Miljokrisen
I den stommen av kortsiktige og mer eller mindre akutte problemer som må tas stilling til og forsokes lost daglig, er det ofte lett å tape de mer langsiktige problemstillingene av syne. I lopet av fjoråret var det oljeprisens fluktuasjoner, devaluering og okonomiske innstrammingstiltak som tiltrakk seg mest
oppmerksomhet. Alle disse sakene er selvsagt viktige nok, men i skyggen av dem er det langt mer fundamentale problemer som utvikler seg. Vi vil her peke på den kanskje storste utfordringen som vi står overfor, nemlig
miljoforurensningene. Fjoråret inneholdt nok av påminnelser om den snikende miljokatastrofe, som skogdod i Mellom-Europa, giftutslipp i Rhinen,
katastroferapporter om tilstanden i Nordsjoen, forverret tilstand i ozon-laget osv. osv.
Mye tyder på at vi lenge har holdt et overoptimalt nivå på forurensningene, i den forstand at den skaden forurensningene volder klart dominerer det okonomiske utbyttet ved å la være å bekjempe dem. Et viktig poeng i denne sammenheng er at skadene avhenger av akkumulerte forurensninger og ikke bare av den lopende forurensning hvert år. Dette faktum har endel viktige konsekvenser. For det forste kan skadene av forurensningene synes små en periode, for så plutselig å vokse katastrofalt uten at det har skjedd noen tilsvarende okning i forurensningsstrommen, jfr. skogsdodproblemet
iVest-Tyskland. For det andre kan selv en kraftig reduksjon i
forurensningene være uten virkning på skadene, iallefall på kort sikt.
Alt i alt betyr dette at det er tvingende nodvendig å utforme en incentiv-struktur i okonomien som setter miljoproblemene langt mer i fokus enn tidligere. Et element i dette kan være at det okonomisk velbegrunnede «forurenseren skal betale»-prinsippet bar utvides til å dekke den beholdning av forurensninger som har akkumulert seg, og ikke bare den lopende strom av forurensning. Styrken på de straffereaksjoner som myndighetene pålegger forurenseren, som f. eks. storrelse på }Doter o.l.bor trolig økes kraftig. I dag kan det ofte virke som om privatokonomiske konsekvenser av overtredelser av miljovernlovgivningen er altfor små i forhold til de skadene som voldes. Dette har vi sett flere eksempler på i den senere tid, der flere enkeltbedrifter eksplisitt har kalkulert inn mulige forurensningsboter og funnet produksjonen lonnsom, selv om en samfunnsmessig
vurdering ville gitt andre konklusjoner.
Et stadig tilbakevendende argument mot denne typen incentiver er at de kan forverre konkurranseevnen. Det fremholdes at boter og andre reaksjoner mot fururensninger forer til okte kostnader for næringslivet, med de konkurranseulemper og tap av arbeidsplasser dette medforer. Sporsmålet om hva som er «konkurranseevne»
melder seg her for full styrke. Dersom vi faktisk setter en pris på miljogodene, bor dette selvsagt tas med i en samfunnsmessig beregning av lonnsomhet. Dersom konklusjonen er at produksjonen er ulonnsom, f eks. p. g. a. store forurensninger, tilsier dette
nedleggelse.
Tabell 1: Permitteringsnivået i Norge, 1980-86, årsgjen- nomsnitt (for 1986 jan. - april), I 000 personer.
Perm som andel av ledighet, % Hel-
permitterte 1981,
1983' 1984 1985
Kilde:. Arbeidsdirektoratet
Aktuell kommentar:
Permitteringer og permitte- ringsregler i Norge
Det norske regelverket synes å innebære en for sterk subsidiering av bedriftenes permitteringer, noe som kan fore til en overutnyttelse av permitteringsordningen. Okono- metriske studier fra andre land tyder på at økning i den bedriftsbetalte del av permitte- ringstrygden gir vesentlig reduksjon i permitteringene. En viss økning i bedriftenes kostnader ved å permittere vil derfor være på sin plass.
on Strand
AV
JON STRAND")
1. Innledning
Vi vil i denne kommenta- ren se nærmere på ordnin- gen for økonomisk støtte til permitterte arbeidstakere i Norge og på mulige virk- ninger av det nåværende regelverk og av eventuelle endringer i dette. Bak- grunnen for å interessere seg for denne problemstil- lingen er at det i Norge i de senere år har skjedd en gradvis økning i omfanget av registrerte permitterin- ger. Tabell 1 viser at antall helt eller delvis permitterte økte sterkt fra 1980 til kon- junkturbunnen i 1983, for deretter å gå endel tilbake.
Andelen permitterte i sam- let ledighet (der hver delvis permitterte regnes som 1/3 arbeidsledig) var forholds- vis ubetydelig inntil ca.
1980, men vokste raskt til en foreløpig topp på 22 % i 1983. I dag er andelen igjen nede i ca. 15%.
Permitteringsomfanget i Norge er ikke eksepsjonelt høyt i forhold til mange an- dre land, verken absolutt eller som andel av total le- dighet. Andelen er nå om-
*) Jon Strand er førsteamanuen- sis ved Sosialokonomisk institutt, Universitetet i Oslo. Han arbeider særlig med arbeidsmarkedsteori.
trent som i de fleste andre vesteuropeiske land, og en.- del lavere enn i Nord-Ame- rika. Den er imidlertid flere ganger høyere enn i Sve- rige, som ellers har et ar- beidsmarked som er gan- ske likt det norske.
Isolert sett ser vel tallene i tabell 1 ikke så dramatiske ut. Det er imidlertid mye som tyder på at permitte- ringsnivået under kom- mende lavkonjunkturer vil kunne bli høyere enn 1983- nivået. En grunn til dette er at permitteringer tradisjo- nelt varierer sterkt med konjunkturene. Dessuten synes reglene for permitte- ringer i Norge, som argu- mentert nedenfor, å opp- muntre til en høy og muli- gens økende permitte- ringstilbøyelighet i de kommende år, forutsatt at bedriftene tilpasser seg in- dividuelt optimalt til regel- verket.
Vi vil i det følgende se nærmere på dette norske regelverket og på mulige prinsipielle virkninger av dette. Deretter vil vi se på noen forslag til endringer i regelverket og eventuelle virkninger av slike end- ringer. Diskusjonen er i ho- vedsak basert på arbeidet med en utredning under- tegnede har utført etter oppdrag fra Kommunal- og arbeidsdepartementet (Strand 1986). Hovedkon- klusjonen fra utredningen
er at bedriftenes kostnader knyttet til det å permittere arbeidere er samfunnsøko- nomisk underoptimale og at dette over tid kan fore til en for hay permitteringstil- bøyelighet. Visse skjerpel- ser i reglene vil derfor være av det gode. Det kan også nevnes at et annet ny- lig forelig- gende arbeid, nemlig Torp (1986a), konkluderer om- trent på samme måte som vi gjør her.
2. Reglene for permitte- ringer i Norge
Full permittering i Norge betyr at en arbeidstaker er midlertidig lost fra rett og plikt til arbeid hos sin ordi- nære arbeidsgiver. Ar- beidsforholdet er imidlertid ikke opphørt, og arbeidsgi- ver kan derfor når som helst kalle den ansatte til- bake. Under permitterin-
gen mottar arbeidstakeren dagpenger fra Folketryg- den, vanligvis vel 60 % av sin normale inntekt, i inntil 80 uker, og behandles sale- des som øvrige ledige per- soner. Permitteringsperio- den er i prinsippet ube- grenset. Arbeidsgiver be- lastes ikke direkte med noen kostnader under per- mitteringen.
Det er i dag tre hovedfor- skjeller for en arbeidsgiver, mellom det 6. permittere og det å avskjedige en ar- beider. For det første vil en permittering i regelen innebære at arbeideren fremdeles er tilgjengelig, hvis bedriften skulle få bruk for vedkommende, noe som langt sjeldnere vil være til- felle hvis arbeideren sies opp. For det andre har de fleste arbeidere ved av- skjedigelse rett til lønn i en oppsigelsesperiode, noe de ikke har ved permitte-
2 Sosialøkonomen nr. 1 1987
ring. For det tredje er ar- beiderne beskyttet mot
«usaklige» oppsigelser gjennom arbeidsmiljøloven.;
noen tilsvarende rettsbe- skyttelse finnes ikke ved permitteringer. Disse mo- menter gjør at bedriftene i svært mange tilfeller vil vel- ge å permittere, i stedet for å si opp ansatte, selv i tilfel- ler der sannsynligheten for at arbeideren faktisk skal bli tatt tilbake er liten. En ytterligere forskjell, som vesentlig er et problem for arbeidsmarkedsetaten, er at permitterte, i motsetning til andre ledige, ikke uten videre kan formidles til an- dre ledige «høvelige» job- ber, noe de etter loven el- lers har plikt til for å kunne kreve dagpenger fra Folke- trygden.
