View of Museipestens nya skepnad?

(1)

MUSEIPESTENS NYA SKEPNAD?

Anders Ekstrom

Nar man for omkring hundra ar sedan allt oftare talade om en speciell «museiveten- skap» i Sverige och andra europeiska lander, var det ett tecken pa att museet som insti- tution hade tilldelats en central samhallelig betydelse. Det indikerade om inte annat sjalva anvandningen av ordet vetenskap. En doldis i svenskt sekelskifte, Eugene Fahlstedt, kanske mest omskriven for att han stod ut med en livslang vanskap med August Strindberg, forklarade i en oversiktsartikel i Nordisk familjebok att ordet

«museivetenskap» avsag kunskap om «allt» som horde till ett museums uppgifter, men i forsta hand kunskapen om <<fdrvarfoande af foremal deras konserverande, forvarande och katalogisering». Den praktiska utovningen av den kunskapen kallade Fahlstedt i sin tur «museiteknik», det vill saga en liknande distinktion som senare skulle goras mel- lan termerna museologi och museografi.

For Fahlstedt syftade alltsa ordet «museivetenskap» pa en systematiserad kunskap om museernas inre arbete. Och det var foremalen som stod i centrum, inre sjalva utstallningsmediet och annu mindre museets eventuella publik. Beskrivningen av museivetenskapens olika delar blev i sjalva verket identisk med en detaljerad beskrivning av hur foremalen skulle tas om hand, numreras och ordnas fran den dag de anlande till museet till den dag de intog platsen for sin sludiga forvaring.

Vagen till magasinen var lang och omstan- dig. Katalogsystem, numrering, fotografe- ring, markning med black eller olja - kunskapen om allt detta och mycket dartill horde till museivetenskapens domaner.

Det gjorde ocksa den s.k. desinfektionsap-

paraten, en apparat som enligt Fahlstedt hade den tankvarda uppgiften att utplana allt liv i de foremal som museerna forvar- vade.

Nu var Fahlstedt varken ironisk eller sarskilt poetisk. Desinfektionsapparaten var helt enkelt museivetenskapens vapen mot allehanda kryp, inte minst den fruktade museipesten eller anthrenus museorum, en nagra millimeter lang skalbagge med fjal- lig kropp som kunde identifieras genom sin svarta, roda och gra fargteckning och nagra langa hartussar som stack ut over djurets bakanda. Av kampen mot museipesten kan vi mojligen dra tva slutsatser.

For det forsta: allt far inre finnas pa museum. For det andra: museet etablerar ett mycket speciellt forhallande till tiden;

(2)

32

ANDERS EKSTROM

det bekampar tiden samtidigt som det framstaller vissa former av tid. Atminstone var inte nedbrytningsprocesser nagot som Fahlstedt ville se pa museerna, tvartom, deras uppgift var att motverka forstorelsen bade av tingen och samhallet i stort.

Det rader ingen tvekan om att museivetenskapen genomgick en radikal forandring under det foljande arhundradet, och kanske framfor allt under den sista tredje- delen av 1900-talet. Stora delar av den museirelaterade forskningen har flyttat ^ut ur museerna, in pa universiteten, in i kulturvetenskaperna och, under de senaste decennierna, in i ett expansivt, mangdisci- plinart och spannande falt av kulturteore- tisk reflektion. Detta har ocksa inneburit att stora delar av museivetenskapen har losgjort sig fran foremalen och vad Fahlstedt uppfattade som museernas

«inre» och enda egentliga arbete. Kort sagt: det ligger ett arhundrade av andra fragor mellan definitionen av museivetenskapen som ett systematiskt studium av museernas «forvarfvande af foremfil, deras konserverande, forvarande och katalogisering», och det sena 1900-talets intresse for musealiseringen, kulturarvsproduktionen, minnes- och formedlingspolitikens olika former som ett studieobjekt av mycket vidare omfattning an sjalva museiinstitu- tionerna.

