View of Klassikern: Synpunkter på det museala

Klassikern:

Synpunkter på det museala

Ingemar Tunander

Det har inom kulturlivet och inte minst bland museerna länge ansetts som självklart med fast uppdelning och skarpa gränser mellan intresseområden. Under senare år har emellertid skulptörer, målare, författare, musiker valt att överskrida de traditionella gränserna. Ett konstverk är inte nödvändigtvis en tavla eller skulptur, det kan lika gärna vara rörelse, ljusspel eller ett allkonstverk där också ljud och ord ingår. I och för sig är detta ingenting nytt, men allkonstverket har under senaste tiden blivit en allt vanligare uttrycksform. I varje fall konstmuseerna har anledning att taga fasta på denna tendens.

Inom den statliga kultursektorn i allmänhet, men också inom den interna museidebatten har det på sistone blivit allt vanligare att man lånat termer från affärsvärlden och därvid ta- lar om producentsida (de som bygger och ar- rangerar utställningar) och konsumentledet (utställningsbesökaren). Denna terminologi låser museibesökaren i en helt passiv ställning som ”kulturkonsument”. En sådan uppdelning är ej önskvärd – den är inte heller rättvis.

Det är först om besökaren själv blir med-

skapare i evenemangen som han verkligen blir engagerad och därmed också känner sig med- ansvarig i det som sker inom samhällets kul- tursektor. Ett konstmuseum bör därför utfor- mas så att besökaren bereds möjlighet till med- agerande. Museibesökarens passivitet skall vän- das i aktivt handlande. Detta innebär i första hand att den tillfälliga utställningsverksamhe- ten och till denna knutna extraevenemang ut- formas aktiverande och engagerande. Detta i sin tur ställer speciella krav på lokalerna. Dessa

Klassikertexten påminner denna gång om en museipersonlighet, Ingemar Tunander (1916–1997), fåordig och lågmäld, som under några decennier framåt från 1950-talet betytt mycket som utställningsgestaltare i Sverige.

Hans utställning i det gamla bankhuset i Sundsvall 1956, Det underbara skåpet för Riksutställningar 1967 och konsthantverksavdelningen i Malmö museum i början av 1970-talet är särskilt minnesvärda. Han tillhörde även dem som tidigt pläderade för fotografins betydelse i museernas samlande och utställningsverksamhet, både den äldre fotografin, inte minst bygdefotografernas bilder, och den samtida fotografin. Flera internationellt betydelse- fulla fotografer introducerade han med sina utställningar. Hans text, publicerad av Malmö museum, återges obetydligt förkortad. Den följs av några avsnitt ur Att älska små museer i Svenska Museer 1974/2.

156 ska kunna utnyttjas för debatter och under- hållning, men också för utställningsbyggande under medverkan av olika grupper inom sam- hället. Konstmuseet upptar härmed något av kulturhusets idé med möjlighet till gemensam- hetsupplevelser för större samhällsgrupper.

Detta innebär också att det inom ett konstmu- seum kan förekomma annan kulturell verk- samhet än den traditionellt museala och att man måste acceptera publikens mer allmänna behov av stimulans.

Även ett museum kan mycket väl ägna stort utrymme åt en spegling av det förflutna, men huvudavsikten skall vara att ge oss angrepps- punkter på nuet – det är inte det förflutna som binder oss, det är istället konventionerna i nuet som gör detta. Men rätt presenterat kan det historiska godset användas som en ”backspe- gel mot gryningen”.

För att aktivera besökarna fordras också att museet tar på sig rollen som nyhetsförmedla- re. Ett museum bör, med sina nästan obegrän- sade möjligheter att förmedla kontakt med verkliga ting, kunna fungera som ett massme- dium med slagkraft. Men då måste det också ges resurser och frihet att presentera det nya medan det ännu är en nyhet. Detta kan givet- vis innebära att museet får ge plats för det kon- troversiella, sådant som kan ge anledning till debatt – men också, och detta anser jag vara speciellt viktigt att framhålla, presentera detta material som just ett debattinlägg. Jag anser emellertid inte att frågan om aktivering gäller endast besökaren inom museet, det gäller i förs- ta hand själva institutionen. Ett museum skall inte bara passivt spegla det som rör sig i tiden, det skall vara med och forma sin egen tid.

