia i registreringsperioden, vinteren 2016-2017. Grenser for forvaltningsregioner i begge land er vist, og skravert område viser norsk forvaltningsområde for ulv (norsk ulvesone).
31
Figur 2. Familiegrupper (røde polygoner) og revirmarkerende par (blå polygoner) av ulv i Skandinavia i registreringsperioden, vinteren 2016-2017. Tall i figuren er i samsvar med nummerering i vedlegg 2. Tjukk ytterkant angir revir hvor minst en ulv hadde GPS-sender om vinteren.
8.4 Bestandsstørrelse
Bestandsstørrelsen av ulv i Skandinavia er beregnet med samme metode som de tidligere fem årene (Wabakken m.fl. 2014). Den anvendte metoden, som også ble brukt i fjor, bygger på at antall bekreftede valpekull i 2016 som er multiplisert med en omregningsfaktor, basert på feltdata om bestandsstruktur i ulvestammen fra registreringer 2000-2003 (Wabakken m. fl. 2014). Både den skandinaviske bestanden og størrelsen på svensk delbestand kan beregnes med en slik omregningsfaktor.
Totalt i Sverige og Norge ble 43 valpekull (ynglinger) dokumentert født i 2016. Basert på de 43 dokumenterte ynglingene ble skandinavisk totalbestand for vinteren 2016-2017 beregnet til 430 ulver (95% CI: 340-559). Tilsvarende beregning for svensk delbestand (totalt 35,5 valpekull), inklusivt halvparten av de svensk-norske ynglingene i grenserevir, ga samme vinter 355 ulver (95%
CI: 281-461). Disse beregninger er bruttotall for hele registreringsperioden og ulver som beviselig er døde er ikke fratrukket de oppgitte bestandstall. Det er også verdt å merke seg at beregnede konfidensintervall ikke representerer minimum-maksimumsverdier og at de mest sannsynlige antall ulver i beregningene er å finne omkring de beregnede gjennomsnitt, dvs. 430 ulver for Skandinavia og 355 dyr for Sverige.
Norsk delbestand beregnes fortsatt ved å kartlegge antall individer i felt og ved DNA-analyser. I Norge ble det påvist 53 ulver med helnorsk tilhold vinteren 2016-2017. Dessuten ble 54-56 ulver dokumentert på tvers av riksgrensen. Dersom grenseulver fordeles mellom landene etter samme prinsipp som tidligere (halvparten til hvert land) gir dette en norsk delbestand på totalt 79,5-84 ulver sist vinter.
Tabell 3. Bestandsstørrelse av ulv beregnet for Skandinavia og svensk delbestand for hele registreringsperioden, vinteren 2016-2017, (jakt eller andre dødsfall ikke fratrukket). Usikkerheten i beregningene er angitt som 95% konfidensintervall (95% CI).
Bestandsberegning Skandinavia Sverige (inkl. halve
grenserevir)
1 oktober - 31 mars 430 (340-559) 355 (281-461)
33
Figur 3. Antall dokumenterte familiegrupper (grå søyler) og revirmarkerende par (oransje søyler) og totalt i Skandinavia (grå graf) siden vinteren 1998-1999 (A). Antall dokumenterte familiegrupper og revirmarkerende par i henholdsvis Sverige og Norge siden vinteren 1998-1999 (B). Oppgitte tall figur A og B er komplettert mht. Informasjon som er mottatt etter avsluttet inventrering (se tekst og Vedlegg 5) og gjelder summen for hele registreringsperioden i respektive sesong (oktober-mars), slik at tallene inkluderer familiegrupper og par som ble avlivet lovlig i registreringsperioden.
0 10 20 30 40 50 60 70 80
0 10 20 30 40 50 60 70 80
Familiegrupper Skandinavia Revirmarkerande par Skandinavia
Familiegrupper og revirmarkerande par, sum Skandinavia
0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50
Familiegrupper Sverige Revirmarkerende par Sverige Familiegrupper Norge Revirmarkerende par Norge
Familiegrupper og revirmarkerende par 1998-2016
A
B
8.5 Bestandsutvikling
I store trekk har den skandinaviske ulvestammen hatt en årlig tilvekst siden 1990-tallet. For antall dokumenterte familiegrupper har det imidlertid vært et brudd i denne trenden de to siste vintersesongene, da antall familiegrupper i vinter ikke er høyere enn det som ble registrert vinteren 2014-2015 (Figur 3A). Antall ynglinger, som er basis for bestandsberegningen, følger trenden i antall familiegrupper, og dermed har totalbestanden av ulv i Skandinavia heller ikke økt de to siste årene. Så selv om summen av antall dokumenterte familiegrupper og revirmarkerende par har økt siden 2014/2015 (Figur 3A), påvirkes bestandsberegningen av at andelen familiegrupper i forhold til par har variert mellom årene. Trender i en populasjon bør leses over flere år.