En arbeidsgiver kan også gå til delvis permittering av de ansatte, men da bare for hele dager og minst 2 da- ger pr. uke. Støtteperioden er da også kortere (maksi- malt 20 uker).
Formelt sett kan permit- teringer bare støttes av Folketrygden hvis de skyl- des «mangel på arbeid el- ler andre forhold som ar- beidsgiver ikke er herre over». En slik bestem- melse, samt de strengere bestemmelsene for delper- mitteringer, er innført for å begrense «misbruk» av en ordning man innser er gun- stig for bedriftene. I praksis synes imidlertid rene lønn- somhetsoverveielser å god- tas som gyldig permitte- ringsgrunn.
Et moment som gjør at man ved en eventuell kommende lavkonjunktur muligens kan forvente en stone økning i permitte- ringsomfanget enn tidli- gere, er at svært mange bedrifter først i 1982-83 sy- ntes å bli klar over de for- delene permitteringsordnin- gen innebærer. Samtidig synes også arbeidstakerne mange steder å begynne å akseptere permitteringer som en del av bedriftenes normale virksomhet. Hvis
man vet at en permittering blir kortvarig, er det relativt lite å tape på den for den enkelte arbeider. Man får da en ekstra «ferie», med en foholdsvis beskjeden re- duksjon i nettoinntekt etter skatt. Dette vil kunne god- tas hvis alternativet er opp- sigelser, eller alvorlige økonomiske problemer på lang sikt for den aktuelle bedrift.
Alt i alt synes det altså som om permitteringer i de aller fleste tilfeller er et langt billigere alternativ enn oppsigelser for bedrif- ter som ønsker å innskren- ke aktiviteten. I tillegg favo- riserer dagens regler hel- permitteringer framfor inn- skrenket arbeidstid. Favo riseringen av permitterin-
- ger er også stone i Norge enn i andre land det er na- turlig å sammenlikne med. I Sverige, der bedriftenes kostnader ved oppsigelser er omtrent som i Norge, er kostnadene ved permitte- ringer høyere ved at be- driftene belastes med nær halvparten av de permitter- tes trygd; dessuten er mak- simal permitteringsperio de bare en måned. I Danmark er bedriftenes kostnader ved oppsigelser mindre, og det gis stone mulighet for støtte til arbeidstidsreduk- sjoner. I USA, for eksempel., der arbeidernes beskyt- telse mot oppsigelse gjen- nomgående er langt mindre enn hos oss, avkreves be- driftene i de fleste delstater en skatt som knyttes til om- fanget av permitteringer el- ler oppsigelser.
I alle disse landene lik- som i de fleste andre euro- peiske land, er dermed de relative kostnader ved å permittere høyere enn i Norge, enten ved at det an- dre steder er billigere for bedriftene å si opp ar- beidere eller å redusere arbeidstiden, eller at det er dyrere å permittere. Dette gjør at det i dagens situa- sjon, med en tilsynelatende langsiktig økning i permit- teringsomfanget i Norge,
kreves en bedre begrunn- else enn dem som hittil er gitt, for å opprettholde da- gens ordning.
3. Virkninger av trygdesy- stemet på permitterings- omfanget
Prinsipielt kan systemet for arbeidsløshetstrygd oppfattes som en forsikringsordning, ved at den skal beskytte den en- kelte arbeider mot ufor- skyldte og uventede bort- fall av arbeidsinntekt. Pro- blemet med dette er at trygdesystemet samtidig påvirker både bedriftenes incitamenter til å ledigstille de enkelte arbeidere, og arbeidernes incitamenter til å forsøke 8. finne en ny jobb, gitt at de er blitt le- dige. For midlertidige per- mitteringer er den første av disse virkningene den langt viktigste. To teoribygninger er spesielt godt egnet til å forklare slike virkninger av trygdesystemet, nemlig im- plisitt kontraktsteori og teo- rier for fagforeningers at- ferd (begge disse er be- handlet mer utførlig i Strand (1985). Etter den første an- tas arbeiderne 6. inngå
«stilltiende avtaler» med ar- beidsgiverne, for å utnytte systemet til felles beste, mens de fleste versjoner av den andre teorien forutset- ter at en organisert ar- beidstakerside forhandler med sine respektive ar- beidsgivere om lønn samt eventuelt sysselsetting.
Begge disse teoriene gir som hovedresultat at øknin- ger i arbeidernes ledighets- trygd medfører økt permit- teringsomfang, mens en øk- ning i de enkelte bedrifters finansiering av trygden vil fore til en omtrent tilsva- rende nedgang i permitte- ringene. En økning i nivået for trygden, som fullt ut fi- nansieres av de bedrifter som permitterer, skulle da i prinsippet fore til at permit- teringsomfanget forblir om- trent uendret (forutsatt at de berørte bedrifter da
ikke går konkurs eller får store finansielle proble- mer). Samlet arbeidsløshet (som også omfatter avskje- digede og nye deltakere i markedet) kan nok imidler- tid da forventes å øke noe, idet et høyere nivå på tryg- den vil gi mindre incita- ment for de ledige til å for- søke 6. skaffe seg ny be- skjeftigelse.
Disse teoretiske predik- sjonene bekreftes i en rekke empiriske undersøkelser fra USA, blant annet av Feldstein (1975, 1978), Marks (1981) og Topel (1983, 1984, 1985). Særlig Topel finner at økninger i den bedriftsbetalte del av de permittertes trygd fører til vesentlige reduksjoner i permitteringene, og at om- fanget av permitteringer omtrent synes å kunne hal- veres dersom bedriftene blir pålagt å finansiere hele trygden selv. Fra Europa finnes det ingen tilsvarende studier, idet datamaterialer tilsvarende de amerikan- ske ikke er tilgjengelige.
Enkelte tidsseriestudier fra Storbritannia, blant annet av Nickell (1982) og Layard og Nickell (1986), tyder iall- fall på et visst positivt sam- band mellom ledighetsom- fanget og trygdenivået, for gitt nivå på bedriftenes ut- gifter til finansiering av trygden. Undersøkelser fra Danmark og Sverige peker i samme retning. Lite sies imidlertid i de europeiske studiene om virkninger av endret bedriftsfinansiering av trygden, og om virknin- ger på permitteringer spe- sielt. For Norge er det meg bekjent ikké utført noen økonometriske , studier av slike forhold.
Selv om det amerikanske og de europeiske arbeids- markeder er ulike, .har de tross alt endel viktige likhe- ter i denne sammenheng, særlig fordi fagorganise- ringsgraden i de ameri- kanske sektorene der per- mitteringer er mest utbredt, gjennomgående er svært høy. De amerikanske studi-
Sosialøkonomen nr. 1 1987 3
Medlemskap
Tenker du på å melde deg inn i Sosialøkonomenes Forening?
Be om informasjon i sekretariatet, telefon (02) 20 22 64.
ene kan derfor med stor sannsynlighet tas som indi- kasjon på at det også hos oss vil eksistere et sterkt samband mellom permitte- ringsomfanget og finansie- ringen av permitteringer, i en situasjon der bedriftene har tilpasset seg optimalt til regelverket (hva de nok stort sett har gjort i USA).
4. Mulige endringer av det norske systemet
Konklusjonen på det ovenstående blir at dagens norske trygdesystem etter alt å domme innebærer en uheldig subsidiering av be- driftenes permitteringer.
Dette forer til at permitte ringsomfanget, og lennsom-
- heten og dermed lennsev- nen, i bedrifter som permit- terer, blir stone enn det samfunnsekonomisk opti- male. En kan tenke seg flere mulige forslag til end- ring av dagens system. Vi vil her kort se på noen slike forslag.
1) En skatt på bedrifte- nes permitteringer. Denne skatten kan knyttes til Fol- ketrygden og utgjøre en viss andel (for eksempel 50%) av den trygd ar- beiderne får utbetalt. En slik ordning tar eksplisitt hensyn til at bedriftene selv har et vesentlig ansvar for dem de permitterer. Et visst forsikringselement vil
da samtidig være innebyg- get i ordningen, ved at de enkelte bedrifter ikke bæ- rer hele permitteringskost- naden. Under et slikt sys- tem bor nedkortning av ar- beidstid kunne likestilles med permittering. Samtidig beg permitteringsperiode n begrenses oppad, for ek- sempel til et halvt år. En slik skatt beg kunne lignes ut over et antall (for eksempel 5) år, for ikke å gjøre be- lastningen på de berørte bedrifter spesielt sterk i de perioder da permitterings- omfanget er størst og lonns- evnen normalt lavest.
2) En ordning der dag- pengesatsen til de permit- terte reduseres og der be- driftene samtidig betaler en viss permitteringslenn.
Denne vil likne mye på 1 ovenfor, bortsett fra at det ikke kreves innført noen ny skatteordning. En ulempe er imidlertid at den ekstra belastningen på bedriftene nå må komme nettopp i lav- konjunkturperiodene. Muli- gens vil 1 derfor være å foretrekke framfor 2.