Ett konstmuseums verksamhet har tre hu- vudområden: Insamling och vård; Vetenskap- lig forskning; Utåtriktad verksamhet.

Den samlande och vårdande uppgiften inne-

fattar anskaffande av konst, konsthantverk, konstindustri och fotografiska alster samt de- ras konserverande och betryggande förvaring.

Till verksamheten kan också räknas uppteck- ningar efter och bandinspelningar med konst- närer, fotografering och filmning av konstnä- rer och deras verk. En fullgod teknisk utrust- ning samt ändamålsenliga magasins- och ar- kivutrymmen är huvudvillkor för att detta ar- bete skall kunna bedrivas effektivt. Inköpspo- litiken bör bedrivas aktivt med särskild inrikt- ning på det nya och de unga.

Ett konstmuseum skall ej vänta till dess en konstnär blivit allmänt accepterad och hans verk erkända och därmed alltid kostsamma att förvärva. Det skall i stället vara med och stöd- ja och hjälpa fram det nya, även med risk att göra s.k. felinvesteringar. Jag anser det viktigt att fastslå att ett konstmuseum inte får bli ett arkiv för det av den goda smaken accepterade, det skall i stället presentera de nya strömning- arna, gärna bli en experimentplats för idéer.

Eftersom konst inte endast är enstaka tavlor och skulpturer utan numera allt oftare mer komplicerade skapelser finns det anledning att inom museets ram också ge plats för dessa nya konstformer.

---

Det vetenskapliga arbetet innefattar bearbetning av det insamlade materialet: registrering, be- skrivande, klassificering samt förarbeten för publicering eller utställande av det anskaffade eller inlånade materialet. Arbetet fordrar till- gång till en aktuell och omfattande samling av facklitteratur och periodiska skrifter gällande konst, konsthantverk, konstindustri, arkitek- tur, fotografi och film. Det innebär också att ett museums tjänstemän och också represen- tanter för dess styrelse bereds tillfälle att före- taga resor bl.a. till viktigare utställningar inom och utom landet för studier och för etableran-

157 de av kontakter i utställningssammanhang.

Den utåtriktade verksamheten är den vikti- gaste sidan av museiarbetet. Den innefattar ordnandet av utställningar och i samband här- med olika slag av specialevenemang med t.ex.

öppen teater och musikinslag, vidare föreläs- nings- och kursverksamhet, filmvisningar, de- batter och publikhändelser av typen allaktivi- tet. Forskningsuppgifter liksom insamling och vårdande av föremål är något som kan lösas utan att samlingarna ställs ut museimässigt.

Det är därför som den utåtriktade verksamhe- ten skall vara konstmuseets tyngdpunkt. Mu- seet skall locka till besök inte genom att bud- skapet uttunnas för att passa bredast tänkbara publik. Det skall istället utformas så att den enskilde besökaren får största möjliga utbyte av besöket genom att museet ger valfrihet för kvalificerad kulturupplevelse. Det är effektivi- teten inom detta område som bestämmer pu- bliktillströmningen och därmed anslagsbevil- jande myndigheters frikostighet vid medels- tilldelning.

Under första hälften av 50-talet företogs en del publikundersökningar vid ett par stock- holmsmuseer, omkring 1965 gjorde Swedner sina enkäter gällande kulturvanorna i Malmö, framför allt beträffande teaterpubliken. Under år 1969 har sociologiska institutionen i Upp- sala i samarbete med Riksutställningar påbör- jat en undersökning av kulturattityderna inom Gävle stad. Resultaten från den ännu inte av- slutade Gävle-undersökningen är naturligtvis svårbedömda, men så långt erfarenheterna av materialet kan överskådas överensstämmer de i stora drag med resultatet av de tidigare un- dersökningarna. Om man söker ställa samman en bild av museibesökaren får man ett brokigt collage där dock den yttre ramen alltid är den- samma och huvuddragen i stort sett överens- stämmer. Man skulle rentav kunna lämna en

beskrivning av den vanligaste museibesökaren och hans beteendemönster: en medelålders man i någon av de högre socialgrupperna, som oftast kommer ensam till till museet men i- bland tillsammans med sina barn eller med gäst från annan ort, han kommer för att söka upp något han är speciellt intresserad av genom sitt yrke eller som hobby och han har lockats till besöket av en annons i dagspressen eller av en tidningsartikel.