Den norske delen av ulvebestanden har økt i samme periode (Figur 3B). I den svenske delbestanden, der den største andelen av Skandinavias ulver holder til, er det ingen tydelige endringer i bestandstallene de siste to årene.
8.6 Finsk-russiske ulver og deres avkom
Nye finsk-russiske ulver
Ingen nye finsk-russiske ulver ble dokumentert i registreringssesongen.
Finsk-russiske ulver kjent fra tidligere
Tre finsk-russiske ulver som var kjent fra tidligere registreringssesonger ble også påvist denne vinteren, alle i Sverige (Figur 4).
En hannulv i en familiegruppe i Dalarnas län (Tunturi), der den var far til årsvalper i reviret. Ulven var ikke lenger å finne etter november 2016. Den ble første gang påvist i januar samme år.
En hannulv i en familiegruppe i Gävleborgs län (Prästskogen), der den var far til årsvalper i 2016. Ulven var ikke lenger å finne i reviret etter oktober samme år. Den har vært kjent i Sverige siden desember 2006. En ny hann er dokumentert i familiegruppen.
En ulvetispe i et revirmarkerende par i Örebro län (Tiveden). Ulven har vært kjent i Sverige siden 2013.
Avkom til finsk-russiske ulver
Avkom til ulver av finsk-russisk opprinnelse blir kalt F1. Genetisk sett er disse F1 sammen med immigranter spesielt viktige individer for bestanden. To valpekull ble født våren 2016, et i Prästskogen og et i Tunturi. Ingen valper etter det finsk-russiske paret som tidligere har ynglet i Tiveden (2013 og 2014) er påvist genetisk i løpet av registreringssesongen. Sju av ni genetisk identifiserte avkom født i Tiveden 2013 og 2014 er hittil påvist døde.
I seks av vinterens familiegrupper var én av de revirmarkerande ulvene en F1 (Figur 4, Vedlegg 4), hvorav fem også var foreldre til årsvalper og/eller fjorårsavkom i familiegruppen. En sjuende F1 var mor til et valpekull i Julussa-reviret i Norge, men ble ikke påvist i reviret gjennom vintersesongen.
Ingen F1 er dokumentert i revirmarkerende par.
35
Figur 4. Familiegrupper (sirkel) og revirmarkerende par (trekant) av ulv i registreringsperioden, vinteren 2016-2017. I tillegg til immigranter (rød) viser figuren også familiegrupper hvor én av foreldrene var en F1 og/eller inngår som et revirmarkerende dyr i reviret (orange).
8.7 Ulvestammens genetiske utvikling
Nåværende skandinavisk ulvebestand har sin opprinnelse i fem innvandrende ulver fra den finsk- russiske bestanden (såkalte «founders»). Det opprinnelige Nyskogaparet med tilhold på tvers av riksgrensen grunnla bestanden ved første yngling i 1983. Deretter ynglet Gillhovhannen i årene 1991-1993 og Kynna- og Galvenhannen ynglet begge første gang i 2008. I 2013 og 2014 ynglet ytterligere to innvandrede ulver etter at forvaltningen flyttet dem fra Norrbottens län til Örebro län, der de ble stasjonære og etablerte Tiveden-reviret. I 2016 ynglet ytterligere en ny finsk-russisk ulv i reviret kalt Tunturi (nr.16 i Figur 2, Vedlegg 2) i Dalarna. Ingen avkom fra Tiveden eller Tunturi har hittil lykkes med å yngle, så ingen av de finsk-russiske ulvene i disse revirene regnes foreløpig å ha bidratt til grunnleggelsen av den nåværende skandinaviske ulvestammen. Bortsett fra åtte foreldrepar i bestanden (Nyskoga 1, Gillhov, Galven, Kynna 2, Prästskogen 1, Prästskogen 3, Tiveden 1, Tunturi 1) har alle ulvepar etter 1983 vært beslektet og dermed fått innavlede valper (Åkesson & Svensson 2017).