3) Opprettelse av et na- sjonalt fond som kan yte støtte til vanskeligstilte be- drifter, for å unngå permit- teringer (en slik ordbing er antydet v/Torp (1986b).
Dette kan virke mer «posi- tivt» enn 1 og 2. Hovedpro- blemet er at det i praksis er svært vanskelig å avgjøre
hvilke bedrifter som faktisk er vanskeligstilte, og hvilke som bare påstår at de er det. Alle vil jo nå ha incita- ment til å forsøke å trekke penger ut av dette fondet.
Den praktiske gjennomfor- barheten av ordningen sy- nes derfor noe begrenset.
4) En ordning som 3, bortsett fra at fondene er organisert bransjevis og fi- nansiert av den enkelte bransje. Administrativt kan dette muligens funksjonere bedre enn 3, idet både kryssubsidieringen mellom sektorer og verifikasjons- problemene kan bli mindre.
Alt i alt synes det for meg som om en endring av type 1 ovenfor er det mest nær- liggende alternativet. Dette skyldes både at dagens sy- stem for ledighetstrygd da i hovedsak forblir uendret, og at det da er mest direkte innlysende at endringen innebærer et skritt i «riktig retning». I den videre de- batt bor man likevel ikke utelukke andre losninger, for eksempel av type 3 eller 4 ovenfor.
REFERANSER
Feldstein, M. S. (1975): The impor- tance of temporary layoffs: An empirical analysis. Brookings Papers on Economic Activity, 5, 725-45.
Feldstein, M. S. (1978): The effect of unemployment insurance on temporary layoff unemployment.
American Economic Review, 68, 834-46.
Layard, P. R. S. og Nickell, S. J.
(1986): Unemployment in Bri- tain. Economica, 53, S 123-S 169.
Marks, L. D. (1981): Issues in unem- ployment insurance financing:
Cross-subsidies and incentives for layoffs. Ph. D. Thesis, Prince- ton University.
Nickell, S. J. (1982): The determi- nants of equilibrium unem- ployment in Britain, Economic Journal, 92, 555-75.
Strand, J. (1985): Arbeidsmarke- det: En bro mellom mikro og makro. Sosialekonomen, nr. 9.
Strand, J. (1986): En vurdering av ordningen for økonomisk støtte til permitterte arbeidstakere i Norge. Kommunal- og arbeids- departementet, Oslo.
Topel, R. H. (1983): On layoffs and unemployment insurance. Ameri- can Economic Review, 73, 541- 59.
Topel, R. H. (1984): Experience rating of unemployment insu- rance and the incidence of unemployment. Journal of Law and Economics, 27, 61-90.
Topel, R. H. (1985): Unemployment and unemployment insurance.
Research in Labor Economics, 7, 91-135.
Torp, H. (1986a): Reglene for per- mittering: Hvilken virkning har de? Sokelys på arbeidsmarke- det, nr. 1, 19-24. Institutt for sam- funnsforskning, Oslo.
Torp, H. (1986b): Arbeidsløshet- strygd og permittering. En teo- retisk analyse av en alternativ kompensasjonsordning. Notat, In- stitutt for samfunnsforskning, Oslo.
4 Sosialøkonomen nr 1 1987
Ingemar Hansson
Aktuell kommentar:
Reformalternativ för in- komstskatten i Sverige
Inkomstskatten kritiseras av allmänhet, ekonomer och politiker i må.nga Under. Skatten anses vara komplicerad och orättvis samtidigt som den snedvrider hushållens och företagens val i olika avseenden. Förhållandevis omfattande skattereformer genomförs eller diskuteras för närvarande i fiera Under. I Sverige har Utgiftsskattekomittén nyligen presenterat en grundläggande analys av utgiftsskatten, real beskattning och några andra alternativ till den nuvarande inkomstskatten i SOU 1986:40 Utgiftsskatt - Teknik och effekter. Jämfört med motsvarande studier för USA i Blueprints (1977), för England i Meade (1978) samt för Norge i NOU 1984:22 Personbeskatning innehåller denna utred- ning en mera djupgåande analys av hur utgiftsskatten och alternativa skattereformer skulle kunna utformas och genomföras i praktiken. Utgiftsskatten avvisas främst på grund av övergångsproblem och administrativa problem, medan några andra undersökta skattesystem framstår som mera interessanta. Utredningen presenterade ett interessant underlag för framtida skattereformer men avstod från att själv foreslå några konkreta förändringar.
I denne kommentar analyseras några olika alternativ till den nuvarande inkomstskatten med utgångspunkt från denna utredning. Diskussionen leder fram til en rangordning av alternativen efter sex olika samhällsekonomiskt relevanta kriterier. Forfattaren var eko- nomisk expert i Utgiftsskattekommiteén men är ensam ansvarig för denna kommentar.
AV
INGEMAR HANSSON*)
Problem i den nuvarande inkomstskatten
Utredningen gällde olika system för personlig be- skattning av sparande och kapitalinkomster i vid me- ning. I enlighet med tidli- gare utredningar för bl.a.
Norge konstaterades att denna del av skattesyste- met ger upphov till av- sevärda problem. Olika typer av sparande och olika typer av investeringar be- skattas olika hårt, vilket le- der till samhällsekonomiska snedvridningar. Hovud- regeln är att investeringar i näringslivet diskrimineras jämfört med investeringar i egen bostad och andra var- aktiga konsumtionsvaror.
Olika metoder för finansie-
") Ingemar Hansson är docent vid Nationalekonomiska institutio- nen, Lunds universitet,
ring av en given investering be.skattas också olika, vilket uppmuntrar hushållen att välja samhällsekonomiskt kostsama men privatekono- miskt förmånliga indirekta finansieringsvägar. De in- konsekventa beskattnings- reglerna leder också till skillnader mellan den skat- tepliktiga och den faktiska inkomsten. Detta reducerar inkomstskattens fördelings- politiska träffsäkerhet, vil- ket innebär orättvisor ge- nom att hushåll med lika in- komst får olika skatt.
Utredningen visar att dessa mätfel ökar med in.- komsten så att skattelättna- der uppkommer framför allt för personer med normala eller höga inkomster. Re- sultatet är att Gini-koeffici- enten för spridningen i in- komsten efter skatt är högre än vad den skulle ha vant i frånvaro av personlig kapitalinkomstbeskattning!
Därtill är denne del av skat- tesystemet mycket kompli- cerad såväl för allmänheten
som för skattemyndighe- terna.
Utredningen visar att dessa problem i stor ut- sträckning beror på att olika beskattningsprinciper tillämpas för olika typer av kapitalinkomster. För bank- sparande och lån tillämpas principen om beskattning av nominell inkomst, efter- som hela den nominella räntan beskattas respektive är avdragsgill. Principen om beskattning av real in- komst tillämpas för egna hem, eftersom den skatte- pliktiga inkomsten schab- lonmässigt beräknas som 2
% av taxeringsvärdet, vilket ungefär motsvarar en nor- mal real avkastning. Dessa bå.da inkomstbeskattnings- principer innebär s.k. dub- belbeskattning av sparan- det, eftersom en sparad in- komst beskattas dels vid in- tjänandet och dels när den ger avkastning.
För annat sparande til- lämpas enkelbeskattning, dvs. en sparad inkomst be-
skattas antingen vid in- tjänandet eller vid utnytt- jadet. Principen om enkel- beskattning vid intjänande irmebär således att sparande finansieras med beskattade inkomster medan avkast- ningen är skattefri. Denna princip tillämpas för mindre banksparande samt för var- aktiga konsumtionsvaror som tex. fritidsbåtar och möbler. Principen om en- kelbe,skattning vid utnytt- jande innebär att sparande
finansieras med obeskattade inkomster medan beskatt- ning sker först vid upplös- ning av sådant sparande.
Denna princip tillämpas för det mycket omfattande pensionssparandet. Ett an- nat viktig exempel är ome- delbart avdragsgilla inve- steringar inom företag.
De båda enkelbeskatt- ningsprinciperna tillämpas för mer än hälften av de svenska hushållens totala tillgångar, medan den no- minella principen omfattar mindre än 10 % av tilgån-
Sosialøkonomen nr. 1 1987 5
garna och 100 % av skul- derna. En konsekvens är att denna del av skattesyste- met ger ett skattebortfall för stat och kommun motsva- rande cirka 0,5 % av brutto- nationalprodukten.
Tidigare reformer av in- komstskatten utmärks av att man fokuserat intresset till en begränsad del av in- komstskattens problem och genomfört förändringar in- om just detta område. &A- dana partiella lösningar ger emellertid ofta upphov till nya problem, vilket leder till krav på ytterligare förändringar. En utgangs- punkt för en mera varaktig losning på dessa problem är därför att reformera skat- tesystemet så att man til- lämpar en konsekvent be- skattningsprincip för alla typer av kapitalinkomster.