Normalbesökaren i ett museum söker sig från entrén mot ljusa utrymmen särskilt om där finns monumentala uppställningar av sto- ra föremål. Om inga speciella arrangemang ordnas offrar besökaren emellertid endast en knapp minut åt varje utställningsrum. Besö- karen påverkas ej av ett sådant förhållande som att rummet utrustas med långa textupplysning- ar, vilka i och för sig skulle kräva lång tid för genomläsning. Större uppmärksamhet och därmed längre besökstid åstadkommes däre- mot om utställningsföremålen exponeras i in- nerbelysta montrar eller om det förekommer rörliga modeller eller arrangemang som krä- ver besökarens egen medverkan. Som regel är besökaren också mer intresserad av hela mil- jöer än av typserier av likartade föremål, medan å andra sidan det enskilda föremålet i miljön intresserar mindre än det monterisolerade.

Skulle utställningsrummen ligga i fil med fri sikt rakt genom påverkar detta besökaren på så sätt att han går igenom rummen med acce- lererad hastighet. Museibesökaren söker gär- na sittplats. Han blir emellertid inte länge sit- tande om han inte från viloplatsen har möj- lighet att studera någon museal uppställning eller där har tillgång till broschyrer eller väg- ledningar. Ungefärligen var femte besökare frå- gar efter katalog eller annan småskrift i äm- nen gällande museets verksamhetsområde.

Av ovanstående följer att museibesökaren

158 redan i entréhallen bör mötas av intresseväck- ande arrangemang. Det kan vara ett konstverk eller något föremål som är karakteristiskt eller representativt för staden eller bygden. Det ut- ställda skall dock inte ha kuriosakaraktär. I en- tréhallen skall finnas orienteringsplan över mu- seet samt vägledningar och annan litteratur i anslutning till museets verksamhet. Gärna även smakfullt utformade och för staden och mu- seet typiska souvenirer.

För en konsthantverksavdelning gäller liksom för historiska uppställningar vid konstmuseer att föremålen bör vara inplacerade i ett menings- fullt sammanhang. De skall också säga något väsentligt om den utveckling eller de förhål- landen som de är avsedda att illustrera. Före- målen bör vidare exponeras så att betraktaren ofta tvingas att förändra blickpunkt. Detta ver- kar i längden mindre tröttande än en monoton upprepning av likartade arrangemang.

I samband med en del utställningsarrange- mang, särskilt de som kräver längre tid för att studeras, bör ordnas med sittplatser så att åskå- daren i lugn och ro kan ägna sig åt genom- gången av de olika detaljerna inom uppställ- ningen.

I några rum bör också finnas möjlighet till ljudillustrationer och film- eller stillbildsvis- ningar efter ett system som kan växlas efter utställt material. Det bör finnas bekväma sitt- grupper inom varje särskild utställningsavdel- ning och i anslutning till dessa bör ordnas med bord för vägledningar, tidskrifter och littera- tur anknytande till ett konstmuseums verksam- hetsområden. På någon av dessa platser skall finnas möjlighet till rökning.

I synnerhet inom en konstavdelning har man rätt att fordra att miljön skall vara este- tiskt och funktionellt utformad: besöksstolar- na skall inte bara vara bekväma att sitta i, de skall också vara sköna att se, all inredning, lös

som fast, skall ha en sådan utformning att den försvarar sin plats i ett konstmuseum.