Den årlige utviklingen av bestandens innavlsnivå følges ved å kartlegge graden av innavl (den såkalte innavlskoeffisienten) i familiegruppene som registreres den enkelte vinter. Graden av innavl er basert på slektskap mellom de ulvene som revirmarkerte sammen forut for parringstiden i respektive vintersesong (Åkesson & Svensson 2017).
Innavlskoeffisienten (F) måler andelen identiske gener (alleler) med felles opphav som et individ arver fra sine foreldre. Den varierer mellom 0 og 1 og er høyere jo mer beslektede foreldrene er.
En innavlskoeffisient på 0,25 tilsvarer for eksempel avkom til et søskenpar, mens en innavlskoeffisient på 0,13 tilsvarer avkom til fetter og kusine. Blant familiegruppene i bestanden mellom 1996 og 2007 steg den gjennomsnittlige innavlskoeffisienten fra 0,13 til 0,30. Mellom 2008 og 2016 sank innavlskoeffisienten. Reduksjonen skyldtes vellykkede ynglinger av de finsk-russiske immigrantene (i Galven/Prästskogen og Kynna) og at flere av deres avkom (F1) også ynglet med stor suksess de påfølgende årene.
I 2016 var den gjennomsnittlige innavlskoeffisienten blant avkom i familiegruppene ܨത = 0,23 (± 0,07 standardavvik), noe som er en svak reduksjon (-0,01) i forhold til 2015 (Figur 5). Reduksjonen skyldtes i stor grad ynglingen til den nye immigranten (G15-16) i Tunturi-reviret i Dalarna.
Figur 5. Gjennomsnittlig innavlskoeffisient (innavlsgrad) for skandinaviske familiegrupper av ulv for perioden 1983-2016. Stiplede linjer angir innavlskoeffisientens standardavvik, som er et mål på variasjonen i innavl de enkelte år.
0,00 0,05 0,10 0,15 0,20 0,25 0,30 0,35 0,40 0,45
1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009 2011 2013 2015
Inna vlsk o effisien t
37
8.8 Døde ulver
Totalt ble 69 ulver dokumentert døde i Skandinavia i ulvenes reproduksjonssyklus 1. mai 2016 - 30. april 2017, hvorav 51 i Sverige og 18 i Norge (Vedlegg 3). I Sverige ble 25 ulver avlivet ved lisensjakt i januar og februar, 15 i forbindelse med skadefelling (skyddsjakt). Sju ble drept av bil (5) eller tog (2) og fire dog av annen årsak. Av de 18 ulvene bekreftet døde i Norge ble åtte avlivet ved lisensjakt, sju ved skadefelling, én i nødverge (§ 17 Naturmangfoldsloven), én skutt illegalt og én døde av ukjent årsak.
Av disse kjente 69 døde ulvene ble 55 påvist døde i registreringsperioden 1. oktober 2016 - 31.
mars 2017 (Vedlegg 3); 44 i Sverige og 11 i Norge. I Sverige ble 25 av dem skutt ved lisensjakt, 12 ved skadefelling/skyddsjakt, tre døde i trafikken, tre ble avlivet på grunn av sjukdom og én ble bitt i hjel, mest sannsynlig av annen ulv. Av de 11 døde ulvene i Norge i løpet av regirstreringsperioden vinterstid, ble åtte skutt ved lisensjakt, to ble avlivet ved skadefelling og én ble skutt i nødverge.
Tre av de 69 ulvene døde i april måned, etter registreringsperioden.
Totalt fem revir ble berørt av svensk lisensjakt i 2017, hvorav fire familiegrupper og ett revirmarkerende par. I tre av familiegruppene ble de fleste av flokkmedlemmene skutt, inkludert de revir-markerende foreldreparene (nr 17, 24 og 44 i Figur 2, Vedlegg 2). I den fjerde familiegruppen ble foreldreparet og en valp skutt. Ett svensk revirmarkerende par ble skutt ved lisensjakt (nr. 71) og to ble skutt ved skadefelling (skyddsjakt; nr. 56 og 57, Figur 2, Vedlegg 2).
I Norge ble det i registreringsperioden ikke tillat lisensjakt på familiegrupper. Ett revirmarkerende par ble dog avlivet ved skadefelling (nr 47 i Figur 2, Vedlegg 2).