Därmed angriper man alla de snedvridningar och orättvisor som förekommer inom denna del av beskatt- ningen samtidigt som man undviker nya snedvridnin- gar och nya skatteplane ringsmöjligheter. Utrednin-
- gen undersökte därför de fyra skattesystem som upp- kommer om man försöker renodla var och en av fyra nämnde beskattningsprin- ciper.
En konsekvent nominell princip
En konsekvent nominell princip innebär att alla no- minella kapitalinkomster be- skattas utan hänsyn till att en del av denna avkastning endast är en kompensation för inflationen. Vid tex. 10%
inflation, 2 % real avkast- ning och 50 % marginalskatt skulle skatten uppgå til 6 % eller 300 % av den reala avkastningen, medan skat- ten skulle begränsas till 50
% av den reala avkastnin- gen i franvaro av inflation.
Den effektiva beskattnin- gen av en given real av- kastning skulle således i hög grad bero pa inflations- takten. Därtill skulle Over- gångsproblemen bli myc-
ket påtagliga vid en måttlig eller hög inflationstakt med tanke på att de två enkelbe- skattningsprinciperna do- minerar i den nuvarande svenske inkomstskatten. Av dessa skäl avvisade utred- ningen detta alternativ.
En konsekvent real princip En konsekvent real prin- cip innebär att den reala avkastningen beskattas för alla tillgangar. Detta kräver korrigering för inflation vid beräkning av skattepliktig ränta, kapitalvinst och av- skrivningar. En renodlad princip om real beskattning kräver att avskrivningarna inom företag överensstäm- mer med den faktiska värdeminskningen, vilket kräver omfattande för- ändringar jämfört med nu- varande generösa avskriv- ningsregler.
I praktiken är det svårt att renodla en real beskatt- ningsprincip av åtminstone tre skäl. För det första krävs att immateriella investerin- gar i forskning, produktut- veckling, marknadsföring och personalutbildningen avskrivs successivt och inte omedelbart som i dagens system. Detta innebär kom- plikationer bl a då det är svärt att avgöra den kor- rekta avskrivningsperioden för sådana investeringar.
För det andra krävs att varaktiga konsumtionsvaror som t.ex , bostäder, bilar och antikviteter ger upphov til en skattepliktig inkomst tex. beräknad som 2-3 % av tillgångarnas vä.rde.
grund av värderings- och kontrollproblem tvingas man i praktiken att medge skattefrihet, för en bety- dande del av hushållens till- gångar. För det tredje krävs att värdeförändringar på tillgångar beskattas när de uppkommer och inte när de realiseras. Aven detta är omöjligt i praktiken, vilket innebär att sådana värde- ökningar beskattas först vid försäljning, dvs enligt prin- cipen om enkelbeskatt-
ning vid utnyttjandet. Dette innebär kvarvarande sned- vridningar i form av inlås- ning av kapital.
Lagstiftaren skulle sale- des ställas inför ett be- svärligt val mellan målet om enkelhet och målet om en korrekt beräkning av den faktiska reala inkomsten vid utformningen av skattereg- lerna för bl a varaktiga kon- sumtionsvaror, immateriella investeringar samt för beräkning av reala kapital- vinster och ränteintäkter.
Aven en väl avvägd kom- promiss mellan dessa mål innebär komplikationer och kvarvarande skillnader i beskattningen av olika in- vesteringar. Trots dessa skillnader skulle även en praktiskt genomförbar real beskattning leda till en av- sevärt mera enhetlig be- skattning av olika typer av tillgångar. Resultatet skulle bli reducerade snedvrid- ningar samt en ökad fördel- ningspolitisk träffsäkerhet.
Införandet av real be- skattning i ett enstaka land kan ge upphov till problem när andra länder tillämpar en traditionell inkomstskatt.
Om hela den nominella räntan är avdragsgill i an- dra lander medan endast den reala räntan beskattas i Sverige så uppkommer ett incitament att redovisa in- täkter från försaljning till ut- landet som ränta på kund- fordringar och inte som pris på varan. På samma sätt blir det förmånligt att redovisa utgifter som pris på varan och inte som ränta på leve- rantörskrediter vid inköp från utlandet.
Om hela den nominella räntan beskattas respektive är avdragsgill i andra lander så kan den inter- nationellt bestämda ränte- satsen på finansiella tillgån- gar vara högre än vad den skulle ha vant vid real be- skattning (se Darby 1975 och Feldstein 1976). Infö- rande av real beskattning i ett enstaka land i kombina- tion med en av utlandet be- stämd oförändrad räntesats
kan då leda till en höjd ränta efter skatt, som i sin tur kan öka avkastnings- kraven för investeringar i detta land (se Agell 1975).
En sådan höjning av avkastningskraven kan få svåröverskådliga makro- ekonomiska och fördel- ningspolitiska effekter. Den teoretiska och empiriska kunskapen om hur ränta, sparande och investeringar bestäms i en öppen eko- nomi är dock fortfarande mycket begränsad, varför betydelsen av denna typ av effekter är mycket svar att bedöma.
Utgiftsskatt eller enkelbe- skattning vid utnyttjande
Utgiftsskatt innebär en förhållandevis konsekvent enkelbeskattning vid ut- nyttjande. En av utrednin- gens hovuduppgifter var att undersöka om denna skatt är genomförbar. Utgifts- skatten innebär att den skattskyldige får avdrag för alla typer av sparande, medan sparandeupplös- ning beskattas. Den sam- manlagda skattebasen för ett hushåll överensstämmer därmed i princip med hus- hållets utgifter för konsum- tion, vilket kan framstå som appellerande ur fördel- ningspolitisk synvinkel. Ut- redningen ansåg dock att en eventuell utgiftsskatt skulle beräknas på indivi- duell nivå, eftersom man inte accepterade en Ater- gang till sambeskattning av makar. En sådan särbe- skattning ger upphov till olika skatt för hushåll med samma totala konsumtions- utgifter beroende på hur in- komsterna och det redovi- sade sparande fördelas mellan individerna.
Utgiftsskatten är en kon- sumtionsskatt, vilket inne- bär att den inte ger någon effektiv beskattning av ka- pital när marginalskatten är konstant över tiden. För att visa detta studeras ett en- kelt fall med 50 % marginal- skatt. En minskning av kon-
6 Sosialekonomen nr I 1987
sumtionen med 100 kronor kan då finansiera ett spa- rande på 200 kronor efter- som avdragsrätten för spar- andet gör att skatten min- skar med 100 kronor. Vid 10 % avkastning före skatt uppgår sparebeloppet till 220 kronor efter ett år, vil- ket möjliggör en konsum- tion på 110 kronor. Avkast- ningen efter skatt i form av- ökade konsumtionsmöjlig- heter överensstämmer så- ledes med avkastningen före skatt på 10 %, vilket visar att utgiftsskatten inte ger flagon effektiv beskatt- ning av kapital.
Utgiftsskatten har bety- dande fördelar ur effektivi- tetssynvinkel. En enhetlig beskattningsprincip inne- bär att man undviker alla snedvridningar av val mel- lan olika investeringar och olika finansieringsvägar.
Eftersom allt sparande är avdragsgillt så elimineras all inlåsning av kapital. Ut- giftsskatten ger inte heller någon snedvridning av va- let mellan omedelbar och framtida konsumtion (spa- rande) eftersom den pro- centuella avkastningen är lika föra och efter skatt.
Dessa mycket betydande fördelar ur effektivitets- och fördelningssynvinkel har behandlats utförligt i tidi- gare litteratur, Utgiftsskat- tens faktiska implemente- ring har däremot agnats en mera begränsad uppmärk- samhet och diskuteras därför något mera utförligt hä.r. Många av dessa pro- blem sammanhänger med at utgiftsskatten ger upphov till mycket stora skatteskul- der. I exemplet ovan om- vandlades tex. en minskad konsumtion på 100 kronor till ett obeskattat sparande på 200 kronor genom upp- komsten av en skatteskuld på 100 kronor, Mera gene- rellt gäller att privat förmögenhet kommer att vara belastad med en latent skatteskuld på 35-75 % vid nuvarande svenska skatte- skalor. Jag diskuterar nu fy- ra olika typer av problem i
samband med utgifts- skatten.
Överföring av tillgångar En central fråga är hur latenta skatteskulder skall behandlas när tillgångar överförs mellan olika indivi- der i samband med t. ex.
gåva, arv samt vid ingång och upplösande av äkten- skap. Om sådana överförin- gar inte beskattas kan man enkelt undvika skatt genom att redovisa sparande hos en person med hög margi- nalskatt och att upplösa detta sparande hos en per- son med låg marginalskatt.
Sådan skatteflykt undviks om beskattning sker hos ut- givaren medan mottagaren får motsvarande avdrag.