Det finns givetvis ingen mojlighet att beskriva den utvecklingen pa det utrymme som har star till buds. Men nagot kan mojligtvis askadliggoras av ett alldeles speciellt skratt. I det beromda forordet till Les Mots et les choses fran 1966 - The Order of

Things i engelsk oversattning fran 1971 - tar Michel Foucault sin utgangspunkt i ett stalle hos den argentinske forfattaren Jorge Luis Borges som sags citera «en viss kine-

sisk encyklopedi» och den beskrivning som finns dar av hur djurvarlden ar inde- lad. Det ar ett underbart exempel pa kon- sten att klassificera. Forsta gruppen i sche- mat ar djur som tillhor kejsaren, den andra best:lr av djur som ar balsamerade, den tredje av tama djur, den fjarde gruppen utgors av spadgrisar, den femte ar sirener, den sjatte sagodjur, den sjunde kategorin ar bortsprungna hundar, i den attonde ingar de djur som ar upptagna i den pagaende klassificeringen, den nionde best:lr av ursinniga djur, den tionde av otaliga djur, den elfte av sadana djur som ar tecknade med en mycket fin kamelhars- pensel, den tolfte kategorin beskrivs kort och gott med ordet «etcetera», den tret- tonde innehfiller djur som just har slagit sonder vattenkannan, och den fjortonde gruppen, slutligen, ar de djur som pa langt hall ser ut som flugor.

Det ar inte klassificeringen i sig utan det egna skrattet som blir Foucaults utgangspunkt. Genom skrattet som berattelsen om den kinesiska encyklopedin framkallar hos honom ifragasatts plotsligt det egna sattet att sortera, att valja ut, att se likhe- ter och skillnader, med andra ord hela det konventionella fundamentet for den egna kulturens satt att skapa ordning i varlden.

Vad som tidigare uppfattats som nagot naturgivet omvandlas i samma ogonblick till nagot historiskt, det vill saga det upp- fattas som resultatet av en lang rad proces- ser och goranden i historien snarare an nagot som ligger fardigt i tingen. Ur detta skratt uppstar flera fragor av stor betydelse saval for museologin som for kulturvetenskaperna i stort. Analysen inriktas mot samlandet, ordnandet och klassificeringen som aktivitet, mot relationen mellan kun- skapsproduktion och makt, mot det kritis-

(3)

ka studiet av specifika representationstek- niker och mot studiet av de varldar som represen tationerna framstaller.

Om Foucaults bok kan anvandas som

ett exempel pa en viktig vandning inom kulturvetenskaperna under 1900-talets sista decennier harden samtidigt haft, menar jag, ett mindre lyckligt inflytande pa delar av den s.k. nya museologin och speciellt da pa sattet att arbeta med historiska perspektiv. Jag tanker bland annat pa Leicester- museologen Eilean Hooper-Greenhills Museums and the Shaping of Knowledge fran 1992 och delar av Tony Bennets The Birth of the Museum fran 1995, men flera andra studier kunde namnas vid deras sida som exempel pa forsok att analysera museihistorien via Foucaults diskussioner om olika riders satt att klassificera och uppratta ord- ningssystem. Min kritik handlar i huvudsak om tva punkter, den forsta teoretisk, den andra empirisk eller historisk.

Den storsta fortjansten med Foucaults arbete fran 1966 var att en uppsattning konventioner stalldes pa huvudet, vilket mojliggjorde en hel rad nya och viktiga fragor. Teoretiskt var det daremot, menar jag, Foucaults kanske minst lyckade arbete. I centrum for studien stod begreppet episteme, som syftade pa ett slags struktu- rerande regelverk eller tankesystem som Foucault menade foregick och begransade tankandet och kunskapsproduktionen under en viss epok. Han forestallde sig att epistemen var mycket stabila under langa historiska perioder for att sa plotsligt forandras i dramatiska epistemologiska brytpunkter. Nagon forklaring till hur dessa fa avgorande eruptioner gick till for- sokte han aldrig ge, daremot gjorde han ansprak pa att visa att de verkligen agt rum och fatt genomgripande betydelse for

kunskapsproduktionens inriktning. Sa skulle exempelvis olika klassifikationssy- stem och olika satt att skapa forbindelser mellan tingen kunna ses som en direkt effekt av epistemens reglerande verkan, och det ar har som forskarna har forsokt overfora Foucaults framstallning till museihistoriens fa.It. En av de framsta kri- tikerna av detta satt att tanka blev snart Foucault sjalv; bara nagra ar efter boken om orden och tingen ifragasatte han de flesta av sina utgangspunkter.