---

Om konstmuseer gäller liksom för de svenska museerna i allmänhet att de har svårt att nå en bredare publik. Även om man ökar utbudet av tillfälliga utställningar och därmed också höjer besökssiffrorna innebär detta i själva ver- ket endast att det är den vanliga museipubli- ken som kommit till institutionen fler gånger under året. För de allra flesta människor är konsten en marginell företeelse – inte en av möjligheterna att göra den ökade fritiden me- ningsfylld.

Att det är en liten grupp i samhället som spontant uppsöker museet har inte som främ- sta orsak en dålig marknadsföring av en god vara. Jag tror i stället att det beror på att våra utställningar inte är tillräckligt roande och engagerande för att allvarligt kunna konkur- rera med andra evenemang. Jag tror emeller- tid inte att vägen till en varaktig kontakt med större publikgrupper går över ”jippon” och

”happenings”. En jazzkonsert eller popafton kan emellertid väl försvara sin plats på musei- programmet om evenemang av denna karak- tär inte behandlas som marginella företeelser utan inordnas i museets normala verksamhet, samma gäller naturligtvis om flera andra akti- viteter som förutsätter intensivare publiken- gagemang.

I enlighet med detta resonemang skulle man kunna sätta upp vissa punkter för verksamhe- ten:

1. ge mer omväxling och liv åt de avdelningar som f.n.

betraktas som permanenta;

2. aktualisera utställningsverksamheten;

3. finna nya lokaler för den publika verksamheten och öka öppethållandet;

4. söka och uppsöka nya samhällsgrupper;

159

5. intimare samarbeta med andra kulturinstitutioner, studieorganisationer och intressegrupper och gemen- samt med dessa göra upp program den utåtriktade verk- samheten.

Konkret innebär detta:

1. att uppställningsmetoden inom i första hand salar- na för konsthantverk, måleri opch skulptur ändras så att materialet blir begripligt och upplevbart för den vanlige museibesökaren, att även s.k. permanenta ut- ställningar växlar och att det alltid blir en uppföljning till vår egen tid. Den vanlige konstmuseibesökaren skall inte heller överlämnas till stum beundran av obegripli- ga ting. Han skall om han önskar det få en klar orien- tering om avsikter och sammanhang i de utställningar som visas. Utställningarna skall vidare utnyttja AV- hjälpmedel för att bereda möjligheter till upplevelse och information. För småbarn ordnas lekrum med möjlig- het till fri verksamhet med färg och form efter mönster från exempelvis Louisiana eller de amerikanska insti- tutionerna Children Museums.

2. att de tillfälliga utställningarna och andra evenemang i museets regi oftare tar upp aktuella frågor och ställer dessa under debatt och att internationella strömningar oftare leds in i utställningsfåran.

3. att nya utställningslokaler ordnas på skilda håll inom staden och att dessa inrättas efter principer som är fri- are än de som tillämpas inom den äldre typen av muse- er samt vidare att dessa lokaler i första hand hålls till- gängliga på kvällstid. Det måste nämligen betraktas som ett legitimt rättvisekrav att ett museum hålls öppet på tider då yrkesverksamma har möjlighet att besöka in-

stitutionen. Under vardagar håller de flesta museer öppet under visitdagstid efter ett mönster som tilläm- pats alltsedan furstliga samlingar första gången öppna- des för skådelystna. Under Malmö museums första tid var det öppet även på kvällarna med föreläsningsserier som speciell lockelse för publiken. Sedan besöksfrek- vensen efter hand försämrats slutade man 1958 med kvällsvisningarna. De temporära försök med kvällsöp- pet som gjorts under senare tid har mötts av svagt gen- svar från publiken och dessutom varit mycket kostsam- ma genom utgifter för extra vakttjänstgöring. Extra- lokaler motsvarande biblioteksfilialerna på skilda håll inom staden skulle åstadkomma viss geografisk rättvi- sa och dessutom genom speciell utformning och ut- ställningstyp kunna hållas tillgängliga på kvällstid med begränsade kostnader för vakttjänst. Museifilialerna skulle också på ett helt annat sätt än moderinstitutio- nen kunna fungera som experimentplatser för nya idé- er och former.