Eftersom de överförda be- loppen ofta är stora i förhål- lande till den årliga kon- sumtionen kräver detta komplicerade regler om ut- jämning över många år.
Förutom uppenbara värde- ringsproblem uppkommer även likviditetsproblem när utgivarens marginalskatte- sats är högre än mottaga- rens. Om kvinnan har lä.gst marginalskatt och mannen äger tillgångarna (eftersom detta gett högst skattelätt- nad vid sparandet) så kan en bodelning leda till en betydande skatt för kvin- nan, vilket kan leda till pe- dagogiska och politiska problem.
Administrations- och kon- trollproblem.
Om en person tex. köper en bil och därmed ökar sina konsumtionsutgifter med säg 100 000 kronor så ökar hans skatt med 100 000 kro- nor vid 50 % marginalskatt (och med 300 000 kronor vid 75 % marginalskatt). Av praktiska skäl kan denna skatt inkrävas först året efter konsumtionsökningen.
Detta innebär stora krav på att de skatteskyldiga förstår och planerar med hänsyn till dessa skatteskulder.
Därtil uppkommer upp- bördsproblem genom att det kan vara svårt att kräva
in skatten i efterhand. Ut- giftsskatten förutsätter ock- så att de skatteskyldiga rapporterar och att myndig- heterna kan kontrollera allt sparande och all sparande- upplösning. Aven om detta delvis kan ske med hjälp av databaserade uppgifter från bl.a. banker så skulle detta innebära avsevärda komplikationer jämfört med den nuvarande inkomst- skatten.
Av praktiska skäl måste inköp av varaktiga konsum- tionsvaror behandlas som omedelbar konsumtion i de fiesta fall, vilket innebär av- vikelser mellan skattebas och faktisk levnadsstan- dard, som kan kräva en ut- jämning av skattebasen mellan olika år. Bostäder måste dock behandlas som avdragsgillt sparande för att undvika alltför stora av- vikelser mellan skattebas och faktisk levnadsstandard vid köp och försäljning av bostäder. Detta innebär av- sevärda komplikationer ge- nom att nyttjandevärdet av bostaden måste inräknas i skattebasen samt genom att kostnader för underhåll och förbättringar skall vara av- dragsgilla.
Om säljaren av en till- gång har annorlunda mar- ginalskatt än köparen så blir det i många fall möjligt att skattefuska genom att uppge ett felaktigt för- säljningspris. Vid en skill- nad i marginalskatt på 20 % och en felrapportering på 50 000 kronor blir den ge- mensamma förtjänsten 10 000 kronor. Detta pro- blem förekommer även vid beskattning av kapitalvins- ter i inkomstskatten, men skulle utvidgas genom at gälla en större andel av hushållens tilgångar.
Övergångsproblem.
Det kanske svåraste pro- blemet gäller hur man skall behandla befintlig för- mögenhet vid övergången till utgiftsskatt. En metod är att beskatta upplösning av
sådan förmögenhet trots att förmögenheten i stor ut- sträckning består av be- skattat sparande. Vid 50 % marginalskatt skulle kon- sumtionsvärdet av tex. ett banktillgodohavande på 100 000 kronor då minskas till 50 000 kronor efter över- gången till utgiftsskatt.
Aven om detta skulle anses vara förenligt med gällande rättsprinciper i det aktuella landet så skulle det upp- komma starka incitament för de skatteskyldiga att minska sin synliga över- gångsförmögenhet. Detta kan ske tex. genom att man håller kontanter vid över- gångstillfället eller genom inköp av varaktiga konsum- tionsvaror före övergången.
Aven om man samtidigt bytte ut alla inhemska sed- lar så skulle fusk- och flykt- möjligheterna vara bety- dande bl a genom använ- dande av utlänska sedlar eller andra tillgångar i ut- landet.
En annan möjlighet är att tillåta skattefri konsumtion av förmögenhet som byggts upp av beskattat sparande före övergången till utgifts- skatt. Om man helt skall eli- minera incitamenten till skattefusk och skatteflykt vid övergången krävs därvid att summan av den skattefria konsumtionen diskonterat till övergångs- tidpunkten överensstäm- mer med övergångsför- mögenheten. Vid 3 % real ränta ger en över- gångsförmögenhet på 1 miljon kronor då en årlig skattefri real konsumtion på 30 000 kronor för all framtid.
Sådana övergångsregler skulle irmebära en avsevärda avvikelser mellan skattebas och faktisk levnadsstandard för rika personer. Trots att derma skattefrihet balanse- ras av uppkomsten av en skatteskuld så reducerad därmed utgiftsskattens at- traktivitet ur fördelningspo- litisk synvinkel. Sådan skat- tefri konsumtion skulle re- du.cera skattebasen under en övergångsperiod. För
Sosialøkonomen nr 1 1987 7
Sveriges del uppgå.r den aktuella övergångsförmö- genheten till cirka 100 % av BNP. Vid oförändrade skat- teskalor kan skattebortfallet uppgå till 50-100 % av BNP.
Aven om detta skattebort- fall i princip balanseras av en ökad skatteskuld så är dessa effekter så pass stora att de kan vara svåra att förklara och hantera ur poli- tisk och makroekonomisk synvinkel. Därtill skulle denna lösning kräva någon typ av registrering eller värdering av många tillgån- gar i samband med över- gången, vilket skulle inn- bära betydande admini- strations- och kontroll- problem.
Ett mellanting av de bada diskuterade metoderna för behandlingen av över- gångsförmögenhet skulle ge upphov till samtliga dis- kuterade problem fast i en merabegränsad omfatt- ning, Även en väl avvägd kompromiss mellan alterna- tiven skulle således inne- bära påtagliga problem.
Internationellt beroende.
Innflyttning av personer från länder utan utgiftsskatt skulle kräva permanenta övergangsregler av den typ som diskuterades ovan. Ut- flyttning av personer skulle på motsvarande sätt kräva värdering och beskattning av den skatteskyldiges till- gångar, vilket skulle kräva utjämning av skattebasen mellan olika år samt ge upphov till betydande kon- troll- och uppbördspro- blem. Denna typ av regler kan knappast tillämpas för personer som har inkom- ster i det aktuella landet under en kortare tidspe- riod, vilket skulle kräva en kvarvarande inkomstskatt för sådana personer.
På samma sätt som disku- terades för real beskattning så kan införandet av utgifts- skatt i ett enstaka land leda till en höjd nettoränta efter skatt, som i sin tur kan öka
avkastningskravet för in- vesteringar i landet.
Samtliga dessa problem accentueras vid höga skattesatser, stora skillna- der i marginalskatt mellan olika personer och vid en hög grad av internationellt beroende. Utredningens bedömning är att dessa problem är så pass allvar- liga för Sveriges del att ut- giftsskatten måste avvisas trots de avsevärda fördelarna ur effektivitetssynvinkel.
Enkelbeskattning vid in- tjänandet.
Enkeltbeskattning vid in- tjänandet innebär att arbetsinkomster beskattas även om de sparas medan sparandets avkastning inte beskattas. Denna beskatt- ningsprincip tillämpas för de fiesta varaktiga konsum- tionsvaror, vilket innebär att den omfattar en bety- dande del av de svenska hushållens tillgångar. En generell tillämpning av denna princip innebär att man ej beskattar t.ex, rän- tor, aktieutdelningar och kapitalvinster och att man följaktligen inte ger avdrag för ränteutgifter. Skatteba- sen skulle därmed i princip utgöras av arbetsinkomster i form av Töner, pensioner och arbetsinkomster från egna företag.
Aven detta alternativ har avsevärda fördelar ur effek- tivitetssyn.vinkel. Alla sned- vridningar mellan olika typer av investeringar och sparande skulle elimineras.
Eftersom kapitalavkastning inte beskattas så uppkom- mer into heller några snedvridningar av val mel- lan omedelbar och framtida konsumtion.
I ett livscykelperspektiv är summan av diskonterade arbetsinkomster lika med summan av diskonterad konsumtiOn i frånvaro av förmögenhetsöverföringar i form av tex. arv och gava.
Om konslimtionen i ett livs- cykelperspektiv anses vara ett relevant mått på skat-
tebetalningsförmågan så skulle en sådan beskattning kunne oppnås genom be- skattning av arbetsinkom- ster i kombination med en adekvat beskattning av arv och gavor. Skattebasen skulle i så fall vara ett rele- vant mått på skattebetal- ningsförrnågan trots att ka- pitalinkomster inte beskat- tas. Om man däremot anser att skattebetalningsförmå- gan mäts av den totala in- komsten under ett år så innebär detta brister i den fördelningspolitiska träff- säkerheten för savel utgifts- skatten som för arbets- inkomstskatten.
En övergång till en kon- sekvent beskattningsprin- cip kan allmänt väntas förbättra den fördelnings- politiska träffsäkerheten, eftersom bl.a. skatteplane- ring försvåras. Ett slopade av kapitalinkomstskatten ger en skatteökning för i första hand individer och hushåll med en förhållande- vis hög materiell standard.