Min framsta invandning ar att det hand- lade om en teori som homogeniserade historien pa ett olyckligt satt och darfor ocksa trivialiserade analysen av historisk forandring. Om man har ett arbetande intresse for historia ar det dessutom en teori som helt enkelt har valdigt lite som talar for sig. Att exempelvis forsta museihistoriens mangfald som en effekt av nagra fa epistemologiska brott under en period av 500

ar

utmynnar till sist i ett fokus pa nagra fa reducerande drivkrafter som inte star en aldre form av struktura- lism eller historiematerialism langt efter.

Oregelbundenheten i de historiska situati- onerna, processualiteten och de manga handernas aktivitet gar helt enkelt forlo- rad i nagra fa magnifika brott. I samma ogonblick, menar jag, upphor historien att vara historia.

Anvandningen av Foucaults arbeten inom vissa delar av museiforskningen har dessutom varit mer an frimodigt eklektisk.

En liknande selektivitet har praglat samma forsknings forhallningssatt till historien.

Isolerade episoder i det forfluma, ofta refererade i andra hand, parade med ensta- ka meningar som brutits ut ur langre och komplicerade teoretiska resonemang, har legat till grund for sakra och politiskt

33

(4)

34

ANDERS EKSTROM

engagerade slutsatser om vetandets och maktens allianser i museernas historia.

Vagledande ar vad jag vill kalla det juridis- ka misstaget, det vill saga en domande snarare an en undersokande attityd till historien, en attityd som overhuvudtaget har fatt en renassans i Stora delar av var samtids historiekultur. Men Foucault ar faktiskt betydligt battre an vad sadana studier ger vid handen. Och framfor allt:

museihistorien ar betydligt intressantare och mer variationsrik an sa.

Det sistnamnda framgar ocksa av en omfattande forskning fran det senaste decenniet som visat en storre historisk sensibilitet utan att ge avkall pa det kul- turteoretiska intresset. Har finns allt fran undersokningar av renassansens samlarfur- star - jag tanker bland annat pa Paula Findlens Possessing Nature: Museums, Collecting, and Scientific Culture in Early Modern Italy (1994) - till samtidshistoris- ka studier av museer i var egen tid. Som ett exempel pa det senare vill jag garna namna antropologerna Richard Handlers och Eric Gables foljsamma och kanske just darfor kontroversiella studie av historieproduktionen vid friluftsmuseet Colon- ial Williamsburg, The New History in an Old Museum: Creating the Past at Colonial Williamsburg fran 1997.

Det blir alltmer nodvandigt att forsvara en forskning som far ta tid, en forskning som bade ges mojlighet till kvalificerat empiriskt arbete och oforutsagbar analy- tisk provning. Och aven om det bedrevs en hel del museihistorisk forskning under slutet av 1900-talet tror jag att det finns flera intressanta omraden att arbeta vidare med inom den har delen av museologin.

Deis behaver vi stalla olika fragor till olika typer av museer och beslaktade institutio-

ner, dels forandras forsraelsen av musealiseringen som ett mer overgripande feno- men i takt med att nya typer av museer, kulturarvspraktiker och politiska minnes- bruk utvecklas i samtiden.

Ett sadant omrade ar den Stora musei- explosionen under 1800-talet, det publika museets framvaxt och museernas successiva oppnande fran tiden kring franska revolutionen och hundra ar framat. Den har utvecklingen har framfor allt diskute- rats i relation till museernas roll i konstruktionen av nationellt definierade gemenskaper och traditioner under den period nar de europeiska nationalstaterna fick sin moderna utformning. I forlang- ningen av det perspektivet har museernas successiva oppnande aven analyserats i forhallande till demokratiseringen och de nya medborgarbegrepp som formulerades i Eu- ropa under 1800-talet. Viktiga diskussioner om samma period har aven handlat om museivasendets roll i den vastliga kolonialismen, om valjandet, samlandet och utstallandet som ett led i en verk- ningsfull identitetspolitik med en historia som fortsatter in i 1900-talet.