4. att museet ordnar specialutställningar för sjukhus, skolor, ålderdomshem, arbetsplatser, offentliga lokaler och att representanter för mottagarna är med och väl- jer tema och material för utställningarna.

5. att i museets utställningsverksamhet de olika avdel- ningarna integreras i ett större program. Det blir i för- sta hand fråga om att etablera intimare samband mel- lan museets skilda avdelningar, men också att medver- ka till en allmännare samverkan för kulturaktiviteter inom staden. Tidigare exempel på sådana evenemang är de nationalveckor i vilka museet vid skilda tillfällen medverkat.

---

”Att älska små museer”

---

Jag skall söka lägga fram några skäl för att museitanken inte är en helt förflugen idé.

Museet liksom allt annat blir vad man gör det

till. Om man endast ställer ut hantverkshisto- ria av den typ som finns i s.k. hantverksgator landet och världen över, tror jag att institutio- nen kommer att vara en död sådan bara efter en säsong – om den likaledes efter vanan kom- pletteras med litet stadshistoria eller riksutställ-

160 ningsskärmar gör varken till eller från för det- ta resultat.

Man måste vilja något för att museiverksam- heten skall bli meningsfull. Vi vet att det f.n.

finns ett starkt historiskt intresse. Det är dess- utom allmänt bekant att inflyttade till de nya centralorterna söker en hemhörighet. Kultur- utarmningen är störst och mest katastrofal för dem som ryckts upp ur sin invanda miljö.

Museerna skulle kunna hjälpa till att ge de rotlösa ett nytt fotfäste. Men gör vi det? Det räcker inte med att duka upp litet allmoge- konst eller ställa ut gammalt hantverk och där- med tro sig konkretisera det förflutna. Före- målen förblir döda om de inte kan relateras till en känd verklighet. Varken allmogekultu- rens bruksting eller skråtidens hantverkspro- dukter och verktyg ryms inom den vanlige museibesökarens referensramar. Hopandet av föremål betyder inte ett rikare utbud, endast en tröttande mångfald. Det är den mänskliga kontakten som saknas. Vilket alternativ kan vi ge dem till Bingo?

---

Vi sneglar alltför mycket på varandra i stället för att taga lärdom av hur man arbetar inom andra sektorer av samhället. Vi lever helt en- kelt för skyddat och isolerat. Vi har friheten att söka oss ut bland människor men vi väljer friheten att syssla med föremål och vi är rysligt ängsliga för att släppa in några externa tankar – och denna ängslan har en benägenhet att växa med institutionernas storlek. Det hierarkiskt uppbyggda centrala ämbetsverket löper i detta avseende den största risken att förstenas.

---

Jag tror på det lilla museet med de stora kon- taktytorna. Ett museum som ständigt föränd- ras och där förändringarna inte färdigformu- leras av museiledningen utan växer fram i sam- arbete med grupper utanför institutionen.

---

När Sundsvallsmuseet kom till för snart tjugo år sedan, var det ingen som saknat en sådan institution i staden. Den verksamhet som där bedrivits har inneburit att museet nu är en omistlig del av stadens kulturliv. Det viktiga var inte den form som de första utställningar- na fick, utan idén om det föränderliga huset och det aktiva handlingsprogrammet. Men hade resultatet kunnat bli detsamma om man låst verksamheten i konventionellt museala former, eller ens om museet blivit större till format och omfattning. Jag tror det inte. Jag tror på de små museerna. Men jag tror inte på att småmuseerna skall härma de stora till upp- läggning och verksamhet, och framför allt inte att de skall vara propagandaplatser för den all- mänt accepterade policyn i sitt samhälle.

---

Ett uttalande som jag tror är användbart som handlingsprogram vill jag citera som avslut- ning. Det är av D.H. Lawrence som i sin bok

”Resa genom etruskernas land” sagt så här:

”Museer är i alla händelser fel i princip. Men om man nu absolut måste ha museer, så låt dem vara små och framför allt, låt dem vara lokala”.