Spridningen av inkomsten efter skatt matt med Gini- koefficienten skulle därför reduceras. Horisontell orättvisa mätt som varian- sen i skatteandelen för hus- håll med motsvarande in- komster skulle också redu- ceras. En övergång till be- skattning av arbetsinkoms- ter genom ett avskaffande av den personliga kapitalin- komstbeskattningen skulle således öka den fordel- ningspolitiska träffsäkerhe- ten avseende inkomst.
Detta visar att det finns mycket stora brister i nuva- rande regler för beräkning av skattepliktig kapital- inkomst.
Om man anser att skatte- betalningsförmåga skall mätas av inkomst och inte av konsumtion i ett livs- cykelperspektiv så kan skattefriheten för kapital- inkomster trots allt framstå som stötande ur fördel- ningspolitisk synvinkel, at- minstone om väljare och politiker har bristande kun- skap om den nuvarande ka-
pitalbeskattningens fördel- ningseffekter. En möjlig lösning är i så fall at beräk- na skattebasen som arbet- sinkomster plus tex. 3 % av den skattskyldiges nettoför- mögenhet, där 3 % motsva- rar en schablonmässigt beräknad normal real av- kastning. Detta skulle dock återinföra komplikationer i form av värdering och kon- troll av tillgångar samtidigt som man av praktiska skäl inte skulle kunna göra schablonbeskattningen heltäckande.
Ett problem med denna beskatningsprincip är att det krävs speciella regler för beskattning av famans- företag, eftersom arbetsin- komster i annat fall skulle redovisa som skattefri ut- delning. En metod, som valts i Danmark, är att beräkna kapitalinkomsten schablonmässig som en viss procent av det egne kapi- talet, medan resterande företagsinkomst behandlas som arbetsinkomst. En nackdel med denna lösning är att den i princip förutsät- ter en korrekt beräkning av företagets totala (reala) in- komst, vilket innebär kom- plikationer enligt diskussio- nen ovan.
En annan metod är att beskatta alla uttag ur fa- mansföretag som arbetsin- komst, dvs att använda principen om enkelbeskatt- ning vid utnyttjande för denna typ av verksamhet.
Eftersom inte heller denna princip ger flagon effektiv beskattning av kapitalin- komster vid en över tiden konstant marginalskatt så.
ger denna metod inte upp- hov till några snedvridnin- gar mellan investeringar in- om och utanför fåmansföre- tag. En sådan uttagsbe- skattning kräver en bok- föringsmässig separation mellan företagares närings- virksomhet och privata eko- nomi, men är i övrigt förhål- landevis enkel. Metoden innebär dock ökade skatte- skulder för näringsidkare, vilket är förmånligt ur likvi-
8 Sosialøkonomen nr. I 1987
Tabell 1. Tentativ rangordning av olika skattessystem efter några samhållsekonomiskt relevanta krite- her.
skatt nk.skatt ..
for kapital Neutralitet
Enkelh ri tc; • • Förde Traffsdrhetni -sPol.
konsumtion.
inkorns inteerrn?,tiotne-lit . Overgangseffekterer
ditetssynvinkel, men ger problem av den typ som diskuterades ovan för ut- giftsskatten fast i en mera begränsad utsträckning. Ett annat problem är att meto- den innebär incitament till obeskattade uttag i form av hög ränta, höga inköpspri- ser samt låga försäljnings- principer för varor och an- delar vid transaktioner mel- lan fåmansföretag och närstående. Dessa problem förekommer även i den nu- varande inkomstskatten men skulle accentueras bl.a.genom att ränteinkoms- ter skulle vara skattefria ut- anför näringsverksamhet.
På samma sätt som vid real beskattning och utgifts- skatt så skulle skattefrihet för kapitalinkomster i ett enstaka land kunna leda till en höjd ränta efter skatt som i sin tur skulle kunna öka avkastningskravet för investeringar i det aktuella landet.
Sammanfattning och slut- satser.
Min analys av de alterna- tiva skattesystemen kan sam- manfattas med den tentativa rangordning efter sex olika ekonomiskt relevanta krite- rier som redovisas i tabell 1. Med neutralitet avses därvid frånvaro av sned- vridningar av val mellan oh- ka typer av investeringar och finansieringsvägar. Vid rangordning efter enkelhet beaktas både de skattskyl- digas och skattemyndig- heternas situation. Den för- delningspolitiska träffsäker-
heten bedöms både när in- komsten anses var det mest relevanta måttet på skatte- betalningsförmagan och när konsumtionen (eller in- komsten i ett livs- cykelperspektiv) anses vara det mest relevanta måttet.
Kriteriet «internationellt»
avser i vilken mån skatten ger upphov til problem i en omvärld som i stor ut- sträckning tillämpar en tra- ditionell inkomstskatt.
Övergångseffekter avser administrativa komplikatio- ner vid övergången, likvidi- tetsproblem för personer som har stora ränteavdrag i inkomstskatten samt före komsten av prisförändrin-
- gar på fastigheter och an- dra tillgångar som en följd av de ändrade skattereg- lerna. Därvid förutsätts att skattereformerna genom- förs successivt i störst möj- liqa utsträckning så att bl.a.
finansieringssystemet för bostäder kan anpassas med hänsyn till de nya skatte- reglerna.
Valet mellan de olika al- ternativen beror dels på om man instämmer i denna rang- ordning och dels på vilka vikter man lagger vid olika kriterier.
Enligt min bedömning måste utgiftsskatten avvisas då den är alltför komplice- rad och då det knappast finns någon acceptabel lösning för hur befintliga förmögenheter skall be- handlas vid övergången.
Alternativet med beskatt- ning av arbetsinkomster plus en viss procent av net-
toförmögenheten är bättre än real beskattning enligt samtliga kriterier i tabellen.
Rangordningen kan dock ifrågasättas bl.a. avseende den fördelningspolitiska träffsäkerheten. Rang- ordningen i tabellen moti- veras av bedömningen att en praktisk genomförbar real beskattning innehåller så pass stora brister bl.a.
avseende beskattning av kapitalvinster att en schab- lonmässig beräkning ger ungefär samma precision åtminstone sett över en nå- got längre tidsperiode än ett enstaka år.
Rangordningen mellan dom övriga tre alternativ vi- sar att man kan uppnå ökad neutralitet, förenklingar och en ökad fördelningspolitisk träffsäkerhet genom över- gång till ett internationellt avvikande skattesystem, som därtill innebär över- gå.ngsproblem fra.mför allt för personer med stora ränteavdrag i det nuvarande systemet.
Utredningen avvisade även alternativen med ar- betsinkomstbeskattning med eller utan en kompletteran- de schablonmässig kapital- beskattning då man ansåg att dessa lösningar var oac- ceptabla ur fördelnings- politisk synvinkel och med.
hänvisning till övergangs- problemen. Däremot ut- tryckte utredningen ett nå- got större interesse för par- tiella reformer i riktning mot de diskuterade alterna- tiva skattesystemen. Ett så- dant alternativ var införan- det av speciella sparkonton med enkelbeskattning vid utnyttjande. Detta skulle dock möjliggöra skattepla- nering genom att sådant sparande direkt eller indi- rekt kan finanseras med lån där hela räntan är avdrags- gill.
Ett annat mera robust al- ternativ är att beskatta kapi- talinkomster och ra.nteav- drag med en lagre skatte- sats eller att endast beskat- tas en viss andel av sådana inkomster. Sådana reformer
kan också kombineras med en (fortsatt) övergång frå den problematiska in- komstskatten till konsumti- onsskatter som administre- ras av företagen, som tex.
mervardeskatten, och till en arbetsinkomstskatt i form av arbetsgivaravgifter.
En sådan reformstrategi innebar betydande fördelar med hansyn till internatio- nellt beroende och med.
hansyn till de övergångs- problemen som uppkom- mer vid mera genomgri- pande skattereformer. Om en liknande utveckling sker i andra lander kan detta successivt leda till ett skattesystem, dar den per- sonliga inkomstskatten pre- cis som andre skatter för- söker renodla en av de fyra.
tillgangliga skatteprinci- perna. Valet mellan dessa principer ar kanske till och med av underordnat intres- se jamfört med vikten av att man försöker renodla en beskattningsprincip för varie skatt.
REFERENSER
Agell, J., Tax Reforms and Asset Markets, Stockholm, The Indus- trial Institute for Economic and Social Research, 1985.
Blueprints for Basic Tax Reform, US Government Printing Office, Washington 1977.
Darby, M., «The Financial and Tax Effects of Monetary Policy on Interest Rates,» Economic Inqui- ry 13 (June 1975):266-76.
Feldstein, M., «Inflation, Income, and the Rate of Interest: A Theo- retical Analysis,» American Economic Review 66 (Decem- ber 1976):809-20.