I de har diskussionerna har olika typer av moderniseringsperspektiv varit mer eller mindre vagledande, och man har ocksa foreslagit att musealiseringens expansion under 1800-talet var ett uttryck for ett exklusivt modernt forhallande till tiden och minnet. Det ar exempelvis utgangspunkten for det gigantiska arbete om minnesplatserna i Frankrike som historikern Pierre Nora tog initiativ till pa 1980-talet. Noras tanke var att ett mer

«genuint» eller direkt forhallande till ett gemensamt forflutet utplanades av det all- manna forflyktigande som foljde med moderniseringsprocessen, och att den for-

(5)

lusten sokte en slags kompensation i monument, museer och andra offentligt legitimerade platser for minnesprodukti- on. Manga andra har varit inne pa samma spar, och en av de forsta som noterade ett sadant brott var i sjalva verket Friedrich Nietzsche, som i sin essa Om historiens nytta och skada for livet talade om hur

«den blinda samlariverns vidriga skade- spel» spelades upp i en tid som forlorat all levande forbindelse med det forflutna. I Nietzsches ogon var samlandet ett uttryck for en sjukdom, historicismens sjukdom, ett maniskt bevarande och daterande som hade sitt ursprung i en uppfattning om att den egna, s.k. moderna, tiden innebar ett definitivt brott med det forgangna.

Forstorelsen och bevarandet gick enligt detta synsatt hand i hand; museerna bade forharligade och sorjde den europeiska formagan att snabbt overvinna det gamla.

Perspektiven forenas alltsa av att museiexpansionen skrivs in i den stora moderniseringshistorien, en historia som framstaller moderniteten som en sjalvga- ende, ohejdbar kraft som med teleologisk sanktion driver allt annat framfor sig in i var egen tid. Men jag undrar om det inte kunde vara fruktbart att kasta om relationen, det vill saga att avsta fran modernite- ren som en universell forklaringskategori och istallet undersoka hur bland annat museerna bade i det forflutna och i samtiden aktivt bidrar till skapandet av forestallningen om det moderna som nagot sar- skiljande, som en speciell historieskrivning och som en specifik identitet eller sjalv- bild. I sjalva verket tror jag att museerna har spelat och fortfarande spelar en nyc- kelroll i konstruktionen av det moderna, och kanske ar det rentav sa att sjalva musealiseringen som aktivitet forutsatter

en oartikulerad forestallning om den egna positionen som nagot specifikt «modernt».

Oavsett vilket, ar det viktigt att inte redu- cera museerna till en reflektion av overgripande forlopp och stabila sociala struktu- rer. Istallet bor, som exempelvis antropolo- gen och sociologen Sharon Macdonald har papekat i flera texter, museerna analyseras som aktiva, skapande och formerande verksamheter som far sin betydelse av att de faktiskt griper in i och paverkar de sociala relationerna i ett samhalle.

De publika museernas framvaxt kan ocksa med fordel studeras inom ramen for en vidare medie- och kommunikationshis- toria. Detta skulle innebara att museernas dubbla oppnande analyserades i relation till andra medier och representationstekni- ker som utformades under 1800-talet och senare perioder, samt att olika museipraktiker studerades som en del av ett storre,

«mixat» medielandskap snarare an i gene- alogiska undersokningar av hur olika typer av museer utvecklats over tid. Har finns en del internationell forskning av intresse, bland annat tanker jag pa den spretiga men spannande diskussionen om visuell kultur och olika typer av bildmedier. Sa- dana studier har dels inspirerats av nya historievetenskapliga kombinationer, dels av fragor som formulerats i analyser av samtidens medier.