Meade, J., The Structure and Re- form of Direct Taxation, George Allen & Unwin Ltd for the Institute of Fiscal Studies, London 1978.
SOU 1986:40 Utgiftsskatt- Teknik och effekter, Stockholm 1986.
Sosialøkonomen nr. 1 1987 9
Hoyt kvalifiserte medarbeidere
til sparebankforeningen
Sparebankforeningen har som hovedoppgave å ivareta sparebankenes interes- ser i forhold til myndigheter, andre næringsorganisasioner og samfunnet forovrig.
Norske sparebanker ligger langt fremme i utviklingen av moderne bankvirk- somhet. Sparebankforeningen deltar aktivt i denne prosessen som bl.a. omfatter bruk av ny teknologi, personal- og ledelsesutvikling, markedsutvikling og profilering.
Sparebankforeningen holder til i moderne lokaler i sentrum av Oslo og forenin- gen har en stab på ca. 60 medarbeidere.
Foreningen søker
Sosialøkonom
til generelle utredningsoppgaver i økonomisk-/politisk avdeling.
Økonomisk-/politisk avdeling har i dag ansatt 6 økonomer og har som en hovedoppgave å legge grunnlaget for utformingen av Sparebankforeningens syns- punkter på myndighetenes penge- og kredittpolitikk.
Avdelingen arbeider på et bredt felt når det gjelder økonomiske og statistiske utredninger og analyser, utarbeider forslag til foreningens uttalelser m. v. i saker av økonomisk karakter, og driver informasjon- og forelesningsvirksomhet.
Økonomisk-/politisk avdeling har også ansvaret for sentrale utrednings- og forhandlingsoppgaver innen arbeidsområdet
Elektronisk betalingsformidling
Kortbasert elektronisk betalingsformidling vil stå sentralt i de nærmeste årene. Vi vil derfor også på dette arbeidsområdet styrke avdelingen med en medarbeider som har økonomisk utdannelse — eller annen relevant bakgrunn. Arbeidet skjer i nær kontakt med sparebankene og andre organisasjoner.
Begge stillinger vil by på en rekke interessante oppgaver med mange muligheter for personlig utvikling.
Miljøet i Sparebankforeningen er godt og de faglige ambisjoner meget høye. De økonomiske betingelser vil være gode.
Nærmere opplysninger om stillingene fås ved henvendelse tlf. (02) 7 7 00 75, direktør Einar Forsbak.
Skriftlig søknad sendes Sparebankforeningens Servicekontor, Postboks 6772, St. Olavs pl., 0730 Oslo 1.
SPAREBANKFORENINGEN I NORGE
SPAREBANKFORENINGENS SERVICEKONTOR
4416,
10 Sosialøkonomen nr, I 1987
AV
STEIN SJOLIE*
1. Innledning
Monopolistens tilpasning er utforlig beskrevet i faglit- teraturen under den klas- siske forutsetning om pro- fittmaksimering som ende- lig mål. (Se f.eks. R. Frisch:
«Innledning til produksjons- teorien» og P. Meinich:
«Elementær markeds- teori».)
Det er imidlertid gode grunner til å anta, særlig i de tilfeller hvor det eksiste- rer lovmessige monopoler, at forutsetningen om profitt- maksimerende adferd ikke holder. Bakgrunnen for lov- messige monopol kan være forskjellige. Ett motiv kan være eksistensen av stor- driftsfordeler, dvs. fallende gjennomsnittskostnader.
Markedsmessig vil det da gjerne dannes monopoler eller oligopoler uten offent- lige inngrep, og disse store enhetene vil være elastisi- tetspå.virket pris-kvantums- tilpassere på produktmar- kedet. Selv om det eksiste- rer oligopoler som driver bedriftsokonomisk lønn-
* Sjelie er cand, oecon fra 1977 og har tidligere arbeidet i Norges Bank og Finansdepartementet.
Han er nå utredningsleder i Den norske Bankforening.
somt, kan det fortsatt være stordriftsfordeler å hente ved ytterligere konsentra- sjon. Eksempler på det kan være offentlige kommuni- kasjonssystemer, energi- verk, vannverk m.v. Det of- fentlige kan da tenkes ved lov å gi én enkelt monopol på virksomheten. Nettopp for å unngå profittmaksi- mering og den samfunns- messige slosing som følger med for høye priser, er det ikke uvanlig at det offent- lige overtar hele virksom- heten.
2. Postverket
Postverket er et slikt of- fentlig monopol. Det har lovbestemt monopol på å formidle brev og kort. Vi- dere følger av forskrifter for skattebetalinger m.v. at sta- ten skal plassere visse de- ler av sine midler på Post- giro. De øvrige deler av Postverkets virksomhet drives i konkurranse med private. Det gjelder pak- ker, blad, trykksaker og den del av Postgiros virk- somhet som ikke henger sammen med de statlige innskuddene.
Nå kan ikke alt dette be- traktes som én vare, og kostnadsfunksjonen er anta- gelig forskjellig for de ulike tjenestene. Antagelig er det stordriftsfordeler for brev-
tjenesten. Det samme gjel- der etter all sannsynlighet for girotjenestene. For de øvrige tjenestene er det mer usikkert. Videre er produksjonen sammenkob- let. Det kan likevel være av interesse å se på det øko-
Summen av dette blir om lag 250 mill. kroner, altså et noenlunde brukbart over- skudd, som gjor Postverket uavhengig av tilskudd over statsbudsjettet.
Videre kan det vises at monopoldelen av postgiro- virksomheten, dvs. den de- len som betjener statens inn- og utbetalinger går med et enormt overskudd.
Statlige kontohavere står for omlag 2/3 av Postgiros innskudd. Beløpet varierer mye fra måned, men kan anslås til omlag 17 mrd. kro- ner i gjennomsnitt. Tallene inkluderer ikke statens for- retningsdrift. Innskuddene er uforrentet, som alle and- re innskudd på postgiro.
Postgiro låner pengene til- bake til staten for 6,5 pst.
Dermed har Postgiro en netto renteinntekt på disse midlene på anslagsvis 1.105
nomiske resultat for de uli- ke tjenestene.
Ifølge Norges Postverk, Statistikkårbok 1985, var overskuddet for de ulike tjenestene i Postverket etter foreløpige beregnin- ger folgende:
mill. kroner. Antall ut- og innbetalinger over de stat- lige konti var anslagsvis 20 mill, stk. For disse betalte staten i tillegg kr 1,- pr. stk.
i porto. Samlede inntekter for Postgiro av statens virk- somhet blir dermed 1.125 mill. kroner. Hvis vi antar at kostnadene ved de statlige transaksjonene er om lag som gjennomsnittet, eller ca. kr 11,- pr. stk., blir Post- giros kostnader ved å for- midle dem 220 mill. kroner.
Hvis vi legger til 20 pst. for rimelig fortjeneste, får vi et anslag på markedsmessig kostnad på å utføre çie stat- lige postgirostransaksjoner på 265 mil. kroner. Sam- menlignet med Postgiros inntekter av de samme gir det en monopolprofitt på 860 mill. kroner. Motstykket blir et underskudd på den konkurransutsatte delen av
Aktuell kommentar:
Postverket
--sløsing med offentlige midler
Postverket er dels en offentlig monopolbedrift og dels en bedrift som konkurrerer med.
andre, private bedrifter. Dette medfører ressurssløsing i alle markeder. I monopolmar- kedet bli prisen for hay, og overskuddet derfra brukes til å subsidiere den konkur- ranseutsatte virksomheten. Prisene i det konkurranseutsatte markedet settes så lavt at de ikke gir kostnadsdekning. Samlet gir dette ikke spesielt stort overskudd i Postverket, men omsatt volum blir høyere enn det ville ha vært med mer kostnadsriktige priser.
Vanlig brevpost 371,5 mill. kr
Aviser og blad - 254,1 milt kr
Pakker - 317,7 mill. kr
Postgiro 503,5 mill. kr
Postsparebanken mill. kr
Diverse tjenester - 58,0 mill. kr
Sosialøkonomen nr. 1 1987 11
postgiro på vel 350 mill. kr.
(Det vises til Økonomisk Revy nr. 10/86).
Vi ser altså i dette tilfellet at Postverket tilpasser seg med overskudd i monopol- markedene og store under- skudd i de konkurran- seutsatte markedene. I fol- ge teorien skulle ikke en monopolbedrift finne det fornuftig å tilpasse seg med store tap i det konkurran- seutsatte markedet.
For en offentlig bedrift som Postverket er imidler- tid ikke profittmaksimering noe mål, og da blir også tilpasningen deretter. Hen- sikten med postmonopolet er vel i utgangspunktet også at det ikke skal være profittmaksimering, med de følger det får for monopol- prisene. Selv om det ikke er klart uttalt, er det vel et mål at overskuddet skal være stort nok til å dekke egne investeringer. Samti- dig er det et politisk mål at prisene for de enkelte tje- nestene skal være de sam- me over alt i landet (enhets- porto). Dette er ikke i seg selv nok til å bestemme til- pasningen.