Det finns en stark tradition av publik- undersokningar inom museologin, och mediehistoria utfors inom flera amnen, men damed en stark tonvikt pa de tre stora massmedierna, det vill saga press, radio och TV. Ett problem ar emellertid att ett fokus pa 1900-talets dominerande mass- medier reproducerar de invanda moderni- seringsperspektiven och forestallningen om ett radikalt brott med tidigare perio-

35

(6)

36

ANDERS EKSTROM

der. I en artikel som publicerades i borjan av :iret i American Historical Review invan- der historikern Robert Darnton mot ett sadant perspektiv. «I would argue», skriver Darnton, «that every age was an age of information, each in its own way, and that communication systems have always sha- ped events.» Jag delar den uppfattningen och man kan tillagga att ett visst informa- tionsoverflod har uppfattats som ett akut problem i manga olika historiska situatio- ner. Det var exempelvis en viktig bak- grund till den europeiska renassansens samlariver och kuriosakabinett, som var ett forsok att bemastra allt det material som foljde i sparen av ett okat resande, en storre cirkulation av texter och effektivare kommunikationssystem. Sjalv har jag intresserat mig for olika forsok att fostra seendet under 1800-talet, bade genom utstallningar och andra bildmedier, och aven i dessa sammanhang hanvisade peda- gogerna regelbundet till overflodet av information och sinnesintryck som ett all- varligt problem. Exemplen kunde utan vidare mangfaldigas.

Jag menar alltsa att museologin ar ett falt som horde kunna bidra till utvecklingen av en betydligt bredare medie- och kommunikationshistorisk forskning: dels genom att studera mediering, publikposi- tioner och formedlingspolitiska fragor i anslutning till enskilda museipraktiker och liknande verksamheter, dels genom att delta i den mangdisciplinara teoretiska diskussionen kring sadana fragor, dels genom att problematisera medieringens fundamentala betydelse i ett vidare sam- halleligt perspektiv och darigenom bidra med kritiska perspektiv pa samtidens mediebruk.

Museologi beskrivs ofta som ett amne av

genuint mangvetenskaplig karaktar. Detar ju ocksa riktigt i den meningen att musei- forskning har bedrivits inom flera olika human- och samhallsvetenskaper. Men jag skulle anda vilja invanda mot beskrivningen. Den nyare museologin ar ett vetenskap- ligt omrade som utvecklas, inte i skar- ningspunkten mellan ett antal andra eta- blerade discipliner, utan snarare mellan ett antal forskningsomraden som redan i sig engagerar forskare fran flera olika amnen - ett slags «hyper-» eller «metamangveten- skapligt» falt om man sa vill. Jag har har tangerat tre sadana forskningsomraden, omraden som har expanderat kraftigt under de senaste decennierna och som i vissa delar har praglats av parallella kultur- teoretiska diskussioner.

For det forsta det konkreta museistudiet och studiet av ett mycket vidare «utstall- ningskomplex» an den australiensiske kul- turforskaren Tony Bennett syftade pa nar han myntade det uttrycket. (Till detta omrade kan aven foras studiet av flera andra former av «offentlig performativi- tet».) For det andra ett medie- och kom- munikationshistoriskt omrade som gar utover studier av de traditionella massmedierna och inforlivar analysen av museerna med studiet av ett vidare medielandskap.

For det tredje tanker jag pa det lost sam- manhallna forskningsomrade som samlat diskussioner om kollektivt minne, min- nespolitik och kulturarvsproduktion bade i ett samtida och i ett historiskt perspektiv. Till detta omrade hor ocksa analysen av olika historiekulturer, det vill saga studiet av den samlade historieproduktionen och historieanvandningen inom ett samhalle under en viss tid.

Det tredje omradet leder till sist over till museologin i ett samtidsperspektiv. Vid

(7)

sidan av den Stora mangfa}den museiinstitutioner - alltifran de vilda museerna som uppstar lite varstans pa enskilt initiativ, till olika former av interaktiva attraktioner i parker och science-centers varlden over - skapas hela tiden nya forskningsuppgifter genom det vida kulturarvsomradets standiga nytillskott. Jag borjar tro att uttrycket «den nya ekonomin» ocksa har en framtid inom kulturomradet, och da syftar jag inte pa alla de miljoner som utlova- des till museerna i den budget som nyli- gen presenterades. Nej, jag syftar pa vad vissa forskare har valt att kalla upplevel- seindustrin och museernas roll i en av varldens mest expansiva naringar: den alltmer globala turismen.

Parallellt med den har utvecklingen finns det ocksa flera tecken pa en minnes- och kulturarvspolitisk offensiv, inte minst i Sverige. Jag tror att den tendensen kom- mer att forstarkas i framtiden, bland annat som ett resultat av att politikernas hand- lingsutrymme begransas inom mer traditionella politikomraden. Det ar en viktig men inte alldeles enkel uppgift for den kulturvetenskapliga forskningen att vara en «lagom» distanserad aktor i det sam- manhanget.