Det er Stortinget som vedtar portotakstene. Men først har Postverkets ledelse fremmet forslag om porto- takstene til Samferdsels- departementet, som igjen
fremmer forslag til Stortin- get. Siste år foreslo Postver- kets styre litt større økning av brevportoen (som er en monopoltjeneste) enn det politikerne var villige til å akseptere (jfr. intervju med Postverkets styreformann Økonomisk Revy 11/86).
Likevel har antagelig Post- verkets ledelse en betyde- lig innflytelse når portotaks- tene skal bestemmes.
Hverken ansatte eller ledelse i Postverket har noen direkte økonomisk fordel av postverkets over- skudd, så lenge dette er stort nok til å dekke invest- eringene. Derimot kan det vel tenkes at både de an- satte (representert ved sine organisasjoner) og ledelsen har sammenfallende inter- esse av å ha et størst mulig Postverk, f.eks. målt i antall ansatte. En slik prioritering vil få betydning for tilpas- ningen. Det vil gjøre det fornuftig å tilpasse prisene på monopoltjenestene etter prinsippet om profittmaksi- mum. Det overskuddet som dermed oppnås, brukes til å underprise de konkurran- seutsatte tjenestene. Det gir større volum, men ikke stør- re overskudd, enn om Post- verket hadde tilpasset seg etter prinsippet om profitt- maksimum i det konkurran- seutsatte markedet, og med
lavere priser og høyere vo- lum i monopolmarkedet.
Mulighet til å kanalisere overskudd fra monopolvirk- somheten til den konkur- ranseutsatte virksomheten forer dermed til samfunns- messig uheldig tilpasning i begge markeder. I mono- polmarkedet er prisen for høy, og Postverket henter der en monopolprofitt . I det konkurranseutsatte marke- det settes prisen for lavt, for å øke volumet. På den måten skjer det en sam- funnsmessig sløsing.
Den politiske beslutningsprosess setter selvsagt grenser for hvor rendyrket en slik tilpasning kan gjennomføres. Postver- kets foreløbige lønnsom- hetsberegninger for 1985 viser likevel at det i praksis er en slik linje Postverket følger.
3. Mulige forbedringer av Postverkets styring Kombinasjon av monopol- tjenester og konkurranse- utsatte tjenester i samme bedrift gir tydelig nok i Postverkets tilfelle en uhel- dig tilpasning rent sam- funnsmessig sett. At porto- takster og andre deler av Postverkets budsjett vedtas av Stortinget. er ikke til hin- der for det.
Antagelig ville man opp-
nå en bedre tilpasning om de konkurranseutsatte de- lene ble skilt ut som selv- stendige enheter, og med formål ikke å få noe under- skudd. Monopoltjenestene kunne da ikke brukes til å subsidiere de andre tjenes- tene. Overskuddet fra mo- nopoltjenestene ville da ikke trenge å være så stort for å tilfredstille kravet om nødvendig overskudd, og prisene på disse tjenes- tene, bl.a, brevportoen, kunne settes ned.
I praksis kan selvsagt en slik omlegging være meget vanskelig å gjennomføre, særlig ettersom det ikke er opplagt at Postverkets led- else og ansatte ville ønske en slik omlegging. En øk- ning av prisene på de kon- kurranseutsatte tjenester må fore til en reduksjon av volumet. En reduksjon av prisene på monopoltjenes- tene ville ikke i samme grad øke volumet av dem.
En omlegging ville dermed fore til en reduksjon av vo- lumet samlet sett.
Postverket opplyser at det arbeides med endring i kostnadsanalysene, bl. a.
ved en omlegging til bi- dragsmetoden, istedenfor kostnadsfordelingsmetoden som brukes i dag. Hvorvidt dette vil gi noen bedre sty- ring, gjenstår å se.
AGDER INGENIØR- OG DISTRIKTSHØGSKOLE GRIMSTAD
AMANUENSIS/FØRSTEAMANUENSIS
Ved høgskolen er det ledig en amanuensis/førsteamanuensis stilling i økonomiske eller teknisk/økonomiske fag .
Våre utdanningstilbud er nasjonalt prioriterte satsingsområder som: økonomi, ledelse og teknikk,
Vi søker en persom med intiativ og evne til nytenkning i arbeidet med å videreutvikle vårt:
- treårige teknisk/økonomiske distriktshogskolestudium, - toårige hogskolekandidatstudium i bedriftsøkonomi, - ettårige bedriftsøkonomi studium
Høgskolen har et nært samarbeid med forskningsstiftelsen Agderforskning, teknisk-indu- strielt kompetansesenter,
Nærmere opplysninger: Tlf. 041-41 811.
Søknadsfrist 15. februar 1987.
12 Sosialøkonomen nr 1 1987
Et jordbrukspolitisk pro gram fra 1961
Under rydding i gamle papirer kom jeg over et jordbrukspolitisk «pro- gram» som jeg lanserte en gang på 1960-tallet. Forsla- get ble satt fram på slutten av et debattmøte (i Stats- økonomisk Forening?) om framtidsmulighetene for norsk jordbruksproduksjon.
Jeg må tydeligvis ha vært nokså oppgitt over dem som gikk inn for «mest mu- lig jord under plog» og som kritikkløst drømte om ube- grensede avsetningsmulig- heter for norsk mat.
Et jordbrukspolitisk pro- 3, gram «som virkelig peker framover», sa jeg, bor inne- holde følgende punkter:
1. Det trengs en «lov om fredning av fjellvidder og myr som venter», 4, subsidiært forbud mot at nydyrking skjer med an- net enn håndredskap.
2. Forsert utbygging av landets kommunikasjo- ner, særlig hvor veier, stasjonsbygninger og sportsplasser kan anleg- 5, ges på dyrket mark.
Omlegging av jord- brukssubsidiene. Potet- trygden erstattes med en «gran-trygd». Fjord.
og fjellbygdtillegg for fu- ru og kronglebjerk i værharde distrikter.
Tvungen omskolering av landsungdom. Land- bruksskolene omdannes til yrkesskoler for under- visning i bl.a. hotellfag og folkeviseleik (til fremme av turisttra- fikken).
Opprettelse av en «Av- deling for markedsfo-
ringsteknikk» ved Nor- ges Landbrukshøgskole med hovedfag «Plastinn- pakking av grønnsaker»
og «Design av gauda- oster».
6. Landbruksdepartemen- tet nedlegges. Saksom- rådet overtas av direkto- rater under Industride- partementet (industri- reising på landsbygda) og Sosialdepartementet (sosiale spørsmål).
Odd Aukrust
DnC
Den norske Creditbank - DnC - er landets ledende bankgruppe med et landsomfattende.
kontornett. 1 tillegg har DnC en bred internasjonal virksomhet med heleide banker/finans- institusjoner i London, New York, Luxembourg, Amsterdam, Hong Kong, Singapore og Houston. Sammen med deleide banker og refiresentantkontorer er DnC etablert i alle 5 verdensdeler
Banken har ca. 5.000 ansatte, hvorav mer enn 450 i utlandet.
onom
Cost/benefit analyse på EDB-anvendelse
DnC's anvendelse av EDB-systemer er stor og akende. Dette gjelder både innenfor de tradisjonelle operative funksjoner og innenfor området informa- sjons/beslutningsstøttesystemer. Dessuten utvikler banken avanserte systemer for direkte kommuni- kasjon mellom bank og kunde, som gir grunnlag for nye produkter og tjenester.
For å sikre en best mulig utnyttelse av de årlige meget betydelige investeringer i hardware og appli- kasjonsutvikling, skal banken styrke okonomifunk- sjonen for EDB-området. Herunder ønskes ansatt en sosialøkonom som kan delta i arbeidet med å etablere et system for cost/benefit analyse av EDB- investeringer og anvendelse, samt løpende opp- følging av disse. Dessuten skal vedkommende delta i løpende vurderinger av investeringsforslag på EDB- området.
Den norske Creditbank
Til stillingen kreves utpreget gode analytiske ferdig- heter. Det vil være en fordel med bedriftsøkonomi eller kvantitativ metode som spesialfag, men dette er ingen betingelse. Likeledes vil kjennskap til databehand- lingen være en fordel, men heller ikke dette er en betingelse. Stillingen innebærer nært samarbeide med bankens Økonomiavdeling, EDB-avdelingene og forretningsavdelingene.
For nærmere opplysninger om stillingen - ta gjerne kontakt med banksjef O. N. Trender, (02) 48 15 16.
Søknad med relevante attester m.v. sendes DnC, Personalavdelingen Seksjon HK, Tollbugt. 20, 0152 OSLO 1 snarest. Merk. 73.
Sosialøkonomen nr, 1 1987 13