«Reflexivitet» var ett nyckelord i texter som gjorde ansprak pa att beskriva den s.k. nya museologin i slutet av 1980-talet.

Det ar viktigt, skrev exempelvis Ludmilla Jordanova i Peter Vergos antologi som kal- lades just The New Museology (1989), att utveckla en storre reflexivitet i det praktiska museiarbetet. Hon menade ocksa att historiska studier hade en viktig uppgift att fylla genom sin formaga att resa fragor om relationen mellan museerna och samhallet i stort samt att visa att fragor om politik, kunskapsteori och estetik alltid ar

forbundna med varandra. Och visst kan det finnas ska.I att resa krav pa reflexivitet i museiarbetet, inte minst nar stora museiinstitutioner i Sverige fortsatter att arbeta i nationella kategorier som utformades i slutet av 1800-talet och darigenom bevisar sanningen i att museerna spelar en viktig roll i olika typer av kulturella objektifieringsprocesser.

A andra sidan ar det alldeles for latt att instamma i det standiga talet om okad reflexivitet. Det finns en korrigerande, sjalvtillracklig attityd inom delar av den samtida kulturforskningen som snabbt blir forutsagbar och som ar foga produk- tiv. Forhallandet mellan museologin och museernas praktik maste vara ett annat, mera inriktat pa en omsesidig forstaelse for de olika villkor och uppgifter som de olika verksamheterna arbetar med. Viktig museologisk forskning har ju ocksa handlat om de villkor som praglar det faktiska museiarbetet, sarskilt i antropologiskt ori- enterade studier av de standiga transaktio- ner mellan helt olika grupper av aktorer som tillsammans framstaller varlden i museet.

Lat mig avslutningsvis atervanda till Eugene Fahlstedt och det lilla krypet anthrenus museorum. Hur skulle Fahlstedt ha uppfattat det sena 1900-talets museive- tenskapliga forskning? Sannolikt skulle delar av den for honom ha framstatt som en mycket mera hotfull och svarkontrolle- rad museipest, ja, kanske

s kulle

ban rentav beskriva den som en hel svarm av skade- dj ur med en omattlig smak for att bryta ner. Jag undrar till sist vad han skulle ha anvant museernas nya budgetmiljoner till?

37

(8)

38

ANDERS EKSTROM

SUMMARY

The new museum pestilence

The paper opens with a reference to a statement in a 19th century encyclopedia saying that there is an insect, anthrenus museorum, which causes the gra- dual deterioriation of objects preserved m museums. The encyclopedia also contends that there is a branch of the humanities, museum science, which deals with the various types of work carried out in a museum.

A brief sketch is then given of the theoretical development starting when, towards the end of the 20th century, museum studies moved from museums to universities and the concept of museo- logy was born. The author dwells at length on the disastrous influence of Michel Foucault which he discerns in many works on museology. Foucault's concept episteme has led to trivial simplifications in the understanding of the societal role of the museum institution. He argues that it would be more rewarding to analyse museums as active and creative participants in public life. Museums, where they exist, definitely intervene and influence the social scene. For that reason it is important to study museums as part of the history of contemporary massmedia and communication situations. Of cour- se museums are also part of the general history of exhibition activities, not least in the present indus- try of global tourism. He concludes by suggesting that the self-reflection nowadays frequently recom- mended to museum directors, curators and keepers might result in a new type of museum pestilence.

NOT

Denna forelasning halls vid Umea universitet den 21 september

ar

2000. Har har forfattaren valt en annan titel an den forelagda, i ovrigt har inga andringar gjorts fran forelasningsformen forutom att vissa referenser i texten fortydligats.

Anders Ekstrom ar docent i ide- och liirdomshistoria vid Uppsala universitet. Han disputerade 1994 pa avhandlingen «Den utstallda var/den».

Adr. Institutionen for ide- och liirdomshistoria Slottet, ingang AO, S-752 37 Uppsala Fax +46 18 504422

e-post anders. ekstrom@idehist. uu. se